Träningsglädje

Efter jobbet tog jag min medicinboll och gick ner till Åresjön. Den där vimpeln som alltid pekar Ã¥t nÃ¥got hÃ¥ll hängde idag rakt ner och molnen speglade sig i vattnet. Det var ovanligt lugnt och stilla – och himlen var blÃ¥.

Jag satte timern pÃ¥ 20 minuter och körde en amrap. As many rounds as possible (=amrap) av ball slams, steg upp pÃ¥ bänk, situps (av crossfittyp – de heter förmodligen nÃ¥got särskilt), armhävningar mot bänk och utfallshopp. Om och om igen i 20 minuter.

Det var härligt att kunna träna i tunn tröja och efteråt låg jag på bänken och tittade förnöjt upp i det blå.

Tröja // GAP. Tights // Kari Traa.

Det kittlar i magen när jag tänker på landsvägscykling. Av två orsaker: dels för att känslan av frihet är förtjusande nervpirrande. Och för att jag är lika nervös varje gång. Att springa är enkelt; ena foten framför den andra. Att cykla är också enkelt; men cykeln är ett delikat kraftpaket och jag vill ha full koll på exakt allt.

En kik på väderleksrapporten inför helgen gör att jag hoppar på stolen och klappar händerna av förtjusning. Jag veeet att det är en hel vecka kvar till helgen och att mycket kan hända, men när det spås bli 18 grader och sol i Åre så dansar förväntan i bröstet. Det första jag måste göra är att lämna in cykeln på service. Min Nishiki med kolfiber har gått mil både på landsväg och trainer och jag vill se över däck (slits på trainer och jag bytte dessutom aldrig till trainerdäck) och kedja och även byta kassett; det finns fler, längre och styggare backar här uppe än i Halmstad och Hälsingland om jag säger så.

Jag vill också kolla om det finns några mot Östersund som cyklar landsväg och som måhända håller ungefär samma tempo som jag. Jag är egentligen inget jättefan av att träna i grupp utan trivs liksom bäst på egen hand. Men… ibland är det faktiskt trevligt med lite sällskap.

En av de saker jag är väldigt tacksam över är min förmåga att känna lycka över de små sakerna i livet. De som inte är materiellt förknippade och beror på saker och ting. Som igår när jag landade på Frösön och det var alldeles ljust trots att klockan var runt 22.30. När det stod en älg i vägkanten precis vid utfarten västerut. Ljuset över sjön med bergen i vita kläder bakom. Den ljumma kvällsluften som är som förbytt från förra veckan. En räv som sprang över vägen. Åkrarna som speglade sig mot vattenytan. Ett rådjur.

Jag körde hemåt med foten lika mycket på gasen som på bromsen, uppmärksam på alla som ville välkomna mig hem till norrland. Fattas bara en björn eller ett lodjur.

Imorse fick jag ett sms kl 05.45 som frågade om jag var vaken. Det var jag. Dessutom taggad på morgonjogg. På 5 minuter blankt var jag ombytt och klar och tog mina första stapplande morgonsteg. Ute mötte jag både powerwalkare och rullskidåkare, gamla Årevägen är lite som Kungsholmen Runt. Ett stort motionsspår.

Om jag fick önska skulle jag vilja ha en egen gÃ¥ngväg mot Duved, allra helst en bit ifrÃ¥n vägen. Det hade varit fantastiskt och ett jättelyft för motionsglada Åre där mycket handlar om att leva utomhus. Det är sÃ¥ mÃ¥nga som springer, cyklar, Ã¥ker rullskidor och rastar hundar längs vägkanten och under belysning som inte fungerar i partier där det är dÃ¥lig sikt – där bilar kör snabbt. Vintertid upplever jag den här vägen som väldigt osäker.

Men det var inte vägar jag ville skriva om. Det var känslan. Känslan efter träning. Det slår mig hårt varje gång. Vilket lyckorus!