Eftersom det var en hel vecka sedan mitt senaste löppass – och mitt senaste träningspass överhuvudtaget – så var det definitivt dags igår. Jag har bott här i Åre i ett och ett halvt år och springer i stort sett alltid nya rundor. Den enda sträckan jag sprungit flera gånger är elljusspåret i Duved och St Olavsleden som går förbi mitt hus. Men utöver det så vill jag alltid hitta en ny stig.

Igår gick turen till Åre Björnen. Jag har några långpass att beta av inför Dublin Marathon den 26 oktober och jag vill springa de passen på ordentlig väg. Jag har sprungit långpass i terräng hela sommaren men det är en helt annan typ av löpning. Det jag behöver allra mest mentalt just nu är att nöta kilometrar. Därför passade jag på att reka den otroligt tråkiga grusväg som går mellan Åre Björnen mot Fröå Gruva och som slutar i Huså.

Jag satte på Hazel selen och kopplade fast henne i midjan och så gav vi oss iväg. Jag minns vägen som rätt backig men den kändes trots det skön att springa. När vi kom till Fröå Gruva så vek vi av höger in i längdskidsystemet i Björnen och sprang en gammal skogsväg hem. Här går det skidspår på vintern och skyltarna sitter uppe även under sommaren. Där det är en massa sly och buskar just nu är det platt och fint till vintern. Som en annan värld.

Efter runt 7 km kom vi tillbaka till bilen. Hazel var lika pigg som vanligt – och jag själv, ja jag var lite mer nöjd än vanligt. Löpning har den effekten!

Andra plattare rundor som jag gillar att springa i Åre är:

> Ristafallsrundan (eller denna variant på leden runt Ristafallet)

> St Olavsleden mellan Åre by och Tegeforsen

> Blanktjärnsrundan (den är inte jätteplatt direkt, men går i alla fall inte upp på något fjäll…)

> Jörgens led är inte platt någonstans – men tar du liften upp så går det nästan bara nedför!

> Åreskutan runt – om du tar liften upp så blir det en halvmara med negativa höjdmeter.

Åreskutan bakom Fröå tjärn

Idag är det två månader kvar till Dublin Marathon som jag och Annika är anmälda till. Vi gör mycket kul ihop. Som att springa Jämtlandstriangeln på en dag, eller springa Cyprus international 4 day challenge (läs om: pre race, 6k time trial, 11k uppförsbacke, 21k multi terrain och avslutande 10k city run).

Vi gjorde pod om löpning också efter varje lopp vilket kan vara kul att lyssna på – ni är ju ett gäng där ute som gillar när Annika är med i podden lite extra mycket.

Nu är det alltså snart dags för Dublin marathon och vi är överens om målet: vi ska springa och ha kul men inte besväras av loppet dagen efter för då ska vi göra stan. Det är alltså det jag tränar för; att 42km ska kännas som en bit kaka.

Jag kommer hinna med ungefär tre långpass till innan vi flyger mot det land som jag dessutom kallade för hemma under fyra år. Det var ju här jag bodde och pluggade och jobbade tidigt 2000-tal när den keltiska tigern skapade wow-rubriker i resten av världen och det inte fanns någon hejd på någonting.

Det var här jag spenderade många timmar varje dag på universitetet och det var här jag hade ångest när tre års studier kulminerade i en examensperiod om tre veckor. Det var här jag hade ett helt galet sommarjobb på en färja till Wales. Det var här vi fixade håret i timmar inför en sen natt på stan men det var också här alla lockar eller spikraka plattångade hår frizzade sig när vi steg ut i den fuktiga Dublinkvällen. Det var här jag tränade galet mycket, på ett gym där spinnincyklarna stod på stora balansbrädor. Det var här bussarna gick lite som de ville och det var här som det regnade in i vår lägenhet ibland. Det var här jag jobbade i ett finansnav och det var här det en gång blev fel i mitt exceldokument så att flera fonder felvärderades med några miljoner under några timmar. Det var här jag hade riktigt, riktigt roligt.

Det ska bli fint att komma tillbaka och se hur det är idag.

Jag och min teamie sprang vårt första gemensamma pass inför Dublin marathon ikväll. Vi trängdes med soldyrkande Stockholmare och parerade grilldoft och skrattande picknickfiltar och sommarfester och några andra löpare och gjorde en gemensam mil.

Det finns inte så mycket att säga om kvällens pass förutom att jag konstaterade att vi sprang ungefär lika fort hela tiden och att vi har grunduthålligheten eftersom vi inte var särskilt trötta efteråt. Jag hade trots den känslan en seghet i huvudet som satte sig i kroppen. En seghet som bromsar trots att jag inte är trött. Men det var inte jobbigare före sista steget än efter första.

Det känns bra. Ett marathon är bara tre varv till på den runda som vi sprang idag. Det känns enkelt. Man måste dra nytta av att lura hjärnan och så.

Före midsommar vill jag dra en halvmara och i juli vill jag ha minst ett pass på 30 km. Jag kommer också att springa ett gäng tröskelintervaller på 10 minuter eller mer.

Idag fick jag också en inbjudan till Helsingborg Marathon. Det kan bli stressigt i höst.