Jag ska vara ärlig med er; jag känner mig lite träningsstressad ibland. Inte på det sätt som man kanske kan tro; att jag måste träna mer eller så för att se ut på ett visst sätt eller för att jag mår dåligt om jag inte får ihop mina tio timmar träning i veckan som är mitt mål varje vecka året om.
Men jag känner mig träningshetsad för att jag ska gå miste om någon träning eller upplägg och bli svag och funktionsoduglig. Att jag ska fylla 35 och 40 och 50 och 75 och där och då känna att neeej, nu får jag betala priset för att jag inte började med stronglifts/multifunktionella övningar/en viss typ av splituppdelning när jag var 30.
Det är därför jag periodvis kan gå och toklängta efter en PT som jag kan lägga över allt ansvar på (som om det skulle vara någon garanti). Och så glömmer jag att jag andas frisk luft, får min dagliga dos dagsljus och solsken, kan springa flera mil i fjällterräng och sover bra och har styrkan att göra precis vad jag vill.
Jag glömmer allt det där eftersom det jag noterar i mitt flöde är inte hur mycket folk tränar, men hur jag uppfattar att ”alla alltid” tränar så himla optimalt. För att inte tala om alla specialövningar för att motverka och förebygga alla konsekvenser av vår nutidslivsstil.
Innan jag sagt åt mig själv på skarpen för min snedtänkning i hjärnan har jag har en övertro på att om jag bara hade en PT så skulle jag aldrig mer riskera att bli svag och funktionsoduglig. Aldrig komma närheten av en potentiell skada och åldras med en fysik som tillåter mig att göra precis vad jag vill i alla framtida åldrar.
Precis som alla andra så lägger jag ihop vad person a tränar, vad person b tränar och vad person c tränar – och så är det som att alla tränar abc.
Jag blir avundsjuk från kroppsmedvetenheten man får från kampsport, råstyrkan en annan har från att lyfta tungt, konditionen som vissa har jobbat sig till genom längd- och löppass året om och så smidigheten någon helt annan har från sitt yogaliv. Och jag glömmer att ingen är bra på allt, eftersom man blir bra på det man tränar.
Just nu handlar det mycket om att jag saknar regelbundenheten i min styrketräning. Jag har inget tydligt långsiktigt upplägg i min styrketräning – och det stressar mig att det finns så otroligt många sätt att strukturera upp sin träning på. Jag vet att jag blir uttråkad av att följa ett utstakat program – och dessutom är oförmögen till det på grund av min oregelbundna livsstil.
Det man inte ”kan” göra är som bekant det man vill göra allra mest. Så typiskt.
Jag vet ju – egentligen – att jag blir stark(are) av att träna styrka oavsett. Jag vet ju – egentligen – att min hälsa inte optimeras av att följa ett visst upplägg på styrketräningen. Jag känner mig bara lite översköljd av att allting ska vara så optimalt och upplever det som att trösklarna görs lite höga hos många av de personer jag följer.
Det är ingen annans fel än mitt eget; för mina filterglasögon som jag har på noterar att 1. jag har ingen pt och 2. jag har inget gym. Just därför noterar jag extra mycket det som med fördel utförs i gym och med fördel planeras av en personlig tränare.
Men jag är varken svag eller funktionsoduglig. Och jag är i allra högsta grad hälsosam. Jag ska nog bara öka på regelbundenheten i min styrketräning för jag vet ju att när den väl blir av så är det bra pass med tryck i.
Ge mig tre pass styrka och jag är på banan igen och kommer inte känna mig ett dugg träningsstressad. Det är exakt som det klassiska citatet från Anaïs Nin: we don’t see things as they are, we see things as we are.
Lästips – styrkepass med mycket power och som jag minns alldeles särskilt mycket:
