Hej på er. Hur mår ni idag? Jag läser om den stora tröttheten lite varstans. Om du fick skatta din känsla på en skala mellan 1 till 10 – vilken siffra skulle du sätta just nu?

Jag tror jag sätter en sjua. Jag har nog blivit drabbad av den där tröttheten jag med. Idag kände jag den så himla fysiskt. Jag och Hazel var ute och gick i djupsnön och varje steg var så jobbigt. Vilket i och för sig kan ha berott just på den där djupa snön…

Därför ser jag fram emot helgen. Igen. Jag ser fram emot den härliga känslan imorgon: att ha hela helgen framför mig och att gå och lägga mig i rena lakan på fredag kväll och veta att ingenting väntar på mig på lördagen.

Eller jo; en sak väntar. Skidpremiär! Det ser jag fram emot massor!

Men du; berätta lite om dig. Vilken siffra svarar du?

Här är min nya tröja från Lexington. Jag tycker att den är värdigt fin med skidor, stavar och små gondolliftar!

1. Prata med Charlotte Kalla (jag är alltid starstruck när jag pratar med henne!)
2. Träffa Johanna som ni kunnat lyssna på i senaste podden – och som gör så bra grejer!
3. Gå på BBCon och lyssna på stjärnor som Clara Lidström och Sandra Beijer
4. Leda en paneldiskussion på BBCon (iiiih!)
5. Prova lite nya ställen i Stockholm – imorse tog jag take away-frukost från stenugnsbageriet Les Petits Boudins på Fridhemsgatan 60 till exempel
6. Gå på date med min sambo!
7. Kanske köpa en iPad (nej jag äger ingen!)
8. Fira mors dag på söndag
9. Stanna upp i känslan av att allting är bra nu, och ägna lite tacksamhet åt det
10. Träna! Från och med söndag är jag träningsfrisk – jag ska njuta massor av första passet. Den längtan!

Vad ska du göra?

Jag rullade fram yogamattan i kvällssolen. Spenderade några minuter med att bara vara. Utan krav och konstigheter.

Min önskan just nu är att ha en riktigt duktig personlig tränare som jag kan fokusera på mina svagheter tillsammans med. Som verkligen jobbar med svagheter på ett pedagogiskt sätt; eftersom jag själv – och många med mig – är duktig på att träna mina styrkor på egen hand. Det är ju det som är roligt och enkelt trots att det kan vara riktigt tufft rent intensitetsmässigt.

Att på riktigt träna sina svagheter är en utmaning. Det är då självförtroendet kan vackla, och tron på att man kan något och är något – när man är så van vid att vara stark. Det är en prestation i sig att på riktigt omfamna utmaningen att faktiskt vara svag; för det är då som du blir stark kanske där du behöver det som mest. Att stärka den svagaste länken ger mer än att bygga vidare på en länk som redan håller.