Träningsglädje

Om ett halvår har jag bloggat i tio år. Det är rätt så galet. Många som bloggat lika länge som jag har inte riktigt haft något ”liv” före bloggen eftersom de började blogga när de precis fyllt tonår. Det stämmer inte på mig; jag är 34 år och hann leva jättemycket fram tills jag var 25. Det känns på ett sätt som jag levde mer mellan 15-24 än mellan 25-34. Fast kanske ligger de senaste tio åren alldeles för nära nutiden för att jag ska ha fått perspektiv på det hela.

Det finns hur som helst massor med bra grejer som den här bloggen medfört och som gör att jag varje dag tycker det är så himla kul att blogga.

1. Alla vänner. Den här bloggen har gett mig så himla många nya fina bästa vänner. När jag flyttat till nya ställen (Halmstad, Sälen, Åre…) så har jag träffat nya människor genom bloggen och det har jag uppskattat väldigt mycket.

2. Att få vara del av ett sammanhang. Precis som med ett jobb, en kurs eller en utbildning så har bloggemenskapen gjort mig till en del av ett sammanhang. Det är roligt att nätverka med andra bloggare (även om det i många fall bara är digitalt) och det är riktigt roligt att ha en aktiv dialog med er som läser. Jag är oerhört tacksam att ni är aktiva i kommentarsfältet – det är knappt jag ser andra bloggar som har så många kommentarer som jag får. Det gör mig så väldigt, väldigt glad. Jag gillar att skriva kommentarer hos andra – jag tycker det är en del av varför det är så roligt att blogga.

3. Att ha lärt mig massor. Alltså verkligen jättemassor. Om allting och det mesta.

4. Att alltid få reflektera. Bloggen är ju på ett sätt en form av terapi. Genom att skriva får jag också tänka och reflektera och begrunda.

5. Att krydda mitt CV. Eller, krydda och krydda. Min blogg har varit ett arbetsredskap sedan starten; både när jag jobbade som omvärldsanalytiker med just digitala medier som ”mitt expertisområde” men också i mina uppdrag inom PR eller när jag jobbar med digitalt innehåll för andra företag. Genom bloggen har jag lärt mig hur bloggare funkar och hur byråer funkar och det är en ovärderlig kombo.

6. Att få påverka. Det är en lyx och ett stort ansvar. Jag kommer aldrig att göra alla rätt men det tror jag ingen kan. Det kommer alltid finnas saker att anmärka på; hur jag reser eller hur jag lever eller hur jag formulerar mig eller alla andra livsval i livet. Men jag vet vad jag vill påverka och vilka budskap jag vill sända ut och det är vad jag fokuserar på. I övrigt är jag människa.

7. Att kunna leva på bloggen. Något jag har blandade känslor inför eftersom jag egentligen inte helt vill leva på min blogg utan alltid vill göra andra saker också eftersom jag känner att jag utvecklas på helt andra sätt när jag får bita i utmaningar som ligger utanför den jag är och min person. Det där är jag väldigt mån om; andra uppdrag än de som är direkt relaterade till min blogg är jätteviktigt för att jag ska må bra. Men, att teoretiskt kunna leva på bloggen är både en lyx och en boost som jag uppskattar.

8. Att få möjlighet att göra kul saker och testa nya grejer. Jag vill absolut inte sticka under stol med det här – jag är påpassad som bloggare och får mail varje dag från företag som vill göra saker, synas och erbjuda tjänster, produkter och samarbeten. Jag tänker inte bekräfta att jag på riktigt gillar det jag skriver att jag gillar – det är så otroligt självklart tycker jag och den frågan borde vara passé för både bloggläsare och bloggare. Jag har många gånger skrivit om utmaningarna och möjligheterna med bloggbusiness, så sök på det om du är nyfiken!

Om du vill läsa mer om mitt liv före bloggen eller lite hur jag lever så tycker jag att du ska klicka här:

> Mitt tidigare liv (fram till 2013)

> Alla mina hem (var jag egentligen bor)

Exploristas inlägg är också väl värt att läsa som en nyansering av att inte alltid göra mer, utan att göra saker smartare.

Såhär såg jag ut 2004-2005 någonstans, alltså innan bloggen. Jag är i Boston men jag är skibumklädd – jag jag gick runt såhär hela säsongen när jag inte jobbade som skidlärare (då hade vi annan uniform). En militärgrön jacka från HM som jag tyckte var så himla bra då, men som skulle fått underkänt av mig idag. Och svarta byxor. Och, viktigast av allt: något på huvudet. Jag hade nästan alltid mössa eller som här, någon form av pannbandskeps eller vad det heter. Alltså varje dag oavsett tidpunkt eller om jag var inne eller ute.

Jag ska vara ärlig med er; jag känner mig lite träningsstressad ibland. Inte på det sätt som man kanske kan tro; att jag måste träna mer eller så för att se ut på ett visst sätt eller för att jag mår dåligt om jag inte får ihop mina tio timmar träning i veckan som är mitt mål varje vecka året om.

Men jag känner mig träningshetsad för att jag ska gå miste om någon träning eller upplägg och bli svag och funktionsoduglig. Att jag ska fylla 35 och 40 och 50 och 75 och där och då känna att neeej, nu får jag betala priset för att jag inte började med stronglifts/multifunktionella övningar/en viss typ av splituppdelning när jag var 30.

Det är därför jag periodvis kan gå och toklängta efter en PT som jag kan lägga över allt ansvar på (som om det skulle vara någon garanti). Och så glömmer jag att jag andas frisk luft, får min dagliga dos dagsljus och solsken, kan springa flera mil i fjällterräng och sover bra och har styrkan att göra precis vad jag vill.

Jag glömmer allt det där eftersom det jag noterar i mitt flöde är inte hur mycket folk tränar, men hur jag uppfattar att ”alla alltid” tränar så himla optimalt. För att inte tala om alla specialövningar för att motverka och förebygga alla konsekvenser av vår nutidslivsstil.

Innan jag sagt åt mig själv på skarpen för min snedtänkning i hjärnan har jag har en övertro på att om jag bara hade en PT så skulle jag aldrig mer riskera att bli svag och funktionsoduglig. Aldrig komma närheten av en potentiell skada och åldras med en fysik som tillåter mig att göra precis vad jag vill i alla framtida åldrar.

Precis som alla andra så lägger jag ihop vad person a tränar, vad person b tränar och vad person c tränar – och så är det som att alla tränar abc.

Jag blir avundsjuk från kroppsmedvetenheten man får från kampsport, råstyrkan en annan har från att lyfta tungt, konditionen som vissa har jobbat sig till genom längd- och löppass året om och så smidigheten någon helt annan har från sitt yogaliv. Och jag glömmer att ingen är bra på allt, eftersom man blir bra på det man tränar.

Just nu handlar det mycket om att jag saknar regelbundenheten i min styrketräning. Jag har inget tydligt långsiktigt upplägg i min styrketräning – och det stressar mig att det finns så otroligt många sätt att strukturera upp sin träning på. Jag vet att jag blir uttråkad av att följa ett utstakat program – och dessutom är oförmögen till det på grund av min oregelbundna livsstil.

Det man inte ”kan” göra är som bekant det man vill göra allra mest. Så typiskt.

Jag vet ju – egentligen – att jag blir stark(are) av att träna styrka oavsett. Jag vet ju – egentligen – att min hälsa inte optimeras av att följa ett visst upplägg på styrketräningen. Jag känner mig bara lite översköljd av att allting ska vara så optimalt och upplever det som att trösklarna görs lite höga hos många av de personer jag följer.

Det är ingen annans fel än mitt eget; för mina filterglasögon som jag har på noterar att 1. jag har ingen pt och 2. jag har inget gym. Just därför noterar jag extra mycket det som med fördel utförs i gym och med fördel planeras av en personlig tränare.

Men jag är varken svag eller funktionsoduglig. Och jag är i allra högsta grad hälsosam. Jag ska nog bara öka på regelbundenheten i min styrketräning för jag vet ju att när den väl blir av så är det bra pass med tryck i.

Ge mig tre pass styrka och jag är på banan igen och kommer inte känna mig ett dugg träningsstressad. Det är exakt som det klassiska citatet från Anaïs Nin: we don’t see things as they are, we see things as we are.

Lästips – styrkepass med mycket power och som jag minns alldeles särskilt mycket:

> Två korta cirklar med TRX

> Träning med traktordäck

> Högintensivt cirkelpass

Jag följer Tastemade på Snapchat och såg en maträtt flimra förbi som såg så himla god ut. Lite som en mac and cheese men med mer näring. Om du försvann någonstans redan vid ordet Snapchat så ska du läsa detta: hur funkar Snapchat?

Jag kan också tipsa om podden Socialt by default som pratar rätt så mycket om Snapchat! Och just ja, följ mig på Snapchat såklart: sararonne heter jag! Jag har dessutom precis funderat ut hur jag vill använda Snapchat och skapa innehåll – jag började med min nya strategi igår.

Hur som helst. Jag såg en ”pasta bake” genom Tastemade och jag dog lite. Den såg så himla god ut. Och jag kan dessutom berätta att den var himla god!

Jag gjorde den i måndags (ni vet, meatless Monday och allt) och den passade så bra en novembergrå dag som bjöd på storm och regn och låga moln.

Jag har inget riktigt recept men det behövs inte heller, däremot behöver du se till att du har det här hemma för att göra en riktigt god pasta bake:

Pasta (vilken sort som helst)

Riven ost (riven mozzarella eller cheddar är mitt tips)

En bit pumpa (ja de finns kvar i butik!)

Lök (en riktig superfood – kolla här bara)

Crème fraîche

Salt och peppar

Ok, got it? Så bra! Då ska du göra såhär:

1. Sätt ugnen på ca 180 grader eller så.

2. Skär pumpa och lök i bitar, lägg på plåt och baka mjuka i ugn (kanske ca 15-20 minuter lite beroende på). Jag ringlar över lite olja och strösslar flingsalt över.

3. Koka pastan al dente.

4. När pumpan och löken i ugnen är mjuk så mixar du det till puré och häller i crème fraîche.

5. Blanda pastan med pumpamixen.

6. Varva pastablandning och ost i en ugnssäker form, och ha ett lager ost på toppen.

7. Gratinera en sväng, lite osäker på vilket gradantal jag hade – men jag ökade på till kanske runt 200 grader i tio minuter eller så. Tills det såg klart ut helt enkelt.

8. Servera och njut av riktigt god mat!