Jag ska vara ärlig med er; jag känner mig lite träningsstressad ibland. Inte på det sätt som man kanske kan tro; att jag måste träna mer eller så för att se ut på ett visst sätt eller för att jag mår dåligt om jag inte får ihop mina tio timmar träning i veckan som är mitt mål varje vecka året om.
Men jag känner mig träningshetsad för att jag ska gå miste om någon träning eller upplägg och bli svag och funktionsoduglig. Att jag ska fylla 35 och 40 och 50 och 75 och där och då känna att neeej, nu får jag betala priset för att jag inte började med stronglifts/multifunktionella övningar/en viss typ av splituppdelning när jag var 30.
Det är därför jag periodvis kan gå och toklängta efter en PT som jag kan lägga över allt ansvar på (som om det skulle vara någon garanti). Och så glömmer jag att jag andas frisk luft, får min dagliga dos dagsljus och solsken, kan springa flera mil i fjällterräng och sover bra och har styrkan att göra precis vad jag vill.
Jag glömmer allt det där eftersom det jag noterar i mitt flöde är inte hur mycket folk tränar, men hur jag uppfattar att ”alla alltid” tränar så himla optimalt. För att inte tala om alla specialövningar för att motverka och förebygga alla konsekvenser av vår nutidslivsstil.
Innan jag sagt åt mig själv på skarpen för min snedtänkning i hjärnan har jag har en övertro på att om jag bara hade en PT så skulle jag aldrig mer riskera att bli svag och funktionsoduglig. Aldrig komma närheten av en potentiell skada och åldras med en fysik som tillåter mig att göra precis vad jag vill i alla framtida åldrar.
Precis som alla andra så lägger jag ihop vad person a tränar, vad person b tränar och vad person c tränar – och så är det som att alla tränar abc.
Jag blir avundsjuk från kroppsmedvetenheten man får från kampsport, råstyrkan en annan har från att lyfta tungt, konditionen som vissa har jobbat sig till genom längd- och löppass året om och så smidigheten någon helt annan har från sitt yogaliv. Och jag glömmer att ingen är bra på allt, eftersom man blir bra på det man tränar.
Just nu handlar det mycket om att jag saknar regelbundenheten i min styrketräning. Jag har inget tydligt långsiktigt upplägg i min styrketräning – och det stressar mig att det finns så otroligt många sätt att strukturera upp sin träning på. Jag vet att jag blir uttråkad av att följa ett utstakat program – och dessutom är oförmögen till det på grund av min oregelbundna livsstil.
Det man inte ”kan” göra är som bekant det man vill göra allra mest. Så typiskt.
Jag vet ju – egentligen – att jag blir stark(are) av att träna styrka oavsett. Jag vet ju – egentligen – att min hälsa inte optimeras av att följa ett visst upplägg på styrketräningen. Jag känner mig bara lite översköljd av att allting ska vara så optimalt och upplever det som att trösklarna görs lite höga hos många av de personer jag följer.
Det är ingen annans fel än mitt eget; för mina filterglasögon som jag har på noterar att 1. jag har ingen pt och 2. jag har inget gym. Just därför noterar jag extra mycket det som med fördel utförs i gym och med fördel planeras av en personlig tränare.
Men jag är varken svag eller funktionsoduglig. Och jag är i allra högsta grad hälsosam. Jag ska nog bara öka på regelbundenheten i min styrketräning för jag vet ju att när den väl blir av så är det bra pass med tryck i.
Ge mig tre pass styrka och jag är på banan igen och kommer inte känna mig ett dugg träningsstressad. Det är exakt som det klassiska citatet från Anaïs Nin: we don’t see things as they are, we see things as we are.
Lästips – styrkepass med mycket power och som jag minns alldeles särskilt mycket:
Bra inlägg – så mycket roligt det finns med att blogga! Och tack för länken.
😉
Det är ju väldigt lätt att lägga ihop vad alla andra gör och liksom få det till något eftersträvansvärt. Vi lever ju i ett samhälle där mycket handlar om prestige och prestation och ser en inte upp är det lätt att dras med. Jag å andra sidan kan ju avundas just dig för all utomhusträning och solljus du ger dig själv. Jag har i nuläget inte den tiden utan hänger mest på gymmet för att det är vad jag 1) har möjlighet till just nu 2) behöver efter min graviditet. Med det sagt menar jag att det du suktar efter hos någon annan kan någon annan sukta efter hos dig.
Vad gäller styrketräningens vara eller icke vara för just dig kanske det bara handlar om att göra. Om du vet att det får dig att må bra – gör det! OM du känner att det är vad du verkligen vill och behöver. Om det bara är ett borde eller måste från omvärlden kanske du ska njuta av all den träning du redan genomför. Lite så tänker jag 🙂
klokt tänkt
Æsj, jeg blir også stresset og kanskje særlig fordi jeg har en utmattelsestilstand og faktisk ikke har helse til å gjøre alt jeg vil. Sånn som i dag må jeg velge mellom om jeg skal gå en tur i skogen eller om jeg skal dra på konsert i kveld. Jeg har antakelig ikke energi til begge deler. Og det er så himla frustrerende! Jeg elsker å trene og skulle gjerne trent hver dag, sånn nesten i allefall, men realiteten er at jeg ofte ikke har overskudd til å få bevegd meg tredve minutter daglig. Det er så kjipt. Og da ser jeg for meg at jeg kommer til å dø av hjerteinfarkt før jeg er femti eller noe. Litt dramatisk der, ja.
svårt det där. när man vill göra mer… men viktigast är nog att ha hälsa ändå; inte att träna utan att må bra!
Sant det!
Tack!
Jag känner igen mig så himla mycket i detta! Och för min egen del landar det just nu i att jag inte gör något – eftersom jag vill göra allt.
Bra tänk att hitta en sak att fokusera på, gäller bara att bestämma sig för vad det ska vara..
GRYMT inlägg, insiktsfullt och välskrivet som alltid! Tack!
Tack Noor!
Så lätt att lägga ihop allt som flera personer gör och tror att man ska göra samma sak! Kände så väl igen mig i beskrivningen då jag just nu funderar på hur jag ska hinna med både löpning, gym, yoga och cirkelträning under de resterande dagarna av den här veckan… Kanske bara borde tagga ner.
Bara det att du har som mål att träna 10 timmar per vecka tycker jag är ett helt otroligt mål! Sen så tror jag på allvar att man blir stark av att göra andra saker än gå på gym också. Hugga ved, springa på myrar och bära tunga matkassar måste väl också ge styrka… Så tänk på allt bra du gör men tack för att du öppnade upp för att du inte alltid heller ser helt positivt på allting alltid 😉
eller hur, tror vi alla går i denna fällan när vi själv känner att det vi inte gör är tillräckligt. medan när vi är nöjda med det vi gör så tar vi inte lika mycket intryck av andra. mina tio timmar innefattar ALLT i träningskläder – t.ex. min morgon med termos. plus det är enklare att få ihop alla timmar när man cyklar (eller har hund). 🙂
Min lösning för styrketräningen (efter att ha testat tre PT i Bryssel och flera olika gym och hatat dem alla) var att köra en PT-timme i månaden när jag är i Stockholm. Det räcker för inspiration och motivation för mig, plus att jag har hittat någon som är väldigt bra på att ge mig beröm och då försvinner lite av stressen – han säger ju att jag är så duktig, varför skall jag då vara stressad?
Styrketräning är annars ganska ångestladdat för mig. Det är inget jag tycker är speciellt roligt men jag måste göra det för ryggens skull. Av samma skäl är det många typer av styrka som inte fungerar för mig och jag vågar inte köra gruppträning av rädsla för att jag skall dras med i något mot bättre vetande.
ja jag har funderat på det med. kanske får bli lösningen. det är bara så mycket jag ska göra i sthlm när jag är där… 🙂 jag går inte heller på pass och så just för att jag vill kunna kontrollera rörelserna och träna för MIG.
Känner igen mig i det där med att vara rädd för att träningen inte är optimal för att må bra hela livet, skönt att du delar med dig, det är alltid lättare när man känner igenkänningsfaktorn och får ett par kloka ord på vägen.
jobbig känsla, grejer händer ju oavsett. typ cancer.
Åh, känner igen mej så mycket i tankevurpan att liksom låta personer flyta ihop och tro att alla gör allt. Är jag inte uppmärksam på det är det lätt att jag känner att jag också borde. Men en hinner ju inte allt. Tänker så här: Är det något som verkligen är dåligt för hälsan så är det negativ stress.