Resten av helgen kan få bli hur den vill för jag är lycklig ändå. Jag har cyklat! Jag valde min cyclocross och plockade ut nya vägar på kartan igår kväll. När jag cyklar får jag en anledning att se allt nytt jag inte sett förut; trots att det är typ hemmavid. För hur ofta har jag en anledning att svänga av på en helt okänd skogs- eller grusväg bara för att? Typ aldrig. Men på cykel? Typ alltid!

Jag älskar, älskar, älskar min cyclocross. Men jag älskar också min racer. Här är skillnaden mellan en cyclocross och en racer för dig som undrar. Jag får ofta frågan vad man ska köpa först – och då skulle jag säga racer (om du inte bor på ett litet ställe i norrland där det finns mest grus- och skogsväg förutom en stor Europaväg). Men, så snart du har en cykel så kommer du inse att du behöver fler…

Dagen bjöd på solsken och en hel del vind och markerna var blöta från tidigare dagars regn. Jag valde vägar som gick genom skog och förbi jordbruk och skogsbruk och en liten udda väg där jag fick fräsa över en blöt åker – det gick tydligen en väg där. Pulsen låg konstant högt; i skogen ser man oftast inte hur kuperat det är för alla träd men skogsvägar går typ bara uppför och nerför.

Jag vet att typ alla ni sa att jag skulle stanna i Åre över helgen men väderleken ville annat och därför åkte jag söderut för att möta våren – och solskenet. Ni som följer mig på Snapchat har fått följa med på både det ena och det andra – så häng med du också. Snapchat är hur kul som helst! Jag heter sararonne på Snapchat och här kan du läsa om hur Snapchat funkar!

> Om du vill läsa om mer cykling så ska du kolla här!

 

Med våren kommer cykellängtan. När vintern var som mörkast och kallast skrev jag upp några cykelrundor i Sverige som jag vill uppleva och idag vill jag dela dem med dig. Cykelpeppen är total!

Detta är det tredje inlägg i serien med cykelpapp som jag skriver tillsammans med Elna och Helena. Här är de tidigare inläggen:

> 5 saker jag inte visste om cykling innan jag började cykla

> Mina starkaste sommarminnen på cykel

I sommar vill jag cykla mycket både på min landsvägscykel (min ”racer”) och på min cyclocross (som ju ser ut som en landsvägscykel). Här kan du läsa mer om skillnaden mellan en racer och en cyclocross! Mitt favoritställe att cykla på är i Hälsingland; här finns många vägar och typ ingen trafik. Trots att man inte kan tro det så är det rätt så kuperat och jag tänker att det bygger starka cykelben rent specifikt och starka ben i allmänhet. Och starka ben vill man ju ha!

Trots att jag helst cyklar i Hälsingland så finns faktiskt ingen av mina topp tre rundor jag längtar till just här. Nej, istället står dessa vägar på min absoluta bucket list i sommar:

> Jag vill cykla vägen till Storulvån. Det är en fin och böljande asfalterad väg som går på fjället bredvid Snasahögarna, Getryggen och andra kända fjäll. Här går renar hela året och under vårmånaderna pågår kalvning – då är denna vägen stängd (med all rätt).

Från Enafors är det 16 km till Storulvåns fjällstation – på vägen tillbaka till Enafors tycker jag att man ska ta en avstickare till Handöls kapell och Handölsforsen och hängbron som går över forsen. Här på fjället dog tusentals man i den svenska armén för snart 300 år sedan. Så förutom fin cykling kan du uppleva en bit svensk historia även om Karolinernas öde är lite dyster.

Givetvis kan man även cykla biten från Åre till Enafors. Då cyklar man E14 och personligen skulle jag avråda för att cykla här; vägen är smal och trafiken hård och inte så himla bjussig tyvärr.

> Jag vill cykla över Flatruet. Det här är Sveriges högst belägna väg och själva Flatruet är ett fjäll som man kan säga ligger mellan Funäsdalen och Ljungdalen, med Mittådalen i mitten. Här övergår asfalten rätt så snart till grusväg så det är inget för min racer utan passar bättre för min cx. Högsta punkten på Flatruet ligger 975 meter över havet.

När jag cyklat klart borde jag passa på att springa lite fjällstig; efter att ha blivit trött i benen på cykeln passar nog en enklare runda likt denna.

> Jag vill cykla Smålands Toscana; bland äppelträden i det som passande nog kallas för Äppledalen. Det är Elna som inspirerat mig till den här rundan, som är komplett med gårdsrosteri för kaffeentusiaster, och allt. Det här stället har stått på min bucket list alldeles för länge – i sommar är det väl dags att jag tar tag i saken och faktiskt cyklar här!

Jag tycker att du ska klicka in och läsa både Helenas och Elnas cykelrundor som de längtar till – så får du fler tips på härliga rundor!

Var 2015 ett rejält träningsår? Jag vet inte riktigt; det känns nämligen inte så – men jag kan ju ha fel. Mitt allra första inlägg 2015 handlade lustigt nog om att mäta min träning med appen training goal.

Rent generellt blev det allt tydligare att bloggare är de nya rockstjärnorna som jag skrev i det här inlägget från januari. Det finns mängder av bloggare som gjort kläd- och designkollektioner under året; bland annat Lofsan för Röhnisch, Sofie Lantto för Craft och Petra Tungården för Fitnessguru bland annat – om vi bara ska prata träning.

2015 var året då jag blev förälskad i vintercykling. Min kompis Karin kom upp och vi cyklade en hel del på snöfyllda vägar. Jag cyklade också en del på min trainer – och tog sikte på barmarkssäsongen på min racer. Jag cyklade inte så mycket under sommaren som jag hade önskat men pass som dessa alltså – eller som dessa när det blev lite varmare.

Framåt hösten tog jag fram min cyclocross igen och letade mig in på tomma skogsvägar.

Jag åkte en del längdskidåkning, men ändå lite mindre än jag trodde. Jag var med på en pressresa med några otippade deltagare och åkte längd i Åre och så gjorde jag några turer hit upp: till Vita Renen både i dagsljus och i mörker. Men den här kvällen är ändå den jag minns allra mest från förra vinterns längdpass.

I vintras började jag också att åka skejtskidor; jag tragglade teknik under många men korta pass och åkte mycket i Ullådalen. Att alltid lära mig nytt har varit ledord för mitt 2015 och jag lärde mig också att crawla.

I slutet av februari var jag ofta till Ottsjö; där värmde solen gott. Det var fin skare allt som oftast och vi tog sikte på olika stugor på fjället eller utsiktsplatser att vila på. Som den här dagen till exempel. Den bästa sortens träning! Att springa vintertrail på skaren fjället är extremt drömmigt.

Jag åkte rejält mycket utförsåkning förra säsongen. Om jag ska vara ärlig så strulade min rygg en del när jag åkte på egen hand; men när jag åkte med Rasmus så försvann allt strul. Jag trodde det handlade om hjärnspöken men nä, det handlade snarare om att åka med skidorna istället för att jobba mot dem. Att vara ute i backen en sådan här dag alltså – jag älskar det! Ibland var vädret inte lika strålande, men då var manchestern riktigt mjuk istället.

Hur den perfekta vinterdagen i Åre ser ut gjorde jag en film om: här ser du den!

Framåt mars kom suget efter backintervaller. Jag körde 10 backpass i mars och uppmanade alla andra att göra det med. Det här tipset håller jag fortfarande med om; ett smart sätt att lura hjärnan! Här är fler intervaller och dessutom trappintervaller i Halmstad. Jag tror att just backintervaller blev ett sätt för mig att komma ut och springa i våras; när alla andra pass kändes för tråkiga. Sedan satt liksom känslan kvar hela året.

I april började jag springa ”på riktigt” för året. Det märks i tonen när jag skriver; hur lusten vaknat och hur löparstegen spelar som en ljuv melodi i kroppen. Den 19 april skrev jag om löpning i motljus; årets första distanskärlek. Sedan sprang jag rätt ut i vitsippshavet! Mot slutet av april längtade jag efter långpass och den sista dagen i april sprang jag årets första långpass på 15 km och jag minns det så väl; tjälen hade precis gått ur marken och det var blött och kallt och alldeles underbart.

Den 12 maj anmälde jag mig till Dublin marathon och efter det sprang jag långt hela sommaren med devisen varje dag är en ny stig. I oktober sprang vi, och det gick ju bra.

Jag sprang runt Blanktjärn en naken dag i maj och det vårsnöade på mig när jag sprang Platåleden i Ottsjö. Jag sprang till Ristafallet och i juni hade jag kommit upp i distanser om runt en halvmara. Där höll jag mig hela sommaren igenom; vi sprang i Glasriket när vi åkte på minisemester och den 1 juli var det snöigt när jag sprang i Storulvån.

Sommarens allra största löparupplevelse var när jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen. Aldrig har jag sprungit så långt och upplevt så mycket som under mina två somrar i fjällvärlden.

När det blev sensommar började min marathonträning mattas av lite och jag orkade inte riktigt hålla igång den. Jag sprang till Norge och det blev mitt längsta långpass. Men allra, allra jobbigast var Vertical K i Åre – alltså seriöst!

Augusti var en bra träningsmånad och jag var en frekvent löpare på leden mellan Rundhögen och Blåhammaren. Det var också i augusti som jag satte fart på styrketräningen igen; den träningen som hängde med mig som ett dåligt samvete för jämnan under 2015.

Jag styrketränade mest utomhus under året. Ljusa kvällar även när det stormade. Ibland tog jag med mig vikterna upp på fjället. Jag satte ihop pass även utan redskap. Men sådana här fullt ös medvetslös-pass älskade jag och de körde jag inomhus.

Jo, men nog har det varit ett bra träningsår trots allt. Framförallt har det varit massor av uppelvelsebaserad träning och det kommer vara ledordet även inför 2016. Jag vill ha intervallträningen som bas och långpassen på stig som självklarhet. Jag vill cykla massor och jag vill bygga allt det här på en stark grund med styrketräning.