Kommer du ihåg när jag var till vattenfallet Brudslöjan i Storlien – som faller precis över riksgränsen mellan Sverige och Norge? I eftermiddags var vi där igen, med kaffetermos och kokosbollar i ryggsäcken. Det var lika fint nu som då och jag tycker att det är en av Åres mesta doldisar.

Just kokosbollarna – från Åre kokosbollar – tycker jag dessutom har klättrat förbi Åre chokladfabrik som godaste Åregrejen. Tillsammans med Magnus Nilssons charkuterier förstås. Men de är av lite annan, och mindre söt, karaktär.

Igår var jag upp till Blåhammaren, denna klassiska fjällstation 1086 meter över havet som är känd för sin goda mat och som håller öppet hela september (passa på och åk till fjällen!).

En klassiker är att gå (eller springa) från Sylarna till Blåhammaren – eller från Storulvån till Blåhammaren. Men, för några veckor sedan sprang jag från Rundhögen till Blåhammaren och jag gillade den leden väldigt mycket.

Precis som förra gången så bjöd dagen på fantastiskt väder. Vi körde de ca 4 milen till Rundhögen, parkerade och letade oss ut på leden. Till skillnad från sist så var ambitionen inte att springa, istället vandrade jag de nio kilometrarna uppför berget mot Blåhammaren tillsammans med mina föräldrar som är på besök.

På Blåhammaren mötte vi både vandrare och löpare, vissa som precis hade gjort dagens etapp och som såg fram emot en bastu (med världens coolaste panoramautsikt över fjällvärlden) och sedan Blåhammarens prisbelönta och välkända mat.

För egen del fick vi nöja oss med kaffe och fika; för väl uppe på Blåhammaren så hade vi bara gjort halva sträckan – vi skulle ju gå ner igen. Förra gången åt vi riktigt god gulasch här – och absolut första gången, när vi sprang hela Jämtlandstriangeln på en dag så hade de bakat himla goda bullar!

Flera gånger längs vägen såg vi renar, dels en ensam ren som betade på fjället men också en hjord med renar som sprang i full fart – och så två renar nere vid älven vid fjällets fot. Vill man se renar ska man passa på att gå Blanktjärnsrundan – för kolla här! Eller så går man till Blåhammaren för om jag inte minns fel så såg vi ren här förra gången också. Det hör liksom till den ultimata fjällupplevelsen!

Många brukar fråga mig om tips på leder och det där beror så himla mycket på. Hur långt vill du gå? Vad vill du uppleva? Hur jobbigt ska det vara? Hur ensam vill du vara?

Att det blev just leden mellan Rundhögen och Blåhammaren som jag tog mina föräldrar på beror på att längs vägen så får man lite av allt: fin stig genom skogen de första kilometrarna och sedan en älv med hängbro som blir så himla fin på bild. Några kilometer senare får man en himla fin bit led som går under fjällbjörkarnas tak och efter det öppnar fjällets vidsträckta vyer upp sig. Och precis när man känner för en paus så får man den; för då dyker ett vindskydd upp. Och här finns häftiga stenblock att ta coola bilder från. Sedan följer en bit utmanande stig eftersom den är så stenig; men då har man liksom fått lite av den varan också. Och till sist – kronan på verket: en paus på Blåhammarens fjällstation. Ett café och restaurang på fjället liksom – livet kan ju inte bli bättre?

Min pappa på hängbron vid Sevedholm (ca 3km från start)

Långt där borta (ca 3km från där bilden togs, ungefär vid vindskyddet) är Blåhammarens fjällstation, drygt tusen meter över havet

Här vid Blåhammarens fjällstation var det soligt men rätt så blåsigt, vandrarna och löparna kommer från alla håll och samlas på terassen och dricker öl

Här är leden som kommer från Sylarna, jag minns såväl när jag sprang här den sista biten mot Blåhammarens fjällstation förra sommaren (läs allt om det här)

Glada men trötta vandrare i kvällssolen

 

Det finns två ställen i Åre som jag tycker har särskilt schysst mat: Kretsloppshuset i Mörsil och Restaurang Flamman i Storlien. Båda är White Guidelistade och sticker ut från listan över topprankade restauranger och kaféer tack vare sin holistiska syn på mat.

Lena, som står bakom maten på Flamman håller också i trådarna på Skurdalsporten. Detta fantastiska ställe gästade jag idag!

Skurdalsporten är ett som ett litet hus som ligger mitt på fjället, 715 meter över havet och 28 meter på Norges sida om riksgränsen. Jag och Hazel tog Hondan till Storlien och promenerade således 5.5 km över fjället till Norge. Solen strålade, himlen var blå och skoterspåren hade en krispig yta som var perfekt att gå på. De flesta andra tar antingen skotern eller skidorna till Skurdalsporten, skulle jag gissa.

Det hade börjat blåsa på när vi kom fram till huset som tornade upp sig som en pärla mellan fjälltopparna, men det var ändå rätt varmt ute så jag hade cravings på en kall cola. Skurdalsporten har  ingen el men menyn imponerar med gott fikabröd (morotskaka, kanelbullar och annat läckert) och jag smakade Lenas fantastiska svampsoppa med matig macka och fick även en våffla med grädde och hjortronsylt.

Det fina med Lena Flaten och Restaurang Flamman är att hon hämtar råvaror som finns runt knuten; svamp och bär och vilt och fisk från traktens jägare och fiskare. Sedan lagar hon till det från grunden med stor respekt för – och kärlek till – råvarorna. I julas uppmärksammades Lena Flaten när hon bjöd hon pensionärerna i Åre på ett överdådigt julbord som blev vida omtalat – och det med all rätta.

Bäst vi satt inne i Skurdalsporten så blev allting vitt utanför fönstret och ett oväder drog in. Det gick knappt att se ut genom föntret och jag blev kvar inne i huset en lång, lång stund innan jag och Hazel till sist tog oss ut i blåsten för att gå den dryga halvmilen tillbaks till bilen och Storlien igen. Det var ungefär som den här gången, fastän sikten kanske var lite, lite bättre.

Väl hemma i Åre tog jag världshistoriens längsta varmdusch, tände brasan och så kröp både jag och fyrbenting ner under en filt i soffan. Här stannar vi nog hela kvällen.

 Strålande blå himmel i början

 En bra skaljacka är ovärderlig – min kommer från Marmot och är ett tunt men bra skydd mot blåst och storm

 Perfekta skoterspår att gå i

 Till vänsten är stenen som markerar riksgränsen – till höger är Skurdalsporten

 Mysig fjällinredning, här kan man stanna länge

 Den här niomånadershunden hör till huset och har koll på alla fjällfarare

 F a n t a s t i s k mat!