Jag är hemma efter ett gäng mil på Kungsleden. Vi drömde om platt asfalt och mjuka ängar i takt med att vi tog oss fram mellan klippblock och vass sprängsten. Vet du hur mycket sten som finns på den där leden? Lite för mycket för att det skulle gå att springa så pass som vi tänkt. Men det gjorde detsamma; vi höll oss till vår plan att sova första natten i Nikkaluokta där vi startade, andra natten i fjällstugan Singi, tredje natten i det lite större Alesjaure och till sist fjärde natten i Abisko efter målgång.
Mina trailskor blev lämnade åt sitt öde i Abisko. Vassa stenar och rötter har gått hårt åt dem och dessutom fick de leva sina sista åtta mil i blött och lerigt tillstånd. Ändå hade vi riktigt tur med vädret. Det var lagom varmt för t-shirt eller långärmad tröja och jag hade bara min tunna löparjacka på vid två tillfällen: morgonen då vi lämnade Singi före kl 05.00 för att hinna med en mastodontdag till Alesjaure med nästan 40 km längs Kungsleden. Och sista timmen innan vi kom till Alesjaure för då fick vi det där regnet som vädergudarna hotat med hela helgen. Det var väldigt blött, dystert mörkt på grund av regnmolnen, väldigt kallt och även om det inte var så väldigt roligt just då gav det mig ljuvliga minnen. Jag är tacksam för att få kämpa lite.
Eller vänta nu; ”kämpa lite”? Vi har kämpat massor. Det är en utmaning att inte sova på ett base camp där man har tillgång till allting (som dusch, el och mobiltäckning). Allt ska transporteras och allt ska planeras.
Min maskin går inte runt på snabba kolhydrater så värst bra så när vi kom till en fjällstation med butik och köpte med oss lunch som vi skulle äta några timmar senare på en annan fjällstation så valde jag en konservburk med köttbullar och ökade på min packning med ett halvt kilo.
Och från Kebnekaise som var vårt första stopp efter 19 km från starten i Nikkaluokta så köpte vi med oss en middagsmatlåda med pyttipanna och jag stoppade i extra mycket ägg. Frukosten från Nikkaluokta, som egentligen var en lunchpåse som innehöll två polarmackor, blev till två stycken frukostar. Allt skulle med i ryggsäcken och vidare till nästa, eller nästnästa, matstopp.
Våra ryggsäckar verkade hela tiden innehålla till hälften mat och energi men jag är så nöjd att vi hade varsin Salomon trail ryggsäck på 20 liter jämfört med de dryga 20-kilosryggsäckarna som alla vandrare bar omkring på. Jag minns hur jobbigt jag tyckte att det var att gå med tung packning till Helags. Och hur enkelt det är med lätt löparryggsäck i jämförelse! Här kan du läsa om min packning >>
Energi brukar vara mitt största bekymmer på långturer men jag var pigg i huvudet hela vägen. Relativt pigg i kroppen också, om man ser till vad vi faktiskt sysslade med längs vår väg mellan Nikkaluokta och Abisko. Det är klart att jag hade lite smådippar nu och då. Särskilt under mastodontdagen mellan Singi och Alesjaure som bestod av tre etapper på runt 12-13 km vardera med sten, sten och åter sten. Det var mentalt tufft. Men det var inte tuffare än att vi klarade av det. Jag har gått och tänkt på det här varje dag sedan evigheters evigheter. Den tiden bygger upp rejält med pannben och mental uthållighet. Jag vet vad det är att vara trött, att uppleva stundtals hopplöshet. Att känna allt det där som man kommer att känna när man gör något under väldigt lång tid. Det ingår i helheten. Och det är en del av tjusningen.
Mina bästa timmar var de på morgonen. I Nikkaluokta startade vi runt klockan 7, vilket var två timmar senare än tänkt, eftersom det spöregnade när vi vaknade några timmar tidigare. Dagen efter startade vi strax före 5. Timmarna fram till 8-9 var magiska eftersom ingenting riktigt hade vaknat. Vi tog oss framåt i skön dvala och kilometrarna tickade behagligt. Sådana tidiga morgnar med flow vill jag ha fler av i mitt liv!
Vi mötte många vandrare längs vägen eftersom de flesta trots allt väljer Kungsleden åt andra hållet; från Abisko till Nikkaluokta. Det är fint hur alla hejar på varandra. Hälften pratade inte ens svenska. Tänk vad våra fina fjäll lockar turister! I Alesjaure satt halva Italien och värmde sig medan regnet öste ner i någon timme. I Singa låg en man från Tyskland och en kvinna från Turkiet i våra överslafar.
Det har på det stora hela varit en episk långhelg. Jag minns de sista tre evighetskilometrarna innan vi kom fram till Singi. Vi trodde att vi skulle få se den där fjällstugan bakom varje krön och den kom först när vi börjat tappa hoppet om att den ens skulle finnas. När vi kom fram fick vi de sista sängplatserna och snabbt som tusan bytte vi om till flipflops och tog oss nedför stenarna till forsen på behörigt avstånd till fjällstugan och badade och tvättade kläderna. Det var kallt och vi slogs mot myggen. Men det var härligt.
Jag minns också alla tält vi passerat. Runt Kebnekaise fjällstation var det galet mycket tält och det var det faktiskt längs hela vägen. Så minns jag inte alls att det var runt Jämtlandstriangeln när vi sprang den.
Jag minns stugvärden Margareta från STF Sälka. ”Jaså ni lubbar” sa hon som om det inte vore konstigt medan många andra tyckte att vi var dumdristiga. Vandrarens främsta regel verkar vara att det inte får gå för snabbt. Jag kan förstå det eftersom det finns mycket fint att se och det är härligt att stanna och ta in allting. Men jag gillar tjusningen med att springa. Upplevelsen av fjällen blir stor och euforisk när jag är trött. Det är som att allt det vackra i synfältet åker in i själen på motorväg. Det är som att injicera sig med fjällvärldens dramatiska skönhet – och lidelse. Alla känslorna på en och samma gång.
Och så minns jag kvällarna när vi kommit fram. Då vi hade många timmar på oss att göra ingenting. Jag låg mest i mitt reselakan och betraktade allt som hände utanför. Och så sov jag. Annika fascinerades över hur jag kunde somna så snabbt. Jag tror aldrig jag sovit så mycket som denna helg, långt bort från mobiltäckning och Macbook och annat.
Annika och jag är ett bra team under äventyr som dessa. Ena sekunden kan jag vrida mig av skratt – andra sekunden är vi lagom allvarliga och tänker på lösningar som ska ta oss framåt. Vi känner varandra väl och vet hur vi funkar. Vi kan varandras styrkor och svagheter. Allt det där som är viktigt när man är på väg mot utmattning och behöver energi.
Jag tror att vi båda drivs av samma sorts energi; inte sådan man äter utan sådan som är runt omkring en. Som när Annika gav bort sin sista chokladbit på högsta punkten av vår del av Kungsleden. ”Jag fick mer energi av att ge bort den än att äta den” sa hon.
Lite senare fixade hon oss en helikoptertur över fjällen. Min första flygning – men jag hoppas inte att det var den sista. Att flyga helikopter var episkt. Och att se Kungsleden långt där nere var härligt. Lapporten låg inlindad i moln tyvärr – men den fick vi se i strålande solsken i taxin på väg från Abisko mot Kiruna flygplats istället. De där fjällen flirtar med oss på det viset och vill spela lite svåra.
När vi kom fram till Abisko var allting lyxigt jämfört med dagarna innan. Vi låg nedbäddade i vita lakan, vi duschade i rinnande vatten, vi kunde köpa vad vi ville från butiken på fjällstationen, vi åt trerätters och vi tittade ut genom fönstret och konstaterade ”ser det inte alldeles kallt och jobbigt ut där utanför?”. Vi gick runt i våra flipflops – och våra löparkläder eftersom vi inte hade något annat – och vi mådde så himla fint över att vara i mål.
Det allra bästa är att jag är springsugen igen. Jag ger mig själv en lite lugnare vecka och ett par nya trailskor. Sedan blir det mer fjällöpning!
