Igår gjorde jag något alldeles särskilt av min morgon, för jag visste att den skulle bli magisk. Den blev inte tidigare än vanligt, men den blev mer.

När solen som bäst gick upp där Åresjön mynnar ut i Indalsälven packade jag min väska med termos och småpratade med en förväntansfull Hazel. Vi skulle ut på en tidig utflykt; vi skulle möta morgonen!

Vi styrde bilen upp mot Ullådalen och hade hela parkeringsplatsen för oss själva. Sedan gick vi stigen upp i skidbacken, förbi de många fjällbjörkarna som nyss stod i lågornas färg men som nu tappat alla löv. Så småning om mynnar landskapet ut i kalfjäll och vi sneddade upp mot en liten, liten topp som är den perfekta utflyktsmålet när man vill ha något enkelt och lättillgängligt men ändå stort och vansinnigt vackert.

> Såhär såg det ut just här en dag i augusti!

> …och här tog jag med mig en kettlebell upp på fjället!

Morgonsolen var klar och vacker nere i dalen men fjälltopparna låg sömnigt inbäddade i morgonmolnen. När världen hunnit vakna lite mer sken solen sådär underbart varmt och ljuvligt och jag skruvade upp locket på min termos och drack mitt morgonkaffe till världens utsikt.

På huvudet har jag en mössa som jag fått av min vän Johanna som precis börjat blogga under namnet Aktivistan. Mössan har hon sytt till mig, tillsammans med två andra mössor i lika och i svart, och en liten börs som passar alldeles utmärkt för min telefon i ett härligt tyg med fågelmönster. Jag älskar sådana här små paket fyllda med omtänksamhet och känsla. Tack Johanna!

Ni har sett Johanna på bloggen förut – och dessutom har jag tagit starkt intryck av henne. Det var hon som kom på det här med ”dagens värsta” – vilket är otroligt briljant. Här är jag, Johanna och Ella ute och vandrar på fjälltopparna med snöskor förresten!

Förutom att skicka mössor till mig så vill Johanna också uppmärksamma oss på att det nu är Movember; och mycket riktigt är det en liten mustasch på baksidan av mössan. Såhär skrev Johanna i ett litet brev som hon skickade med:

Oktober har länge varit en månad där vi uppmärksammat bröstcancer, som är en fruktansvärd sjukdom. Men också november är en månad med lite extra tryck i, då ska vi uppmärksamma prostatacancer . Och jag gillar ju killar så förfärligt mycket och tycker därför de kan få lite uppmuntran i deras mustaschkamp. Här kommer en I love mustasch-mössa som kan bäras med stolthet, för dem som har mustasch, eller för dem som inte kan odla en själv.

Tack Johanna för mössan (mössorna!) som värmde min morgon, och för ditt initiativ som är fantastiskt. Movember alltså – en månad med kraft den med!

Kommer ni ihåg förra året när jag skickade iväg en massa julklappar till er läsare?  Jag deltog också i några andra pay it forward-initiativ, bland annat gav jag bort presentkort. Såhär skrev jag då (vinterbilderna är bara bonus – alltså jag längtar så mycket efter snö nu!!).

I år vill jag skicka iväg julklappar igen. Det är härligt att kunna ge! Jag kommer skicka iväg fem julklappar som jag köper och skickar iväg till er (lova att inte öppna före julafton) som en grej för att jag tycker att ni som läser här inne är så himla fina och härliga och för att jag uppskattar er massor!

Finns det ingen hake, kanske ni undrar?

Nä, ingen regelrätt hake. Men jag önskar att ni gjorde en sak för mig: i kommentarsfältet så vill jag att ni ger mig lite feedback. Jag vill att ni svarar på:

1. Vilken typ av inlägg gillar du allra bäst på traningsgladje.se?

2. Vilken typ av inlägg vill du se mer av på traningsgladje.se?

3. Bonusfråga: valfri feedback om mitt bloggande! Allra allra helst konstruktiv sådan, dvs något jag kan bli bättre på eller blogga på ett annat sätt om eller så. Fast jag gillar förstås hejarop också!

Dubbelkolla att du skriver i rätt mailadress när du kommenterar! Jag kommer skriva siffror på papperslappar som jag lägger i en burk; sedan drar jag fem lappar och om det t.ex. blir 1, 7, 13 och 23 så blir det kommentar nummer 1, 7, 13 och ja ni fattar – som vinner. Och då mailar jag er för att få adressen dit julklappen ska skickas!

Jag tycker det ska bli himla kul att få feedback från just dig. Jag är supernyfiken!! Så berätta nu – hur kan jag bli bättre?

Bild från förra året

För exakt en vecka sedan gick vi i mål efter att ha sprungit Dublin marathon. Jag önskar att jag kunde konservera känslan och ta fram den för att känna lite på den nu och då.

De första dagarna efter maran gick långsamt, det var så fascinerande att känna igenom hur kroppen kändes – för att sedan tänka att igår sprang jag eller i förrgår sprang jag. Men sedan gick det så snabbt och nu är det en vecka sedan och känslan av marathon har lämnat kroppen och kvar är bara minnena.

> Här är blogginlägget jag skrev direkt efter vi sprang: en slags race report från Dublin marathon

Dagen efter loppet var jag stel i musklerna. Jag sa till Annika att det är som träningsvärk efter ett body pump-pass fast värre! Jag har nästan aldrig haft träningsvärk från löpning förut; inte ens när jag sprang Jämtlandstriangeln (+50 km) eller Tjejmarathon (+50 km) eller när jag sprungit 6-timmarslopp eller 12-timmarslopp eller 24-timmarslopp.

Vi sprang i måndags och i tisdags gick vi på shoppingrunda och det var skönt att få gå även om vi gick långsamt. Det blev mer än 10 000 steg den dagen; det var väl vår shoppingiver… Vi suckade båda inombords när det var en butik på två plan och det gick väl an att gå trappan upp med nedför var det värre. Så vi åkte hiss. På kvällen bastade vi och badade jacuzzi.

På onsdagen åkte vi hem och när vi landade i Sverige på eftermiddagen kände jag att jag kunde gå snabbt och ta stora steg. Det var bara lite stelt när jag suttit stilla.

På torsdagen hade alla marathonminnen krupit ur benen och sedan gick hela helgen och idag är det måndag och jag känner att snart ska det bli härligt att springa igen. Det kommer dröja innan jag längtar efter ett marathon men jag ser fram emot att tassa fram på en magisk stig typ jättesnart.