Jag och min mamma synkar våra kalendrar för jämnan eftersom vi har delad vårdnad om Hazel. Hösten är alltid min allra hektiska årstid och jag går all in på allt. Jag vet inte hur det kommer sig, men det bara blir. Om mindre än två veckor är jag i Chicago till exempel…

Den här veckans ska jag däremot njuta av lugnet och maxa stillheten, sömnen och allt det där andra som man behöver fylla på av titt som tätt. Ibland kan det bli stressigt att ägna en helg åt att ladda batterierna – eftersom man vet att helgen går så snabbt.

Jag jobbar från Hälsingland hela veckan och väderprognosen ser omåttligt bra ut med massor av sol! Eftersom jag inte har en enda grej som kommer att distrahera mig så ska jag spendera mina dagar med att jobba och träna. Den stora laddningen inför vintersäsongen börjar härmed nu!

Om ungefär drygt två månader står jag på skidor för första gången den här säsongen; då är det Åre Ski Opening – den stora öppningshelgen i Åre. Jag längtar otroligt mycket till vintern och tänkte faktiskt ägna ett helt blogginlägg åt det nu snart. Kanske längtar du med?

Men då är då och nu är nu. Jag trivs ju med mycket mängd och jag ser framför mig hur det här ska bli en riktig tiotimmars träningsvecka; det är ju den typen av veckor jag gillar allra mest. Träningen kommer bland annat bestå av cykling på landsväg och skogsvägar, löpning och mitt allra sista långpass inför Dublin marathon och så en del styrketräning. Det blir skoj!

Det är något med hösten som gör att jag gärna åker utomlands. Oktober och november är två utomordentligt bra månader för att göra något annat än att stanna hemma.

Kommer ni ihåg förra året? Då åkte jag först till New York (ah kvällar som dessa!) och sedan sprang jag ett lopp på den karibiska ön Curacao (kolla in detta!). Några dagar senare var jag i Paris och det var fantastiskt fint och vi hann med obeskrivligt mycket på bara några få dagar (som dessa vyer till exempel).

Året innan spenderade jag ett gäng dagar i Florida i november. Jag var med som sherpa på Ironman Florida men vi hann också med sådant här. Några dagar senare åkte jag till Cypern och sprang fyra lopp på fyra dagar i Cyprus International 4 day challenge.

Nu är det höst igen och resorna står för dörren. I oktober åker jag först till Chicago och en vecka senare är det äntligen dags för mitt marathon i Dublin. I november blir det dessutom eventuellt en helg i London.

 Paris förra hösten

I helgen var jag ute och sprang långpass – jag tränar just nu inför marathon i Dublin i slutet av oktober. Jag har sprungit rätt mycket terräng under sommarhalvåret; men 20 km terränglöpning i fjällen är inte samma sak som att nöta 20 km på asfalt. Därför valde jag att springa helgens långpass på en grusväg – och sedan vända efter halva distansen.

Att springa terräng på fjället är lite som att vara ute på äventyr; som till exempel när jag sprang den här magiska rundan till pyramiderna och Issjödalen. Men på mitt senaste långpass ville jag inte ha ett uns äventyr. Jag ville bara känna hur kroppen kändes av 24 km platt mark under fötterna.

Jag började i Åre Björnen och sprang den hårt packade grusvägen mot Huså. Jag hade koll på de första fyra kilometrarna från det här löppasset, men blev förvånad när de sista tre-fyra kilometrarna (före vägen tog slut i Huså) bara gick rätt nedför. Jag visste ju att ju mer nedför det gick – desto mer uppför skulle det gå efter vändning. Och det gjorde det ju, med besked.

Trots att jag ofta springer runt två mil så kan jag inte låta bli att tycka att det är långt. Att vara mentalt stark är en av mina bästa grenar men idag fascinerades jag ändå över hur långt ett marathon är; och det rubbade min balans lite.

Jag tog fram mina starkaste vapen och satte ett kort marathonlopp i perspektiv; dels hur långt de som kör Ö till ö swimrum springer (mer än 60 km) men också hur fasansfullt långt många av de flyktingarna som just nu är fast i Europa, måste gå.

Jag gör ofta sådana jämförelser för att skapa perspektiv och göra det som jag tycker är jobbigt mer görbart. Det känns inte lika omöjligt då. Och såhär med någon dags perspektiv så undrar jag om jag var så himla trött egentligen? Det känns så långt borta.

Det var 12 grader och ruggigt ute – och eftersom jag visste att jag skulle springa långt och med låg puls så valde jag att springa med vinterjacka. Ett riktigt skönt val; det är min gamla favoritmodell Craft WP Stretch som bytt namn och nu heter Defense (den finns här!). Tightsen är kompression från Craft helt i svart (de finns här!). Skorna är ett par Adidas Ultra Boost; jag kommer springa marathon i denna modell men ska nog köpa ett par nyare skor inför loppet.