springa kungsleden

Kungsleden mellan Nikkaluokta och Abisko. Eller den om att injicera sig med fjällvärldens dramatiska skönhet och lidelse.

Jag är hemma efter ett gäng mil på Kungsleden. Vi drömde om platt asfalt och mjuka ängar i takt med att vi tog oss fram mellan klippblock och vass sprängsten. Vet du hur mycket sten som finns på den där leden? Lite för mycket för att det skulle gå att springa så pass som vi tänkt. Men det gjorde detsamma; vi höll oss till vår plan att sova första natten i Nikkaluokta där vi startade, andra natten i fjällstugan Singi, tredje natten i det lite större Alesjaure och till sist fjärde natten i Abisko efter målgång.

springa kungsleden springa kungsleden springa kungsledenspringa kungsledenspringa kungsledenspringa kungsleden

Mina trailskor blev lämnade åt sitt öde i Abisko. Vassa stenar och rötter har gått hårt åt dem och dessutom fick de leva sina sista åtta mil i blött och lerigt tillstånd. Ändå hade vi riktigt tur med vädret. Det var lagom varmt för t-shirt eller långärmad tröja och jag hade bara min tunna löparjacka på vid två tillfällen: morgonen då vi lämnade Singi före kl 05.00 för att hinna med en mastodontdag till Alesjaure med nästan 40 km längs Kungsleden. Och sista timmen innan vi kom till Alesjaure för då fick vi det där regnet som vädergudarna hotat med hela helgen. Det var väldigt blött, dystert mörkt på grund av regnmolnen, väldigt kallt och även om det inte var så väldigt roligt just då gav det mig ljuvliga minnen. Jag är tacksam för att få kämpa lite.

springa kungsleden springa kungsleden springa kungsleden kungsleden nikkaluokta

Eller vänta nu; ”kämpa lite”? Vi har kämpat massor. Det är en utmaning att inte sova på ett base camp där man har tillgång till allting (som dusch, el och mobiltäckning). Allt ska transporteras och allt ska planeras.

Min maskin går inte runt på snabba kolhydrater så värst bra så när vi kom till en fjällstation med butik och köpte med oss lunch som vi skulle äta några timmar senare på en annan fjällstation så valde jag en konservburk med köttbullar och ökade på min packning med ett halvt kilo.

Och från Kebnekaise som var vårt första stopp efter 19 km från starten i Nikkaluokta så köpte vi med oss en middagsmatlåda med pyttipanna och jag stoppade i extra mycket ägg. Frukosten från Nikkaluokta, som egentligen var en lunchpåse som innehöll två polarmackor, blev till två stycken frukostar. Allt skulle med i ryggsäcken och vidare till nästa, eller nästnästa, matstopp.

kungsleden nikkaluokta stf sälka fjällstuga springa kungsleden

Våra ryggsäckar verkade hela tiden innehålla till hälften mat och energi men jag är så nöjd att vi hade varsin Salomon trail ryggsäck på 20 liter jämfört med de dryga 20-kilosryggsäckarna som alla vandrare bar omkring på. Jag minns hur jobbigt jag tyckte att det var att gå med tung packning till Helags. Och hur enkelt det är med lätt löparryggsäck i jämförelse! Här kan du läsa om min packning >>

springa kungsleden springa kungsleden kungsleden nikkaluokta kungsleden nikkaluokta

Energi brukar vara mitt största bekymmer på långturer men jag var pigg i huvudet hela vägen. Relativt pigg i kroppen också, om man ser till vad vi faktiskt sysslade med längs vår väg mellan Nikkaluokta och Abisko. Det är klart att jag hade lite smådippar nu och då. Särskilt under mastodontdagen mellan Singi och Alesjaure som bestod av tre etapper på runt 12-13 km vardera med sten, sten och åter sten. Det var mentalt tufft. Men det var inte tuffare än att vi klarade av det. Jag har gått och tänkt på det här varje dag sedan evigheters evigheter. Den tiden bygger upp rejält med pannben och mental uthållighet. Jag vet vad det är att vara trött, att uppleva stundtals hopplöshet. Att känna allt det där som man kommer att känna när man gör något under väldigt lång tid. Det ingår i helheten. Och det är en del av tjusningen.

Mina bästa timmar var de på morgonen. I Nikkaluokta startade vi runt klockan 7, vilket var två timmar senare än tänkt, eftersom det spöregnade  när vi vaknade några timmar tidigare. Dagen efter startade vi strax före 5. Timmarna fram till 8-9 var magiska eftersom ingenting riktigt hade vaknat. Vi tog oss framåt i skön dvala och kilometrarna tickade behagligt. Sådana tidiga morgnar med flow vill jag ha fler av i mitt liv!

kungsleden nikkaluokta kungsleden nikkaluokta springa kungsledenstf alesjaure fjällstuga

Vi mötte många vandrare längs vägen eftersom de flesta trots allt väljer Kungsleden åt andra hållet; från Abisko till Nikkaluokta. Det är fint hur alla hejar på varandra. Hälften pratade inte ens svenska. Tänk vad våra fina fjäll lockar turister! I Alesjaure satt halva Italien och värmde sig medan regnet öste ner i någon timme. I Singa låg en man från Tyskland och en kvinna från Turkiet i våra överslafar.

stf singi fjällstuga

Det har på det stora hela varit en episk långhelg. Jag minns de sista tre evighetskilometrarna innan vi kom fram till Singi. Vi trodde att vi skulle få se den där fjällstugan bakom varje krön och den kom först när vi börjat tappa hoppet om att den ens skulle finnas. När vi kom fram fick vi de sista sängplatserna och snabbt som tusan bytte vi om till flipflops och tog oss nedför stenarna till forsen på behörigt avstånd till fjällstugan och badade och tvättade kläderna. Det var kallt och vi slogs mot myggen. Men det var härligt.

stf singi fjällstuga stf singi fjällstuga stf singi fjällstuga

Jag minns också alla tält vi passerat. Runt Kebnekaise fjällstation var det galet mycket tält och det var det faktiskt längs hela vägen. Så minns jag inte alls att det var runt Jämtlandstriangeln när vi sprang den.

stf kebnekaise tälta kebnekaisestf alesjaure fjällstuga

Jag minns stugvärden Margareta från STF Sälka. ”Jaså ni lubbar” sa hon som om det inte vore konstigt medan många andra tyckte att vi var dumdristiga. Vandrarens främsta regel verkar vara att det inte får gå för snabbt. Jag kan förstå det eftersom det finns mycket fint att se och det är härligt att stanna och ta in allting. Men jag gillar tjusningen med att springa. Upplevelsen av fjällen blir stor och euforisk när jag är trött. Det är som att allt det vackra i synfältet åker in i själen på motorväg. Det är som att injicera sig med fjällvärldens dramatiska skönhet – och lidelse. Alla känslorna på en och samma gång.

springa kungsleden

Och så minns jag kvällarna när vi kommit fram. Då vi hade många timmar på oss att göra ingenting. Jag låg mest i mitt reselakan och betraktade allt som hände utanför. Och så sov jag. Annika fascinerades över hur jag kunde somna så snabbt. Jag tror aldrig jag sovit så mycket som denna helg, långt bort från mobiltäckning och Macbook och annat.

springa kungsleden stf alesjaure fjällstuga stf alesjaure

Annika och jag är ett bra team under äventyr som dessa. Ena sekunden kan jag vrida mig av skratt – andra sekunden är vi lagom allvarliga och tänker på lösningar som ska ta oss framåt. Vi känner varandra väl och vet hur vi funkar. Vi kan varandras styrkor och svagheter. Allt det där som är viktigt när man är på väg mot utmattning och behöver energi.

Jag tror att vi båda drivs av samma sorts energi; inte sådan man äter utan sådan som är runt omkring en. Som när Annika gav bort sin sista chokladbit på högsta punkten av vår del av Kungsleden. ”Jag fick mer energi av att ge bort den än att äta den” sa hon.

stf alesjaure fjällstuga kungsleden nikkaluokta

Lite senare fixade hon oss en helikoptertur över fjällen. Min första flygning – men jag hoppas inte att det var den sista. Att flyga helikopter var episkt. Och att se Kungsleden långt där nere var härligt. Lapporten låg inlindad i moln tyvärr – men den fick vi se i strålande solsken i taxin på väg från Abisko mot Kiruna flygplats istället. De där fjällen flirtar med oss på det viset och vill spela lite svåra.

kallax flyg helikopter abisko

När vi kom fram till Abisko var allting lyxigt jämfört med dagarna innan. Vi låg nedbäddade i vita lakan, vi duschade i rinnande vatten, vi kunde köpa vad vi ville från butiken på fjällstationen, vi åt trerätters och vi tittade ut genom fönstret och konstaterade ”ser det inte alldeles kallt och jobbigt ut där utanför?”. Vi gick runt i våra flipflops – och våra löparkläder eftersom vi inte hade något annat – och vi mådde så himla fint över att vara i mål.

abisko abisko fjällstation abisko fjällstation abisko fjällstation abisko fjällstation

Det allra bästa är att jag är springsugen igen. Jag ger mig själv en lite lugnare vecka och ett par nya trailskor. Sedan blir det mer fjällöpning!

stf alesjaurespringa kungsledenspringa kungsleden

Vi ska springa Kungsleden – det här har jag i min ryggsäck!

Idag åker jag och Annika till Kiruna för att springa en bit på Kungsleden. Jag har full koll på vad jag har att vänta, samtidigt har jag ingen aning alls. Jag har sprungit en hel del back to back, alltså långa sträckor flera dagar i rad. Men jag har alltid haft en bra base camp att utgå från. Typ ett hotellrum med alla bekvämligheter och där min packning funnits. Nu ska vi ha med oss allting på ryggen för totalt fyra övernattningar. Vi ska inte sova i tält utan på fjällstationer och i fjällstugor – men den grejen är ändå lite utanför min comfort zone och det ska bli spännande.

Såhär ser min packning ut på ett ungefär:

packning springa i fjällen

Jag har en gammal ryggsäck från Salomon som jag sprungit med förut och som jag får plats med rätt mycket i. Fast jag vill helst inte ha mycket alls så jag ska inte packa den full. Allt som ligger på golvet ska inte packas med; skorna springer jag ju i till exempel – och hälften av kläderna också.

Det är svårt att beräkna hur kallt det kommer vara. Väderprognosen har svängt från sämre till bättre vilket känns skönt. Från regn till sol. Jag har valt underställ i Active Comfort-modellen från Craft; ett kortärmat och ett långärmat. Jag gillar dem väldigt mycket till det mesta. Jag har också med mig två tunna löparjackor som skyddar mot vind och som jag tycker är rätt varma ändå trots att de inte väger något och inte tar någon plats. Jag har också valt två långa tights. Med mig har jag också mössa och vantar.

Flipflops var jag tvungen att springa förbi NK och köpa igår. Mina gamla Havaianas försvann för flera år sedan och det var dags för ett par nya ändå. Och ja, Havaianas är det enda flipflopmärke som existerar för mig. Sjukt sköna trots att inget egentligen är skönt mellan tårna!

Jag har med mig en powerbank så att jag kan ladda telefonen. Passa på att följa mig på Instagram; jag kommer nog köra stories där – och på Snapchat också! Snapchat är jag mer ironisk på, och lite mer behind the scenes. Jag heter sararonne på båda! Kameran är en Canon G7X som jag inte använt på några månader eftersom jag trodde att jag tappat bort batteriet. Men det hade jag tydligen inte.

Bland övriga nödvändigheter är myggsprayen från Sjö & Hav, stormtändstickor som eventuellt kan vara bra, godis (kan inte med bars och nötter som energi på sådana här längre äventyr), och lite våt- och tvättservetter och tandborste och sådant. Jag har med mig en extra uppsättning underkläder med strumpor i merinoull. Jag gillar de tunna modellerna från Smartwool bäst.

Just ja, i den lilla påsen ovan min powerbank är ett reselakan i silke (av samma slag som man också kan ha i sovsäckar). Handduk har jag rationaliserat bort. Jag får klara mig ändå.

Nu ska vi bara springa också!

Utmaningen börjar nu

I maj för några år sedan blev jag övertalad att springa Dublin marathon. Och det gick ju bra. Nu har jag blivit övertalad igen. Att springa många mil i svenska fjällkedjan – om mindre än 90 dagar. Och jag har inte sprungit ett riktigt löppass sedan 2016. Men jag tänker att det ska nog gå ändå, väl medveten om att utmaningen verkligen börjar nu.

I augusti ska jag springa 11 mil på Kungsleden tillsammans med Annika. Som vi har gjort äventyr ihop. Sprungit 4-dagarslopp på Cypern, den där maran i Dublin och Jämtlandstriangeln till exempel. Och som hon försökt locka med mig på saker efter det. Utan framgång. Tills hon nämnde Kungsleden och jag fick stora öron.

Min största utmaning är att komma igång med min fjällöpning i lagom takt efter operationen och att förlita till mig alla de mil jag redan har i benen. Annikas största utmaning verkar vara vilken ryggsäck hon ska springa med…

Här kan du läsa äventyret längs Jämtlandstriangeln och jag tror att Kungsleden kommer bli ungefär likadant. Vi har fler dagar på oss men jag kommer få minst lika ont i magen av eviga skrattanfall och Annika kommer bli irriterad på mig minst lika många gånger för att jag vägrar gnälla om något. Det blir kul. Vi har alltid kul. Jag ser fram emot augusti!

Typ såhär kommer det se ut – fast mer:

 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!