Jämtlandstriangeln

En vecka efter marathon

För exakt en vecka sedan gick vi i mål efter att ha sprungit Dublin marathon. Jag önskar att jag kunde konservera känslan och ta fram den för att känna lite på den nu och då.

De första dagarna efter maran gick långsamt, det var så fascinerande att känna igenom hur kroppen kändes – för att sedan tänka att igår sprang jag eller i förrgår sprang jag. Men sedan gick det så snabbt och nu är det en vecka sedan och känslan av marathon har lämnat kroppen och kvar är bara minnena.

> Här är blogginlägget jag skrev direkt efter vi sprang: en slags race report från Dublin marathon

Dagen efter loppet var jag stel i musklerna. Jag sa till Annika att det är som träningsvärk efter ett body pump-pass fast värre! Jag har nästan aldrig haft träningsvärk från löpning förut; inte ens när jag sprang Jämtlandstriangeln (+50 km) eller Tjejmarathon (+50 km) eller när jag sprungit 6-timmarslopp eller 12-timmarslopp eller 24-timmarslopp.

Vi sprang i måndags och i tisdags gick vi på shoppingrunda och det var skönt att få gå även om vi gick långsamt. Det blev mer än 10 000 steg den dagen; det var väl vår shoppingiver… Vi suckade båda inombords när det var en butik på två plan och det gick väl an att gå trappan upp med nedför var det värre. Så vi åkte hiss. På kvällen bastade vi och badade jacuzzi.

På onsdagen åkte vi hem och när vi landade i Sverige på eftermiddagen kände jag att jag kunde gå snabbt och ta stora steg. Det var bara lite stelt när jag suttit stilla.

På torsdagen hade alla marathonminnen krupit ur benen och sedan gick hela helgen och idag är det måndag och jag känner att snart ska det bli härligt att springa igen. Det kommer dröja innan jag längtar efter ett marathon men jag ser fram emot att tassa fram på en magisk stig typ jättesnart.

dublin marathon

En lista om träning

Jag älskar listor men det var länge sedan jag såg en lista som handlar om träning. Därför kommer det en här. Om du gillar den och också har en blogg så tycker jag att du ska sno den – det vore så roligt att se den spridas, och framförallt att se vad du svarar! Berätta om du bloggar den så ska jag gå in och läsa!

Den här träningen längtar jag efter just nu:

Allting som är på snö. Alpin skidåkning på frasig manchester (åh!), längdskidåkning i tomma spår under mörka, tysta och kalla kvällar, eller vintercykling med pannlampa.

…men det här  står mig upp i halsen:

Långpass (löpning). Efter mitt marathon kommer jag inte springa mer än 15 km på hur länge som helst tror jag. I alla fall inte före april. Eller kanske mars. Tills dess ska jag göra annat tills jag börjar längta efter att springa långt igen, lagom tills dess att världen slår ut och blir grön på nytt. Jag längtar lite efter att få längta efter det, om du förstår vad jag menar.

Det här träningsplagget är min favorit just nu:

Den här tröjan – eftersom den är varm och står emot vind och väta men samtidigt är så himla tunn. En favorit!

Det här skulle jag verkligen behöva träna mer:

Core. En stark core är superviktig i skidåkningen. Ja, faktiskt i allting. Så jag börjar med 15 minuter fokuserad coreträning ikväll och kör ända fram tills första stavtaget (och helst efter det med). Är du med?

Den här känner jag mig stark i/på:

Saker som kräver uthållighet. Jag kan seriöst känna mig helt slut de första fem kilometrarna under ett långpass, men sedan kommer jag igång. Det där gör att springa i grupp stressar mig; för jag är alltid så himla långsam i början och jag behöver få den tiden för att komma igång. Men alla andra är som starkast i början – så de flesta springsällskap är en dålig matchning med mig. Men kom igen efter en halvmara så kan vi springa ihop!

Just nu stör jag mig på de här i träningsväg:

Att allting ska vara så himla krångligt. Det behöver det inte vara. Bara gör!

En träningstrend jag tror, eller hoppas, kommer gå över är:

Alla dessa träningspass och filosofier som går ut på att det ska ta max en kvart. Jag tror att vi måste göra vår hjärna en större tjänst en så och låta träningen ta lite mer tid än så – och låta det också vara vilotid för hjärnan.

Det här har jag en tendens att prioritera bort:

Coreträningen.

Jag står inte ut med:

Människor som skryter med sin träning eller tider eller lopp. Man kan nämna det, sedan kan man lämna det.

Skulle jag bara få träna en sak i resten av mitt liv så skulle det vara:

Cirkelträning. Styrka och kondition i ett enda pass. Det är ju lite knasigt eftersom jag ovan skriver att jag hoppas att trenden med korta pass går över och cirkelträning har ju en tendens att rätt så ofta vara kort.

Det allra tråkigaste med att träna är att:

Tvätta håret. Kanske skulle det hjälpa om jag klippte det lite kortare – för då skulle det vara enklare att fixa efteråt.

Kommande vecka lovar jag mig själv att:

Träna saker som är roligt – och att köra core varannan dag då.

blåhammaren löpning IMG_4353 blåhammaren löpning IMG_4362

Snart längtar jag efter sådant här igen: långlöpning. På bilderna är jag på väg mot Blåhammaren, en av fjällstationerna längs Jämtlandstriangeln.

Blåhammaren – Rundhögen

Blåhammarens Fjällstation uppe på en fjälltopp är en riktig klassiker. Kanske främst känd för sin restaurang som serverar riktigt bra mat. Jag har aldrig ätit där, vi gjorde bara ett kort stopp för mjölk och bulle när vi sprang Jämtlandstriangeln förra året. Men, idag tog jag med mig Annika på en ny klassiker. Vi utgick från Rundhögen och tog oss till Blåhammaren på riktigt bra och tydligt markerad vandringsled.

Det är ungefär 9 km mellan Rundhögen och Blåhammaren, att jämföra med de ca 12 km som det är mellan Storulvån och Blåhammaren. Jag kände mig så otroligt pigg hela vägen och den här berättelsen kommer att vara starkt färgad av det. Så det är nog bäst att ni läser Annikas version också.

Jag googlar alltid nya leder som jag ska springa; det är bra att få koll på eventuella utmaningar och skapa sig en överblick ungefär hur leden går. Jag läste att leden mellan Rundhögen och Blåhammaren först skulle bestå av ca 3 km enkel grusväg och därefter skulle stigningen börja och aldrig ta slut förrän man var uppe vid STF Blåhammaren.

Precis så var det också. Vi körde bil mot Storlien och svängde av när en skylt visade vägen mot Rundhammaren. Här finns en stor parkering med många bilar denna varma augustidag.

En skylt pekade in på en stig som vi sprang i en drygt en kilometer. Den var lättsprungen med bara rötter att hålla koll på – betydligt enklare än sprängsten som jag tycker gör till exempel Blanktjärnsrundan lite seg på slutet när man är trött och längtar efter skönt löpflow.

Efter ett tag slutade stigen vid en sandig grusväg. Den böljar enkelt nedåt tills man kommer till Sevedholm och en nybyggd hängbro som går över Enan. Några hundra meter efter hängbron börjar stigningen.

Rundhögen Blåhammaren www.traningsgladje.se Rundhögen Blåhammaren www.traningsgladje.se Enan och hängbron vid Sevedholm

Det går uppför hela tiden men det är snäll uppförsbacke. Alltså, snäll utifrån den aspekten att det känns bra trots att jag vet att det kommer se ut såhär i 6-7 km till. Det är också extremt snällt om jag jämför med betydligt brantare Vertical K i Åre som var min senaste fjällerfarenhet (i förrgår).

Rundhögen Blåhammaren www.traningsgladje.se

Vi passerar hjortronmyrer med bär i mängder och fin bred stig kantad av fjällbjörkar. Här och var går och springer vi på spång. Rätt som det är dyker ett vindskydd upp. Ett krön har dolt det väl men jag har gått och väntat på det tack vare mina efterforskningar. Och bakom vindskyddet ser vi Blåhammarens fjällstation.

Jag känner mig otroligt pigg och undrar om det ska vara såhär enkelt – men, vi är förstås inte framme. Det som ser kort ut på avstånd är betydligt längre i verkligheten.

Rundhögen Blåhammaren www.traningsgladje.seRundhögen Blåhammaren www.traningsgladje.se Rundhögen Blåhammaren www.traningsgladje.seRundhögen Blåhammaren www.traningsgladje.se

Min pigghet håller i sig hela vägen fram och efter ett nytt krön står det där; STF Blåhammaren i all sin härlighet. På avstånd har vi sett några renar stå och trona på en klippavsats och snart ser vi dem igen precis bredvid ett tält. Fjällromantik på riktigt!

Blåhammaren www.traningsgladje.seBlåhammaren renar www.traningsgladje.se

Vi äter lunch på Blåhammaren; riktigt god gulasch med nybakat bröd. Vi sitter där en stund och har det så himla, himla bra. Sedan rullar vi nedför fjället igen; samma väg som vi kom.

Nu är det betydligt mer lättsprunget, förutom på sina ställen där det är lite för stenigt. Efter inte alls lång tid är vi nere vid trädgränsen och strax därefter hängbron. Det känns väldigt, väldigt lätt.

Blåhammaren www.traningsgladje.seBlåhammaren www.traningsgladje.se Rundhögen Blåhammaren www.traningsgladje.se

När vi gör de sista kilometrarna på grusvägen så inser vi att det går ganska mycket uppför, så benen är nog lite trötta ändå. Och vi pratar om hur snabbt man vänjer sig vid olika distanser rent mentalt. Vi har gjort runt 18 km och jag tycker att det är så kort och enkelt – och jag minns det här årets första långpass på två mil som jag sprang innan midsommar och hur glad jag var då eftersom det var så långt.

Och om 65 dagar ska vi springa Dublin marathon och det är utifrån den distansen som vi färgat våra perspektiv och jag ser faktiskt fram emot en tid efter det och att två mil får vara lite långt igen.

Vill man trots allt förlänga sträckan ska man utgå från Storliens Fjällgård. Då får man ihop ca 30 km tur och retur till Blåhammaren.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!