Det är så sjukt skönt att det är dagen efter Jämtlandstriangeln. Och att vi riktigt kan njuta av den här dagen och tänka och säga att ”yes, vi gjorde det!”.

Just nu sitter vi och äter det sista ur våra löparryggsäckar; jag har en påse bilar kvar – och Annika äter en av de pingvinstänger som hon fick som surprise av mig när vi tagit oss igenom drygt hälften av den 50-nånting kilometer långa sträckan som det kom att bli. Jag fick en chokladdryck av henne som surprise, och just då fanns det ingenting godare.

Det mesta går att genomföra med lite vilja och hur mycket det mentala betyder visade verkligen gårdagen. Inställning är a och o.

Vi ville genomföra triangeln; löpandes och gåendes, på en dag och samtidigt känna att ”det här var ju inte så farligt!”. Av bilderna att döma så lyckades vi med det – och precis så sa känslan i kroppen med. Det var först när vi kom ner från berget och såg första bilen på parkeringen som vi kände tröttheten, men i stort sett alla dryga 50 km vi tagit oss igenom innan dess hade vi upplevt med känslan av att vara glad, pigg och stark. Kroppen är verkligen fantastisk!

Jag tänkte att första 16 mellan Storulvån och Sylarna skulle bli jobbiga eftersom det var första sträckan, och att de 19 km som var mellan Sylarna och Blåhammaren skulle vara jobbiga eftersom det var längsta delsträckan och för att jag trodde att terrängen var värst där. Sista 12 från Blåhammaren och Storulvån tänkte jag inte alls på eftersom jag hade läst på Annies blogg att hon bara ”rullat hem” när hon sprang Jämtlandstriangeln unplugged.

Det där med att rulla hem tänkte jag väldigt mycket på under hela dagen och det gjorde att hela dagen kändes kortare än var den var. Tyvärr blev det aldrig så att vi ”rullade hem”. Vi fick uppleva något helt annat.

På det stora hela så upplevde jag att de första 16 var de jobbigaste. Det var stenigt och jäkligt och vi sprang inte särskilt mycket. Vyerna var storslagna men de sista 3 km upp till Sylarna kändes ändlösa.

Fjällstationen uppe på Sylarna var lite av en besvikelse men vi fick i oss energi i form av polarkaka med messmör och ost – och Zingo. Jag drack 2 flaskor till och med. Det blev lite bubbligt i hela kroppen när vi skulle starta men vi tänkte ändå inte springa i början just på grund av stenunderlaget så det ordnade sig.

Sträckan mellan Sylarna och Blåhammaren var den absolut bästa och finaste och mest lättsprungna – när det inte gick uppför. På en topp la vi oss på marken ett tag och tittade upp på det stora blå. Vi spelade in lite till podavsnittet som ligger uppe och det minnet kommer jag bära med mig länge.

När vi efter en rejäl bits uppförsbacke såg Blåhammaren skymta långt, långt borta bröt vi ut i glädjetjut och tänkte att vi var i princip hemma! Särskilt apropå ”rulla hem”-tänket. Vi kände oss så sjukt starka och pigga och odödliga.

På Blåhammaren pratade vi med några vandrare och jag njöt av 2 stora glas mjölk och en macka i solen. Utanför satt folk och drack öl och hade det allmänt bra och det såg riktigt mysigt ut. Inne på Fjällstationen var det riktigt varmt och det var så fullbelagt att folk till och med skulle sova i bastun och duschen under natten.

Sista 12 blev som sagt inte det rullande vi tänkt oss, vi missade att vi skulle vika av till höger på ett ställe och hamnade på en stig istället för på en led. Jag tyckte att det kändes lite konstigt när det hela tiden var så blött och inte en enda spång låg ute. Efter ett tag, när vi tagit oss igenom ett gäng kilometer med myr och en bred å helt utan bro, så tog jag fram fjällkartan och kollade vilken stig vi hamnat på och var den skulle sluta.

Nästan alla stigar bär till Storulvån på ett eller annat sätt och den här skulle komma direkt till parkeringen visade det sig. Någonstans på vägen slog Annika distansrekord och jag gjorde som alltid när det är jobbigt: höll humöret högt och kämpade på. När det gäller sådant här så är jag en slitvarg och kan stå ut med rätt mycket, jag stänger liksom av och drar på. Annika hade vanliga löparskor och jag kan tänka mig att det var värre för henne som blev blöt på ett helt annat sätt än mig.

Förutom myren och kärren som aldrig tog slut så följde en helg svärm besatta mygg oss. De hann aldrig sätta sig på ben eller armar men så fort vi stannade upp så fick vi ideligen borsta av oss dem. Det gjorde att vi aldrig riktigt hade tid – eller ville – stanna och pusta, kolla karta, dricka eller ta energi. Det var bara framåt som gällde.

Lättnaden när vi såg taket på Storulvåns Fjällstation visste ingen hejd. Tänk att vi var framme! Att vi faktiskt hade gjort det!

Det var lite knixigt att ta sig ner från berget och efter att ha varit uppe på fjället helt utan träd plöjde vi nu genom täta fjällbjörkar nedför en stig som fortfarande gick genom kärr.

Känslan av att känna sig pigg och stark släppte direkt när vi såg första bilen på parkeringen. Då kom tröttheten – fast när jag tittar på det foto som togs av en snäll kvinna så syns det inte ett uns av trötthet. Vi ser precis lika glada ut som när vi började – wtf?

Jag klev i vattnet nere i Storulvån och satt och kylde av benen ett tag, oändligt nöjd med hela dagen såklart. Jag känner mig oförskämt pigg i benen med tanke på dryga 50 kilometer såhär dagen efter – och inte ett enda skavsår eller blåsa har jag heller. Jag är inte stelare än vanligt i ryggen och har inte ont någonstans.

Men, ja, det är klart att 50 km känns! Benen är tunga och jag är inte pigg på någon direkt fysiskt aktivitet idag.

Den värsta blessyren efter gårdagen pratar vi också om i podden Träningsglädje TALKS så in och lyssna!

Så sjukt fin vy precis i början.

Startklara – och glada från början såklart!

Mycket spång var det.

Annikas bro!

Lycklig och fräknig på fjället.

Storslaget!

Bedårande vackert med himmel, fjäll och vatten.

Annika var också bedårande med sin fina fläta.

Det här var inte lika kul. Sten, sten. Ännu mer än vad bilden visar.

Ibland, men inte jätteofta, var det såhär fint. Då njöt vi av löpningen.

Här fotar jag en fot på en spång.

Bra energi. Passa på och köp om du är i USA!

Ut på tur – aldrig sur!

Vi låg och tittade upp på det här ett tag. En riktigt härlig känsla!

Efter halva sträckan fick jag en surprise av Annika. Då var jag en mycket lycklig tjej!

Här var jag tydligen också ganska glad…

På väg upp mot Blåhammaren.

Såhär pigga och glada var vi när vi nått Blåhammarens Fjällstation.

…och såhär fin är utsikten från samma fjällstation.

Här tänkte jag att vi bara skulle rulla hem…

…men det blev inga fler bilder på 12 km. Här är vi nästan nere.

Såhär pigga såg vi ut efter drygt 50 km när vi var nere i Storulvån igen.

Det här isbadet alltså!!

Jag har sprungit långt ett gäng gånger i mitt liv, men jag är långt ifrån en ultraräv som Mia eller Annie.

Förberedelse är a och o och det mentala är superviktigt för mig och ofta något som händer i mitt undermedvetna. Jag har gått och tänkt på kommande helg jättelänge, trots att jag inte medvetet anstränger mig att göra det.

Jag jämför alltid med andra. Alltid! Inte på det sätt du kanske tror utan mer typ ”kan folk föda barn så kan jag göra det här”. Helgen som gick sprang folk 16 mil i Skåne så det är perfekt för mig att jämföra med.

Man får aldrig, aldrig under inga som helst omständigheter tänka negativt typ ”5 mil är som mellan x och y och det är ju jättelångt”. Då är man besegrad av utmaningen och det kommer kännas skit och omöjligt.

Hemligheten till långa utmaningar är att få i sig energi och det här är min absolut svagaste punkt. Jag blir så fruktansvärt osugen. Många tipsar om nötter som energi men jag kan inte tänka mig något värre. Så jag ska inte ha nötter med mig. Jag ska däremot ha fulenergi, typ nötcréme och sådant. Och mina sport beans som jag tyckte funkade riktigt bra. Drickbar energi funkar också bra för mig. Det är synd att det är svårt att ha med sig o’boy eftersom det kommer bli varmt och mjölk trivs inte så bra i värme.

Vatten är också en grej jag tampas lite med. Jag kan ibland bli supertörstig och dricka slut allt jag har. När jag springer längre pass brukar jag därför hålla koll på var jag kan fylla på.

Vaseline är bra att ha med sig. Smörj alla linningar och du slipper skavsår från kläderna. Funkar även att bada fötterna i och sedan stoppa fötterna i strumporna – så det ska jag göra.

Annika och jag har bestämt att den som är tröttast av oss två vid olika tidpunkter ska bestämma hastigheten och om vi ska gå eller springa just då. Bra teamwork är ett måste, det blir så väldigt olidligt annars. Vi är redan överens om att vi inte måste hetsa så det känns bra. Hon är min grymmaste team mate!

Fjällkarta kan vara bra även om jag tror att Jämttriangeln är rena rama E4 på fjället. Men man kan kika på den och se vilka fjälltoppar man har runtomkring sig tänker jag.

Kamera är ett måste. När jag är ute och springer eller cyklar har jag med mig min Canon S100. Ibland är vi lite osams eftersom jag tappat den en del under mina äventyr så den vill inte alltid funka. Men just nu har vi flow, min kamera och jag.

Annika står för solskyddsfaktorn och jag för insektssprayen. Fair deal!

Jag kommer att ha med mig sportglasögon, vindjacka och extra par strumpor i min ryggsäck. Och någon form av första hjälpen. Och pengar! Vi passerar Sylarnas fjällstation och Blåhammarens fjällstation och där finns det proviant att köpa. Allra härligast hade det varit att stanna och äta i Blåhammaren men de sista 12 kommer bli jobbiga då.

Utifrån ovan känns det som att vi ska ut och springa typ 16 mil. Men det ska vi inte. Vi ska bara ha en härlig heldag på fjället. Prognosen säger sol!

Annika och jag var ute och sprang imorse runt min lilla ö; Kungsholmen. Vi gjorde så som jag alltid gör; väckte benen varsamt genom att gå nedför Fridhemsgatan och snurren över Norr Mälarstrand ner till Rålis. Tog de första trevande stegen förbi nykläckta änder som nyfiket badade i Riddarfjärden. Mötte människor; många av dem dessutom. Ofta powerwalkare i par ute på walks’n’talks.

Vid stadshuset var det i sedvanlig ordning horder med turister som kom med fullastade bussar, alltid lika morgonpigga. En och annan cykel pinglar förbi, och några löpare. Barnvagnarna har inte vaknat ännu.

Fötterna rullar på och jag och Annika pratar om vårt kommande äventyr som är tänkt att gå av stapeln om inte alltför många dagar. Om exakt 3 veckor faktiskt. Vi ser det just som ett äventyr och jag tänker stilla att hur svårt kan det vara att ta sig runt Jämtlandstriangeln utan övernattning. Jättelätt för de som tränat för det, givetvis. Jag och Annika har mest tränat på vårt pannben…

Vi springer längs Kungsholms strand, under St Eriksbron och ser Karlberg på andra sidan. Då och då går vi, det noterar jag lite senare i gratisappen Moves som faktiskt är riktigt rolig även om den käkar ordentligt med batteri. Den har koll på både steg och kilometer och noterar var jag är och när jag gör vad. Den fattar när jag går, springer och flyger.

Vi gör en liten high five när vi säger hej då varandra efter 8 kilometer. Om 3 veckor har vi bara typ 35-39 kvar.