Idag har jag cyklat fatbike – något jag velat göra riktigt länge. Det finns några olika ställen som hyr fatbikes här i Åre – och våra cyklar kom från Åre Bikes som är en Specialized-butik (som dessutom har öppet hela året – #win).

Fatbike är en cykel med galet breda däck; vilket gör att den är flowig i terräng och en kul vintercykel. Drömmen är att cykla fatbike på skaren i vårvinter. Enligt dem i butiken ska det vara något utöver det vanliga. Jag gillar ju vintercykling så jag måste cykla fatbike i vinter också!

Cyklingen var en del av vår halvdagskonferens. Att komma ut och cykla en timma var verkligen hur bra som helst. Och att cykla fatbike måste vara en av de bättre konferensgrejerna man kan göra: alla kan cykla men att cykla denna typ av cykel gav wow-känsla. Dessutom är det noll fokus på prestation. Bara win!

Citatet i rubriken är ett klassiskt cykelcitat. Precis som citatet som säger att det ultimata antalet cyklar att äga är ”n+1”. Det finns många citat kopplat till cykling och det är inte så konstigt. De som fastnar i cykelsporten får något härligt drömskt i blicken när man börjar prata om cykling. Det går faktiskt inte att beskriva i ord. Man måste uppleva själv.

Och nej, att cykla landsväg eller mountainbike är inte som att cykla ”vanlig” cykel. Det är som att du tar ett tramptag och får världens fart. Eller att du viker av på en stig och bara flyter. Det är en sådan sjukt härlig känsla som jag ibland glömmer bort mellan mina tillfällen på cykel (note to self: ibland cyklar jag för sällan) men som alltid kommer tillbaka efter första tramptaget.

Jag unnar alla, verkligen alla, att känna samma känslor som jag känner när jag sitter på min cykel. Eller ja, mina cyklar. Jag har ju två. Än så länge.

I helgen tog jag ut min cyclocross (om du undrar vad en cyclocross är ska du klicka här) på kvällsrull i solnedgången. Jag tänkte mig en enkel tur på kända vägar men som alltid hittade jag avstickare. En gammal skogsväg, några kilometer grusväg, en lång och flowig stig…

Jag cyklade iväg i solskensvärme men kom hem lagom tills dess att älvorna dansade på åkrarna. 30 minuter senare var det mörkt. Det gäller att se upp och planera bra för att rulla säkert på vägarna. Eftersom jag cyklar hela året (älskar mina dubbdäck som jag kör med på vintern) så brukar jag ha lampa både på cykeln och mig själv. Men jag syns bra i mörkret oavsett; alla mina cykelkläder kommer från Craft och de har duktigt med reflexer åt alla håll. På cykeln är det en viktig självklarhet.

Just reflexerna är också ett skäl till varför cykelspecifika plagg är bra; där sitter reflexerna på Crafts plagg på uttänkta ställen utifrån den position du har på cykeln. Ett ytterligare tips är att köra med booties med reflexer; eftersom du konstant har dina fötter i rörelse på cykeln och bilarnas strålkastare dessutom lyser direkt ovan marken så gör det att du syns extra bra. Bättre än om din hjälm varit helt reflekterande till exempel.

Igår kväll hade jag på mig ett par hellånga Belle BIB (vad är BIB, kanske du undrar? Kolla här!) – det var skönt i fartvinden som blev alltmer kylig ju tyngre kvällssolen gled ner bakom trädtopparna. Upptill hade jag en Glow jersey (min favorit bland alla cykeljerseys!) och ovanpå det en Featherligt jacket i lila. Jag fick plats med både kamera (Canon G7X) och min iPhone i fickorna på ryggen. Man måste ju fota sådant här:

Att ha med sig en smartphone är ovärderligt. Eftersom jag cyklar mycket i skog på extremt snirkliga stigar och vägar med ändlösa avfarter till höger och vänster, vissa som inte leder någonstans alls, så kollar jag hela tiden var jag är och var jag ska. Kameran har jag också alltid, alltid med!

När jag kom hem från cyklingen så gjorde jag en brasa i kaminen. Värmen i kroppen kommer från elden men också från den där lyckan som alltid bubblar inuti mig när jag cyklat. Särskilt på hösten. Det här är min absolut bästa tid! Men, det som fick mig att köpa min cyclocross för några år sedan var ändå tjusningen med att cykla på vintern. Det är verkligen en upplevelse att cykla på gnistrande snö och det vackra men sköra vinterljuset.

Mina fem nyckelplagg när jag cyklar i kyla är:

1. Shield gloves (för varma fingrar – jag har seriöst aldrig frusit om fingrarna ens när det varit -17 grader)

2. Neoprene booties (som jag drar ovanpå mina fodrade vinterskor – för att inte frysa. Det som är klurigt med cykelskor på vintern är att de är hala om underlaget är isigt eller halt. Vilket det är rätt ofta)

3. Belle BIB Wind tights (för att inte frysa om lår och knän)

4. En tunn mössa under hjälmen (jag gillar längdmössorna från Craft bäst för de är rätt så tighta)

5. Ett riktigt bra underställ. Ibland dubbla underställ om det är superkallt. Och det kan bli superkallt – även om det egentligen inte är kallt – på grund av fartvinden.

Om du blir nyfiken på att börja cykla ska du läsa dessa två inlägg:

Till dig som vill börja cykla!

5 saker jag inte visste om cykling innan jag började cykla!

Crafts cykelplagg finns förresten att handla på en mängd olika ställen, dels via deras webbshop men också på Sportamore, Intersport och många lokala cykelhandlare.

Var 2015 ett rejält träningsår? Jag vet inte riktigt; det känns nämligen inte så – men jag kan ju ha fel. Mitt allra första inlägg 2015 handlade lustigt nog om att mäta min träning med appen training goal.

Rent generellt blev det allt tydligare att bloggare är de nya rockstjärnorna som jag skrev i det här inlägget från januari. Det finns mängder av bloggare som gjort kläd- och designkollektioner under året; bland annat Lofsan för Röhnisch, Sofie Lantto för Craft och Petra Tungården för Fitnessguru bland annat – om vi bara ska prata träning.

2015 var året då jag blev förälskad i vintercykling. Min kompis Karin kom upp och vi cyklade en hel del på snöfyllda vägar. Jag cyklade också en del på min trainer – och tog sikte på barmarkssäsongen på min racer. Jag cyklade inte så mycket under sommaren som jag hade önskat men pass som dessa alltså – eller som dessa när det blev lite varmare.

Framåt hösten tog jag fram min cyclocross igen och letade mig in på tomma skogsvägar.

Jag åkte en del längdskidåkning, men ändå lite mindre än jag trodde. Jag var med på en pressresa med några otippade deltagare och åkte längd i Åre och så gjorde jag några turer hit upp: till Vita Renen både i dagsljus och i mörker. Men den här kvällen är ändå den jag minns allra mest från förra vinterns längdpass.

I vintras började jag också att åka skejtskidor; jag tragglade teknik under många men korta pass och åkte mycket i Ullådalen. Att alltid lära mig nytt har varit ledord för mitt 2015 och jag lärde mig också att crawla.

I slutet av februari var jag ofta till Ottsjö; där värmde solen gott. Det var fin skare allt som oftast och vi tog sikte på olika stugor på fjället eller utsiktsplatser att vila på. Som den här dagen till exempel. Den bästa sortens träning! Att springa vintertrail på skaren fjället är extremt drömmigt.

Jag åkte rejält mycket utförsåkning förra säsongen. Om jag ska vara ärlig så strulade min rygg en del när jag åkte på egen hand; men när jag åkte med Rasmus så försvann allt strul. Jag trodde det handlade om hjärnspöken men nä, det handlade snarare om att åka med skidorna istället för att jobba mot dem. Att vara ute i backen en sådan här dag alltså – jag älskar det! Ibland var vädret inte lika strålande, men då var manchestern riktigt mjuk istället.

Hur den perfekta vinterdagen i Åre ser ut gjorde jag en film om: här ser du den!

Framåt mars kom suget efter backintervaller. Jag körde 10 backpass i mars och uppmanade alla andra att göra det med. Det här tipset håller jag fortfarande med om; ett smart sätt att lura hjärnan! Här är fler intervaller och dessutom trappintervaller i Halmstad. Jag tror att just backintervaller blev ett sätt för mig att komma ut och springa i våras; när alla andra pass kändes för tråkiga. Sedan satt liksom känslan kvar hela året.

I april började jag springa ”på riktigt” för året. Det märks i tonen när jag skriver; hur lusten vaknat och hur löparstegen spelar som en ljuv melodi i kroppen. Den 19 april skrev jag om löpning i motljus; årets första distanskärlek. Sedan sprang jag rätt ut i vitsippshavet! Mot slutet av april längtade jag efter långpass och den sista dagen i april sprang jag årets första långpass på 15 km och jag minns det så väl; tjälen hade precis gått ur marken och det var blött och kallt och alldeles underbart.

Den 12 maj anmälde jag mig till Dublin marathon och efter det sprang jag långt hela sommaren med devisen varje dag är en ny stig. I oktober sprang vi, och det gick ju bra.

Jag sprang runt Blanktjärn en naken dag i maj och det vårsnöade på mig när jag sprang Platåleden i Ottsjö. Jag sprang till Ristafallet och i juni hade jag kommit upp i distanser om runt en halvmara. Där höll jag mig hela sommaren igenom; vi sprang i Glasriket när vi åkte på minisemester och den 1 juli var det snöigt när jag sprang i Storulvån.

Sommarens allra största löparupplevelse var när jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen. Aldrig har jag sprungit så långt och upplevt så mycket som under mina två somrar i fjällvärlden.

När det blev sensommar började min marathonträning mattas av lite och jag orkade inte riktigt hålla igång den. Jag sprang till Norge och det blev mitt längsta långpass. Men allra, allra jobbigast var Vertical K i Åre – alltså seriöst!

Augusti var en bra träningsmånad och jag var en frekvent löpare på leden mellan Rundhögen och Blåhammaren. Det var också i augusti som jag satte fart på styrketräningen igen; den träningen som hängde med mig som ett dåligt samvete för jämnan under 2015.

Jag styrketränade mest utomhus under året. Ljusa kvällar även när det stormade. Ibland tog jag med mig vikterna upp på fjället. Jag satte ihop pass även utan redskap. Men sådana här fullt ös medvetslös-pass älskade jag och de körde jag inomhus.

Jo, men nog har det varit ett bra träningsår trots allt. Framförallt har det varit massor av uppelvelsebaserad träning och det kommer vara ledordet även inför 2016. Jag vill ha intervallträningen som bas och långpassen på stig som självklarhet. Jag vill cykla massor och jag vill bygga allt det här på en stark grund med styrketräning.