Igår var jag upp till Blåhammaren, denna klassiska fjällstation 1086 meter över havet som är känd för sin goda mat och som håller öppet hela september (passa på och åk till fjällen!).

En klassiker är att gå (eller springa) från Sylarna till Blåhammaren – eller från Storulvån till Blåhammaren. Men, för några veckor sedan sprang jag från Rundhögen till Blåhammaren och jag gillade den leden väldigt mycket.

Precis som förra gången så bjöd dagen på fantastiskt väder. Vi körde de ca 4 milen till Rundhögen, parkerade och letade oss ut på leden. Till skillnad från sist så var ambitionen inte att springa, istället vandrade jag de nio kilometrarna uppför berget mot Blåhammaren tillsammans med mina föräldrar som är på besök.

På Blåhammaren mötte vi både vandrare och löpare, vissa som precis hade gjort dagens etapp och som såg fram emot en bastu (med världens coolaste panoramautsikt över fjällvärlden) och sedan Blåhammarens prisbelönta och välkända mat.

För egen del fick vi nöja oss med kaffe och fika; för väl uppe på Blåhammaren så hade vi bara gjort halva sträckan – vi skulle ju gå ner igen. Förra gången åt vi riktigt god gulasch här – och absolut första gången, när vi sprang hela Jämtlandstriangeln på en dag så hade de bakat himla goda bullar!

Flera gånger längs vägen såg vi renar, dels en ensam ren som betade på fjället men också en hjord med renar som sprang i full fart – och så två renar nere vid älven vid fjällets fot. Vill man se renar ska man passa på att gå Blanktjärnsrundan – för kolla här! Eller så går man till Blåhammaren för om jag inte minns fel så såg vi ren här förra gången också. Det hör liksom till den ultimata fjällupplevelsen!

Många brukar fråga mig om tips på leder och det där beror så himla mycket på. Hur långt vill du gå? Vad vill du uppleva? Hur jobbigt ska det vara? Hur ensam vill du vara?

Att det blev just leden mellan Rundhögen och Blåhammaren som jag tog mina föräldrar på beror på att längs vägen så får man lite av allt: fin stig genom skogen de första kilometrarna och sedan en älv med hängbro som blir så himla fin på bild. Några kilometer senare får man en himla fin bit led som går under fjällbjörkarnas tak och efter det öppnar fjällets vidsträckta vyer upp sig. Och precis när man känner för en paus så får man den; för då dyker ett vindskydd upp. Och här finns häftiga stenblock att ta coola bilder från. Sedan följer en bit utmanande stig eftersom den är så stenig; men då har man liksom fått lite av den varan också. Och till sist – kronan på verket: en paus på Blåhammarens fjällstation. Ett café och restaurang på fjället liksom – livet kan ju inte bli bättre?

Min pappa på hängbron vid Sevedholm (ca 3km från start)

Långt där borta (ca 3km från där bilden togs, ungefär vid vindskyddet) är Blåhammarens fjällstation, drygt tusen meter över havet

Här vid Blåhammarens fjällstation var det soligt men rätt så blåsigt, vandrarna och löparna kommer från alla håll och samlas på terassen och dricker öl

Här är leden som kommer från Sylarna, jag minns såväl när jag sprang här den sista biten mot Blåhammarens fjällstation förra sommaren (läs allt om det här)

Glada men trötta vandrare i kvällssolen

 

Blåhammarens Fjällstation uppe på en fjälltopp är en riktig klassiker. Kanske främst känd för sin restaurang som serverar riktigt bra mat. Jag har aldrig ätit där, vi gjorde bara ett kort stopp för mjölk och bulle när vi sprang Jämtlandstriangeln förra året. Men, idag tog jag med mig Annika på en ny klassiker. Vi utgick från Rundhögen och tog oss till Blåhammaren på riktigt bra och tydligt markerad vandringsled.

Det är ungefär 9 km mellan Rundhögen och Blåhammaren, att jämföra med de ca 12 km som det är mellan Storulvån och Blåhammaren. Jag kände mig så otroligt pigg hela vägen och den här berättelsen kommer att vara starkt färgad av det. Så det är nog bäst att ni läser Annikas version också.

Jag googlar alltid nya leder som jag ska springa; det är bra att få koll på eventuella utmaningar och skapa sig en överblick ungefär hur leden går. Jag läste att leden mellan Rundhögen och Blåhammaren först skulle bestå av ca 3 km enkel grusväg och därefter skulle stigningen börja och aldrig ta slut förrän man var uppe vid STF Blåhammaren.

Precis så var det också. Vi körde bil mot Storlien och svängde av när en skylt visade vägen mot Rundhammaren. Här finns en stor parkering med många bilar denna varma augustidag.

En skylt pekade in på en stig som vi sprang i en drygt en kilometer. Den var lättsprungen med bara rötter att hålla koll på – betydligt enklare än sprängsten som jag tycker gör till exempel Blanktjärnsrundan lite seg på slutet när man är trött och längtar efter skönt löpflow.

Efter ett tag slutade stigen vid en sandig grusväg. Den böljar enkelt nedåt tills man kommer till Sevedholm och en nybyggd hängbro som går över Enan. Några hundra meter efter hängbron börjar stigningen.

Enan och hängbron vid Sevedholm

Det går uppför hela tiden men det är snäll uppförsbacke. Alltså, snäll utifrån den aspekten att det känns bra trots att jag vet att det kommer se ut såhär i 6-7 km till. Det är också extremt snällt om jag jämför med betydligt brantare Vertical K i Åre som var min senaste fjällerfarenhet (i förrgår).

Vi passerar hjortronmyrer med bär i mängder och fin bred stig kantad av fjällbjörkar. Här och var går och springer vi på spång. Rätt som det är dyker ett vindskydd upp. Ett krön har dolt det väl men jag har gått och väntat på det tack vare mina efterforskningar. Och bakom vindskyddet ser vi Blåhammarens fjällstation.

Jag känner mig otroligt pigg och undrar om det ska vara såhär enkelt – men, vi är förstås inte framme. Det som ser kort ut på avstånd är betydligt längre i verkligheten.

Min pigghet håller i sig hela vägen fram och efter ett nytt krön står det där; STF Blåhammaren i all sin härlighet. På avstånd har vi sett några renar stå och trona på en klippavsats och snart ser vi dem igen precis bredvid ett tält. Fjällromantik på riktigt!

Vi äter lunch på Blåhammaren; riktigt god gulasch med nybakat bröd. Vi sitter där en stund och har det så himla, himla bra. Sedan rullar vi nedför fjället igen; samma väg som vi kom.

Nu är det betydligt mer lättsprunget, förutom på sina ställen där det är lite för stenigt. Efter inte alls lång tid är vi nere vid trädgränsen och strax därefter hängbron. Det känns väldigt, väldigt lätt.

När vi gör de sista kilometrarna på grusvägen så inser vi att det går ganska mycket uppför, så benen är nog lite trötta ändå. Och vi pratar om hur snabbt man vänjer sig vid olika distanser rent mentalt. Vi har gjort runt 18 km och jag tycker att det är så kort och enkelt – och jag minns det här årets första långpass på två mil som jag sprang innan midsommar och hur glad jag var då eftersom det var så långt.

Och om 65 dagar ska vi springa Dublin marathon och det är utifrån den distansen som vi färgat våra perspektiv och jag ser faktiskt fram emot en tid efter det och att två mil får vara lite långt igen.

Vill man trots allt förlänga sträckan ska man utgå från Storliens Fjällgård. Då får man ihop ca 30 km tur och retur till Blåhammaren.