petra tungården kollektion

Året som gick – träningen

Var 2015 ett rejält träningsår? Jag vet inte riktigt; det känns nämligen inte så – men jag kan ju ha fel. Mitt allra första inlägg 2015 handlade lustigt nog om att mäta min träning med appen training goal.

Rent generellt blev det allt tydligare att bloggare är de nya rockstjärnorna som jag skrev i det här inlägget från januari. Det finns mängder av bloggare som gjort kläd- och designkollektioner under året; bland annat Lofsan för Röhnisch, Sofie Lantto för Craft och Petra Tungården för Fitnessguru bland annat – om vi bara ska prata träning.

2015 var året då jag blev förälskad i vintercykling. Min kompis Karin kom upp och vi cyklade en hel del på snöfyllda vägar. Jag cyklade också en del på min trainer – och tog sikte på barmarkssäsongen på min racer. Jag cyklade inte så mycket under sommaren som jag hade önskat men pass som dessa alltså – eller som dessa när det blev lite varmare.

Framåt hösten tog jag fram min cyclocross igen och letade mig in på tomma skogsvägar.

Jag åkte en del längdskidåkning, men ändå lite mindre än jag trodde. Jag var med på en pressresa med några otippade deltagare och åkte längd i Åre och så gjorde jag några turer hit upp: till Vita Renen både i dagsljus och i mörker. Men den här kvällen är ändå den jag minns allra mest från förra vinterns längdpass.

I vintras började jag också att åka skejtskidor; jag tragglade teknik under många men korta pass och åkte mycket i Ullådalen. Att alltid lära mig nytt har varit ledord för mitt 2015 och jag lärde mig också att crawla.

I slutet av februari var jag ofta till Ottsjö; där värmde solen gott. Det var fin skare allt som oftast och vi tog sikte på olika stugor på fjället eller utsiktsplatser att vila på. Som den här dagen till exempel. Den bästa sortens träning! Att springa vintertrail på skaren fjället är extremt drömmigt.

Jag åkte rejält mycket utförsåkning förra säsongen. Om jag ska vara ärlig så strulade min rygg en del när jag åkte på egen hand; men när jag åkte med Rasmus så försvann allt strul. Jag trodde det handlade om hjärnspöken men nä, det handlade snarare om att åka med skidorna istället för att jobba mot dem. Att vara ute i backen en sådan här dag alltså – jag älskar det! Ibland var vädret inte lika strålande, men då var manchestern riktigt mjuk istället.

Hur den perfekta vinterdagen i Åre ser ut gjorde jag en film om: här ser du den!

Framåt mars kom suget efter backintervaller. Jag körde 10 backpass i mars och uppmanade alla andra att göra det med. Det här tipset håller jag fortfarande med om; ett smart sätt att lura hjärnan! Här är fler intervaller och dessutom trappintervaller i Halmstad. Jag tror att just backintervaller blev ett sätt för mig att komma ut och springa i våras; när alla andra pass kändes för tråkiga. Sedan satt liksom känslan kvar hela året.

I april började jag springa ”på riktigt” för året. Det märks i tonen när jag skriver; hur lusten vaknat och hur löparstegen spelar som en ljuv melodi i kroppen. Den 19 april skrev jag om löpning i motljus; årets första distanskärlek. Sedan sprang jag rätt ut i vitsippshavet! Mot slutet av april längtade jag efter långpass och den sista dagen i april sprang jag årets första långpass på 15 km och jag minns det så väl; tjälen hade precis gått ur marken och det var blött och kallt och alldeles underbart.

Den 12 maj anmälde jag mig till Dublin marathon och efter det sprang jag långt hela sommaren med devisen varje dag är en ny stig. I oktober sprang vi, och det gick ju bra.

Jag sprang runt Blanktjärn en naken dag i maj och det vårsnöade på mig när jag sprang Platåleden i Ottsjö. Jag sprang till Ristafallet och i juni hade jag kommit upp i distanser om runt en halvmara. Där höll jag mig hela sommaren igenom; vi sprang i Glasriket när vi åkte på minisemester och den 1 juli var det snöigt när jag sprang i Storulvån.

Sommarens allra största löparupplevelse var när jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen. Aldrig har jag sprungit så långt och upplevt så mycket som under mina två somrar i fjällvärlden.

När det blev sensommar började min marathonträning mattas av lite och jag orkade inte riktigt hålla igång den. Jag sprang till Norge och det blev mitt längsta långpass. Men allra, allra jobbigast var Vertical K i Åre – alltså seriöst!

Augusti var en bra träningsmånad och jag var en frekvent löpare på leden mellan Rundhögen och Blåhammaren. Det var också i augusti som jag satte fart på styrketräningen igen; den träningen som hängde med mig som ett dåligt samvete för jämnan under 2015.

Jag styrketränade mest utomhus under året. Ljusa kvällar även när det stormade. Ibland tog jag med mig vikterna upp på fjället. Jag satte ihop pass även utan redskap. Men sådana här fullt ös medvetslös-pass älskade jag och de körde jag inomhus.

Jo, men nog har det varit ett bra träningsår trots allt. Framförallt har det varit massor av uppelvelsebaserad träning och det kommer vara ledordet även inför 2016. Jag vill ha intervallträningen som bas och långpassen på stig som självklarhet. Jag vill cykla massor och jag vill bygga allt det här på en stark grund med styrketräning.

blåhammaren löpning IMG_4362 sara träningsglädje löpning ottsjö IMG_8594 löpning backe 02 åre träningsglädje IMG_4062 sara åresjön kvällslöpning åresara cyklingvintercykling cykelbloggar traningsgladje.seIMG_9685-skejtskidor-sara.jpgsara rönne träningsglädje åre marmot bliz IMG_3850

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!