När det är knallblå himmel och strålande sol så vill själen till fjälls, det är sedan gammalt. Alltså till fjälls på riktigt; från asfaltvägar och lattemuggar till obanad terräng, termos och fjälltoppar så nära att man kan se varje toppturare på dem. Kan man inte ta sig dit för egen kraft så får man ta snövesslan upp. Sylexpressen har gått upp och nerför fjället i snudd på 20 år och har på senare tid fått konkurrens från vesslan Fjällexpressen som drivs på entreprenad av STF och som till och med förbjöd Sylexpressen att köra ett år.

Katta och jag hade sällskap av några skidåkare på vägen upp, men de hoppade av halvvägs och skidade ner till Storulvåns fjällstation istället. Ju längre upp vi kom desto mer rev stormen i. Att åka vessla själv resten av vägen upp var ren och skär lyx. Vi satt mjukt på fällar och skymtade toppar och skidåkare där utanför.

Uppe på STF Sylarna packade vi fram vår kaffetermos och blickade ut över fjällmassivet. Några trotsade vinden och tog en topptur, andra myste och spelade spel. Vi tog ett varv uppe på platån och fotade omgivningarna samtidigt som vinden rev och slet i hår och skinn. Väder alltså. Jag älskar det!

Var 2015 ett rejält träningsår? Jag vet inte riktigt; det känns nämligen inte så – men jag kan ju ha fel. Mitt allra första inlägg 2015 handlade lustigt nog om att mäta min träning med appen training goal.

Rent generellt blev det allt tydligare att bloggare är de nya rockstjärnorna som jag skrev i det här inlägget från januari. Det finns mängder av bloggare som gjort kläd- och designkollektioner under året; bland annat Lofsan för Röhnisch, Sofie Lantto för Craft och Petra Tungården för Fitnessguru bland annat – om vi bara ska prata träning.

2015 var året då jag blev förälskad i vintercykling. Min kompis Karin kom upp och vi cyklade en hel del på snöfyllda vägar. Jag cyklade också en del på min trainer – och tog sikte på barmarkssäsongen på min racer. Jag cyklade inte så mycket under sommaren som jag hade önskat men pass som dessa alltså – eller som dessa när det blev lite varmare.

Framåt hösten tog jag fram min cyclocross igen och letade mig in på tomma skogsvägar.

Jag åkte en del längdskidåkning, men ändå lite mindre än jag trodde. Jag var med på en pressresa med några otippade deltagare och åkte längd i Åre och så gjorde jag några turer hit upp: till Vita Renen både i dagsljus och i mörker. Men den här kvällen är ändå den jag minns allra mest från förra vinterns längdpass.

I vintras började jag också att åka skejtskidor; jag tragglade teknik under många men korta pass och åkte mycket i Ullådalen. Att alltid lära mig nytt har varit ledord för mitt 2015 och jag lärde mig också att crawla.

I slutet av februari var jag ofta till Ottsjö; där värmde solen gott. Det var fin skare allt som oftast och vi tog sikte på olika stugor på fjället eller utsiktsplatser att vila på. Som den här dagen till exempel. Den bästa sortens träning! Att springa vintertrail på skaren fjället är extremt drömmigt.

Jag åkte rejält mycket utförsåkning förra säsongen. Om jag ska vara ärlig så strulade min rygg en del när jag åkte på egen hand; men när jag åkte med Rasmus så försvann allt strul. Jag trodde det handlade om hjärnspöken men nä, det handlade snarare om att åka med skidorna istället för att jobba mot dem. Att vara ute i backen en sådan här dag alltså – jag älskar det! Ibland var vädret inte lika strålande, men då var manchestern riktigt mjuk istället.

Hur den perfekta vinterdagen i Åre ser ut gjorde jag en film om: här ser du den!

Framåt mars kom suget efter backintervaller. Jag körde 10 backpass i mars och uppmanade alla andra att göra det med. Det här tipset håller jag fortfarande med om; ett smart sätt att lura hjärnan! Här är fler intervaller och dessutom trappintervaller i Halmstad. Jag tror att just backintervaller blev ett sätt för mig att komma ut och springa i våras; när alla andra pass kändes för tråkiga. Sedan satt liksom känslan kvar hela året.

I april började jag springa ”på riktigt” för året. Det märks i tonen när jag skriver; hur lusten vaknat och hur löparstegen spelar som en ljuv melodi i kroppen. Den 19 april skrev jag om löpning i motljus; årets första distanskärlek. Sedan sprang jag rätt ut i vitsippshavet! Mot slutet av april längtade jag efter långpass och den sista dagen i april sprang jag årets första långpass på 15 km och jag minns det så väl; tjälen hade precis gått ur marken och det var blött och kallt och alldeles underbart.

Den 12 maj anmälde jag mig till Dublin marathon och efter det sprang jag långt hela sommaren med devisen varje dag är en ny stig. I oktober sprang vi, och det gick ju bra.

Jag sprang runt Blanktjärn en naken dag i maj och det vårsnöade på mig när jag sprang Platåleden i Ottsjö. Jag sprang till Ristafallet och i juni hade jag kommit upp i distanser om runt en halvmara. Där höll jag mig hela sommaren igenom; vi sprang i Glasriket när vi åkte på minisemester och den 1 juli var det snöigt när jag sprang i Storulvån.

Sommarens allra största löparupplevelse var när jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen. Aldrig har jag sprungit så långt och upplevt så mycket som under mina två somrar i fjällvärlden.

När det blev sensommar började min marathonträning mattas av lite och jag orkade inte riktigt hålla igång den. Jag sprang till Norge och det blev mitt längsta långpass. Men allra, allra jobbigast var Vertical K i Åre – alltså seriöst!

Augusti var en bra träningsmånad och jag var en frekvent löpare på leden mellan Rundhögen och Blåhammaren. Det var också i augusti som jag satte fart på styrketräningen igen; den träningen som hängde med mig som ett dåligt samvete för jämnan under 2015.

Jag styrketränade mest utomhus under året. Ljusa kvällar även när det stormade. Ibland tog jag med mig vikterna upp på fjället. Jag satte ihop pass även utan redskap. Men sådana här fullt ös medvetslös-pass älskade jag och de körde jag inomhus.

Jo, men nog har det varit ett bra träningsår trots allt. Framförallt har det varit massor av uppelvelsebaserad träning och det kommer vara ledordet även inför 2016. Jag vill ha intervallträningen som bas och långpassen på stig som självklarhet. Jag vill cykla massor och jag vill bygga allt det här på en stark grund med styrketräning.

Jag åker till Storulvån med jämna mellanrum för att få mig lite vildmark, fjäll och äventyr. Sist jag var där så tog vi oss uppför Getryggen med snöskor. Och för ungefär ett år sedan sprang vi Jämtlandstriangeln. Den gången sprang vi en stig vid Getryggens fot istället för att springa den riktiga leden ner från Blåhammaren till Storulvån. Idag åkte jag till Storulvån för att ”stänga” de där sista kilometrarna från förra årets långlöpning på den delen av leden som jag fortfarande hade osprungen. Jag vände vid Ulvåtjärn, ungefär halvvägs till Blåhammaren, och fick mig en tur på ca 12 km.

Istället för att vända och springa tillbaka hade jag kunnat ta den stigen som vi sprang förra året, men det hade blivit mer av ett äventyr som jag inte hade varken tid eller ork för idag.

Nu när jag utvärderat båda sträckorna kan jag säga att stigen är mer av en naturupplevelse – men också betydligt mer av en utmaning. Det är en markerad stig på fjällkartan men i själva verket går stigen över myrmark och vattendrag så det är något av en gissningslek var man ska sätta fötterna. Å andra sidan finns det bara en väg framåt eftersom man hela tiden har Getryggen vid sin sida.

Blött var det också under dagens tur. Strax innan Ulvåtjärnsstugan måste man vada över en bred å eftersom det fortfarande är så mycket smältvatten i omlopp. För min del, med lätta terrängskor och funktionstights och en extremt vattenglad hund så gjorde det inte så mycket att vattnet gick upp till låren – men många av vandrarna fick klä av sina lager och sätta barnen på axlarna.

Jag träffade på väldigt många människor idag, trots regnet. En engelsman sa till mig att där hemma har det kommit ett högtryck med långt över 30 grader och vi kom överens om att det var lättare att andas här i fjällen. För regnskruden har sin charm det med. Molnen hovrar lågt över trädtopparna och man är insluten i ett mjukt dis. Men jag är glad över att vara löpare och att få springa mig varm och att inte behöva bära på så tunga ryggsäckar där både sovsäck och toalettpapper ska hållas torrt.