En av de saker jag är väldigt tacksam över är min förmåga att känna lycka över de små sakerna i livet. De som inte är materiellt förknippade och beror på saker och ting. Som igår när jag landade på Frösön och det var alldeles ljust trots att klockan var runt 22.30. När det stod en älg i vägkanten precis vid utfarten västerut. Ljuset över sjön med bergen i vita kläder bakom. Den ljumma kvällsluften som är som förbytt från förra veckan. En räv som sprang över vägen. Åkrarna som speglade sig mot vattenytan. Ett rådjur.

Jag körde hemåt med foten lika mycket på gasen som på bromsen, uppmärksam på alla som ville välkomna mig hem till norrland. Fattas bara en björn eller ett lodjur.

Imorse fick jag ett sms kl 05.45 som frågade om jag var vaken. Det var jag. Dessutom taggad på morgonjogg. På 5 minuter blankt var jag ombytt och klar och tog mina första stapplande morgonsteg. Ute mötte jag både powerwalkare och rullskidåkare, gamla Årevägen är lite som Kungsholmen Runt. Ett stort motionsspår.

Om jag fick önska skulle jag vilja ha en egen gångväg mot Duved, allra helst en bit ifrån vägen. Det hade varit fantastiskt och ett jättelyft för motionsglada Åre där mycket handlar om att leva utomhus. Det är så många som springer, cyklar, åker rullskidor och rastar hundar längs vägkanten och under belysning som inte fungerar i partier där det är dålig sikt – där bilar kör snabbt. Vintertid upplever jag den här vägen som väldigt osäker.

Men det var inte vägar jag ville skriva om. Det var känslan. Känslan efter träning. Det slår mig hårt varje gång. Vilket lyckorus!