Det är aldrig enkelt. Men det är alltid värt det.

Jag tycker om kontrasterna mellan strävsamhet och lyckorus. Däremellan existerar inte så mycket för mig. Jag förstår att vi alla är olika och att det inte finns något som är bättre men jag tror också det är viktigt att faktiskt kartlägga sig själv och förstå varför man fungerar som man gör.

Att vilja ha roligt är inte att välja den lätta vägen trots vad man kan tro. Ingenting kommer av sig själv och allra minst landar det roliga saker i knät utan att man påverkat vägen dit själv. Det svåraste med att göra saker annorlunda är att faktiskt göra saker annorlunda; att sticka ut från det förväntade, eftersom vi formas och påverkas så mycket av gemensamma värderingar och strukturer. Omgivningens respons och reaktion är det som kan vara allra svårast i sitt val att välja något annat än det förväntade.

Jag lever ett liv som i sociala medier ser ut att vara problemfritt, enkelt och rätt så roligt. Roligt är det, men jag har också det andra. Som jag beskrev till en vän så tror jag att en person som jag som har förmågan att känna glädje i hela kroppen när jag står på en fjälltopp och det liksom svindlar av förtjusning inombords men som också har lättare att känna meningslöshet trots att det egentligen inte finns någon rimlig anledning.

Mina tankar växlar ofta mellan de kontrasterna: närheten till glädjen, men också närheten till hopplöshet.

För mig är det lite som vädret i fjällen; det kan växla snabbt. Jag satt i bilen för några veckor sedan och började köra i vemod men hittade världens kick längs vägens gång. Trots att ingenting egentligen hänt förutom att jag medvetet styrt mina tankar. Sedan jag kom underfund med hur jag styr mitt välmående är jag inte rädd för mina dippar. De definierar inte mig eller den jag är under de timmar de varar. De är inte av de allvarligare slaget men i min jakt efter att alltid känna äventyr smyger sig vardagen ibland på. Jag är alltså inte alltid #highonlife per automatik.

När jag har diskuterat detta med vänner så pratar vi ofta om att vissa är som motorvägar och andra som berg och dalbanor. Jag är en berg och dalbana och jag har tränat upp mitt tankemönster att ha väldigt mycket svindel i magen och att använda uppförsbacken till nästa utförstjusning till något positivt. Jag sprider rätt mycket energi runt omkring mig och jag behöver laddning.

Mitt främsta verktyg när jag känner mig nedslagen av ingen egentlig anledning är att påminna mig om att det är en tillfällig känsla som är här och nu. Lite som ett moln.  Det har oftast inget att göra med den jag är eller det jag gjort. Inte heller med hur andra ser på mig. Den påminnelsen kan verka banal och oviktig men använd den och det blir kraftfullt.

Oftast ser jag till att aktivera mig för att inte fokusera för mycket på det där molnet. Jag går ut till exempel. Jag tar promenader eller löpturer till platser som har bra energi. Aktivitet frigör bra grejer i kroppen som hjälper mig att hamna på rätt köl igen. Det laddar mig.

Är det kväll så vet jag att jag kommer tänka annorlunda när jag vaknar nästa morgon. Och den vetskapen är jag trygg i och gör att jag somnar gott och faktiskt – vaknar med en annan känsla i kroppen.

Jag tror att om jag gjort så som samhället gör och som normerna vill att vi ska göra så hade hopplösheten bubblat under huden och fått fäste. Min mening och varför med mitt liv ligger inte i att göra som alla andra. Jag vill att det ska vara roligt att leva. Och det är inte enkelt. Men det är alltid värt det.

Kontrasternas vecka

Mörkret har sänkt sig över Stockholm, vinden har tagit i och jag sitter på en balkong och lyssnar på kvällen. Globen är upplyst i blått långt där borta, NK-klockan snurrar i fjärran och jag ser kyrktorn och hustak och några lyftkranar. En tjock filt är virad runt mina axlar och skenet från min Macbook lyser upp runt omkring mig. Det är sen söndagskväll, snart midnatt, och det är ljuvligt att sitta ute och jobba i den här stillheten.

Jag har haft en helg med extra allt och jag vet att det som synts mest i mina bloggposter är vinkvällar och utehäng. Ni som sett mina instastories har sett annat. Häromdagen gick jag ner till källargymmet när det var som allra varmast ute. Jag brände av ett styrkepass med fokus på armar och axlar och körde till och med lite discoträning i form av bicepscurl bara för att det var roligt. Och imorse gick jag den klassiska rundan runt Kungsholmen; den som var ”min” runda när jag bodde just där.

Kommande vecka bjuder på kontraster och jag kommer hinna säga ett snabbt hej till Åre på tisdag innan jag är tillbaks igen i Stockholm på onsdag och packar in mig själv, Katta och Katrin i en husbil och åker upp till Lofoten i en vecka.

 

Single in the city

Det är tur att långhelger bara är helger och inte varar för evigt; den här takten skulle aldrig gå att hålla i. Det är som intensiteten i ett femkilometerslopp som råkar vara lika långt som en ultra. Men det är fantastiskt. Jag är singel i stan och det är sommar.

Gårdagskvällen ägnades åt rooftop safari med Katta. Taktrenden har slagit ner som en tacksam sommarflirt med alla Stockholmare och vi hade ambitiösa planer på att hinna med några stycken under kvällen. Vi hann med två; Capital och Tak och fick därmed lämna bland annat Dramatens populära takbar till ett senare tillfälle. Men allt som är bra behöver en fortsättning så jag är nöjd med att vår takbarssafari bara har börjat.

Capital är takbaren på Scandic Continental som ligger vid Centralen. Du kommer hit genom att ta glashissen upp från lobbyn. Jag upplevde klientelet som folkligt och varierande med en mix av Stockholmare på AW och turister från andra städer och länder. Häng här på eftermiddagen, sedan försvinner solen bakom huskanterna!

Capitol takbar Stockholm

Capitol takbar. Foto: Bucketlife

Takbaren Tak vid Brunkerbergstorg är kanske den mest hypade takbaren just nu med sitt läge vid hotellen HoBo och At Six. Längtar du efter New York ska du gå hit för en känsla av att vara utomlands. Du kan till och med stå vid kanten och blicka ner mot gatan och se gula taxibilar och föreviga det i ett klassiskt insta moment. När vi var här drack alla Aperol Spritz så då gjorde vi exakt samma. Jämfört med Capitol så var folket yngre och trendigare. Men, var inte Aperol Spritz förra årets dryck?

Tak takbar Stockholm

Takbaren Tak. Foto: Bucketlife

Tak takbar Stockholm

Takbaren Tak. Foto: Bucketlife

När solen gått ner blev det kallt. Takbarerna i Stockholm har sina begränsningar ändå. Vi kom på att vi inte ätit middag och svängde förbi Brillo strax före midnatt för en tryffelpizza; så just Brillo får bli ytterligare ett tips. Alltid öppet och alltid bra för något spontant.

Tidigare på dagen hade jag tagit med Annika på en tur till Saltsjöbaden där jag växte upp. På bästa Sex and the city-manér bjöd jag henne på en guidad tur som innehöll de bästa inslagen från Solsidan. Inklusive Felix Herngren som spelade tennis på de röda banorna vid vattnet nedanför Saltsjöbadens sjukhus som lätt mistas för mer välkända Grand Hotell.

Jag är sällan i Saltsjöbaden numer men det är en pärla på sommaren. Åk dit med picknickkorg och hitta en klippa eller packa strandbagen och häng på det klassiska friluftsbadet som igår såg ut som en scen hämtad från franska rivieran. Eller ät långlunch på sommarrestaurangen Holmen på bryggorna. Här finns också en hel del sportigt att göra; hyr kajaker eller åk till Erstavik och spring i Nackaskogarna.

Vid Saltsjöbadens golfklubb finns ett elljusspår där jag sprungit oändliga antal mil och från vilket jag hittat nya stigar att springa. Här finns också en liten insjö som alltid är varm och som är en populär spot för picknick och utflykter. Någon gång borde jag skriva en guide till Saltsjöbaden men inte just nu – för prick i detta nu sitter jag på min Stockholmsbalkong och skriver en artikel om stiglöpning till Åre. Alla dessa kontraster – jag älskar dem!

 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!