Var 2015 ett rejält träningsÃ¥r? Jag vet inte riktigt; det känns nämligen inte sÃ¥ – men jag kan ju ha fel. Mitt allra första inlägg 2015 handlade lustigt nog om att mäta min träning med appen training goal.

Rent generellt blev det allt tydligare att bloggare är de nya rockstjärnorna som jag skrev i det här inlägget frÃ¥n januari. Det finns mängder av bloggare som gjort kläd- och designkollektioner under Ã¥ret; bland annat Lofsan för Röhnisch, Sofie Lantto för Craft och Petra TungÃ¥rden för Fitnessguru bland annat – om vi bara ska prata träning.

2015 var Ã¥ret dÃ¥ jag blev förälskad i vintercykling. Min kompis Karin kom upp och vi cyklade en hel del pÃ¥ snöfyllda vägar. Jag cyklade ocksÃ¥ en del pÃ¥ min trainer – och tog sikte pÃ¥ barmarkssäsongen pÃ¥ min racer. Jag cyklade inte sÃ¥ mycket under sommaren som jag hade önskat men pass som dessa alltså – eller som dessa när det blev lite varmare.

Framåt hösten tog jag fram min cyclocross igen och letade mig in på tomma skogsvägar.

Jag åkte en del längdskidåkning, men ändå lite mindre än jag trodde. Jag var med på en pressresa med några otippade deltagare och åkte längd i Åre och så gjorde jag några turer hit upp: till Vita Renen både i dagsljus och i mörker. Men den här kvällen är ändå den jag minns allra mest från förra vinterns längdpass.

I vintras började jag också att åka skejtskidor; jag tragglade teknik under många men korta pass och åkte mycket i Ullådalen. Att alltid lära mig nytt har varit ledord för mitt 2015 och jag lärde mig också att crawla.

I slutet av februari var jag ofta till Ottsjö; där värmde solen gott. Det var fin skare allt som oftast och vi tog sikte på olika stugor på fjället eller utsiktsplatser att vila på. Som den här dagen till exempel. Den bästa sortens träning! Att springa vintertrail på skaren fjället är extremt drömmigt.

Jag Ã¥kte rejält mycket utförsÃ¥kning förra säsongen. Om jag ska vara ärlig sÃ¥ strulade min rygg en del när jag Ã¥kte pÃ¥ egen hand; men när jag Ã¥kte med Rasmus sÃ¥ försvann allt strul. Jag trodde det handlade om hjärnspöken men nä, det handlade snarare om att Ã¥ka med skidorna istället för att jobba mot dem. Att vara ute i backen en sÃ¥dan här dag alltsÃ¥ – jag älskar det! Ibland var vädret inte lika strÃ¥lande, men dÃ¥ var manchestern riktigt mjuk istället.

Hur den perfekta vinterdagen i Åre ser ut gjorde jag en film om: här ser du den!

Framåt mars kom suget efter backintervaller. Jag körde 10 backpass i mars och uppmanade alla andra att göra det med. Det här tipset håller jag fortfarande med om; ett smart sätt att lura hjärnan! Här är fler intervaller och dessutom trappintervaller i Halmstad. Jag tror att just backintervaller blev ett sätt för mig att komma ut och springa i våras; när alla andra pass kändes för tråkiga. Sedan satt liksom känslan kvar hela året.

I april började jag springa ”pÃ¥ riktigt” för Ã¥ret. Det märks i tonen när jag skriver; hur lusten vaknat och hur löparstegen spelar som en ljuv melodi i kroppen. Den 19 april skrev jag om löpning i motljus; Ã¥rets första distanskärlek. Sedan sprang jag rätt ut i vitsippshavet! Mot slutet av april längtade jag efter lÃ¥ngpass och den sista dagen i april sprang jag Ã¥rets första lÃ¥ngpass pÃ¥ 15 km och jag minns det sÃ¥ väl; tjälen hade precis gÃ¥tt ur marken och det var blött och kallt och alldeles underbart.

Den 12 maj anmälde jag mig till Dublin marathon och efter det sprang jag långt hela sommaren med devisen varje dag är en ny stig. I oktober sprang vi, och det gick ju bra.

Jag sprang runt Blanktjärn en naken dag i maj och det vårsnöade på mig när jag sprang Platåleden i Ottsjö. Jag sprang till Ristafallet och i juni hade jag kommit upp i distanser om runt en halvmara. Där höll jag mig hela sommaren igenom; vi sprang i Glasriket när vi åkte på minisemester och den 1 juli var det snöigt när jag sprang i Storulvån.

Sommarens allra största löparupplevelse var när jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen. Aldrig har jag sprungit så långt och upplevt så mycket som under mina två somrar i fjällvärlden.

När det blev sensommar började min marathonträning mattas av lite och jag orkade inte riktigt hÃ¥lla igÃ¥ng den. Jag sprang till Norge och det blev mitt längsta lÃ¥ngpass. Men allra, allra jobbigast var Vertical K i Åre – alltsÃ¥ seriöst!

Augusti var en bra träningsmånad och jag var en frekvent löpare på leden mellan Rundhögen och Blåhammaren. Det var också i augusti som jag satte fart på styrketräningen igen; den träningen som hängde med mig som ett dåligt samvete för jämnan under 2015.

Jag styrketränade mest utomhus under året. Ljusa kvällar även när det stormade. Ibland tog jag med mig vikterna upp på fjället. Jag satte ihop pass även utan redskap. Men sådana här fullt ös medvetslös-pass älskade jag och de körde jag inomhus.

Jo, men nog har det varit ett bra träningsår trots allt. Framförallt har det varit massor av uppelvelsebaserad träning och det kommer vara ledordet även inför 2016. Jag vill ha intervallträningen som bas och långpassen på stig som självklarhet. Jag vill cykla massor och jag vill bygga allt det här på en stark grund med styrketräning.

Jag springer ofta tillsammans med min hund Hazel och ni är mÃ¥nga som har frÃ¥gat om mina bästa tips pÃ¥ sele och sÃ¥dant. När vi skaffade hund var ett av ”kraven” pÃ¥ val av hundras att den skulle kunna följa med pÃ¥ bÃ¥de löpturer och i skidspÃ¥r och allt möjligt annat ocksÃ¥. Hazel har förvÃ¥nat mig mÃ¥nga gÃ¥nger – och jag tror hon kommer fortsätta förvÃ¥na länge än.

Hazel är en jaktcocker från en kennel i Hälsingland och i februari har hon varit hos mig i Åre i ett år. Vi hade henne på prov under julen förra året, och då var hon lite drygt 9 månader. Här har jag skrivit mer om henne men också om de tidigare hundarna i mitt liv.

Det första jag gjorde här i Åre var att åka till Sundpro utanför Duved och skaffa en sele. På Sundpro syr man alla selar själv med stor erfarenhet från vad som funkar för draghundar och andra hundar som är med i löparspåret, skidspåret eller cykelspåret till exempel. Eftersom man tar med hunden så kan man på plats se vilken storlek man ska ha så att det där blir rätt och riktigt på en gång.

Hazel gillar selen och vet att när jag tar fram den så ska vi ut och springa eller göra något annat mer äventyrligt. Här är nog bästa bilden på Hazel med selen på!

På själva selen fäster man en lina som man i sin tur fäster i det man själv har runt midjan. Jag köpte själva linan från Sundpro också, men selen runt midjan har jag köpt i en djurbutik i Stockholm. Det finns en mängd olika varianter så man får känna vad man själv gillar bäst. Min har mycket reflexer till exempel, men jag skulle gärna ha en liten ficka någonstans för att kunna lägga nycklar eller så.

När jag vet att det inte finns risk för andra människor eller djur så brukar Hazel springa lös när jag själv springer. Hon håller sig i närheten; faktiskt mer i närheten när jag springer än när jag går. Men för det mesta har jag henne i selen; det är trots allt svårt att hålla uppsikt över både hund och terräng. När hon är lös har jag alltid en visselpipa (en sådan som är tänkt för hund) runt halsen.

Tillfällen dÃ¥ hon är lös är när jag ska springa backintervaller. Det är de enda ”kvalitetspassen” jag tar med henne pÃ¥ – backintervallerna tycker hon ocksÃ¥ är kul och vi gör det till en lek. Jag springer aldrig andra typer av intervallpass eller sÃ¥ med hund, varken lös eller i sele. Däremot följer hon alltid med pÃ¥ alla former av njutarpass i terräng eller kortare distanspass pÃ¥ grusväg (bitvis asfalt) – men inte pÃ¥ lÃ¥ngpass pÃ¥ asfalt när jag tränade inför marathon.

Vi testade att Ã¥ka lite längdskidor med henne i vintras och det gick jättebra. Hon gillar att dra och vi jobbade rätt mycket pÃ¥ kommandon som är bra i spÃ¥ret; som ”framÃ¥t” till exempel – när man är i en utförslöpa och till exempel möter andra hundar, eller att hÃ¥lla sig pÃ¥ en viss sida av spÃ¥ret.

I vinter ser jag fram emot att ta med henne på fler skidäventyr på fjället, med termos och filt och allt sådant där.

Såhär kan det se ut när jag och Hazel tränar tillsammans:

> Backintervaller i liftgatan – full fart utan sele

> Myrlöpning pÃ¥ fjället – här hade jag full koll pÃ¥ omgivningen sÃ¥ hon sprang lös

> Här sprang vi Bäverkroken – och Hazel springer över de kraftigt gungande hängbroarna

> Pyramiderna och Issjödalen – ett heldagsäventyr och sommarens mest minnesvärda löptur med Hazel

> Här är Hazel i skidspåret!

> I vintras vinterpromenerade vi över fjället till Skurdalsporten pÃ¥ gränsen till Norge – sedan kom stormen…