Jag lämnar Åre för ett par dagar och kör söderöver. I packningen har jag med mig podutrustning och cykelkläder för höst. Cyklarna väntar på mig i Hälsingland men jag ska en sväng inom Stockholm först. Dricka en latte i pappmugg och allt det där…

Vi hade en kanondag i fjällen igår. När jag vaknade var hela världen stilla och molnen låg som ett täcke över dalen och det var alldeles vindstilla. Det var bara 50 meters sikt när jag åkte till jobbet, byn var helt inbäddad i det där molnet. Framåt lunch strålade himlen klarblå och jag tog en tur upp till Tegefjäll. Jag hade siktet inställd på strukturerad träning men jag var lite för ofokuserad så det blev inget vettigt av det alls; bara en promenad på myrblöt stig och lite så.

På kvällen tog vi en löptur ändå. Vi sprang St Olavsleden bort mot Tegeforsen där vi vände och så sprang vi hem igen. Ett skönt avslut på dagen och bra uppladdning inför runt 65 mils resväg.

Tights // Craft devotion (adlink). Jacka // Craft focus hood (adlink)

Eftersom det var en hel vecka sedan mitt senaste löppass – och mitt senaste träningspass överhuvudtaget – så var det definitivt dags igår. Jag har bott här i Åre i ett och ett halvt år och springer i stort sett alltid nya rundor. Den enda sträckan jag sprungit flera gånger är elljusspåret i Duved och St Olavsleden som går förbi mitt hus. Men utöver det så vill jag alltid hitta en ny stig.

Igår gick turen till Åre Björnen. Jag har några långpass att beta av inför Dublin Marathon den 26 oktober och jag vill springa de passen på ordentlig väg. Jag har sprungit långpass i terräng hela sommaren men det är en helt annan typ av löpning. Det jag behöver allra mest mentalt just nu är att nöta kilometrar. Därför passade jag på att reka den otroligt tråkiga grusväg som går mellan Åre Björnen mot Fröå Gruva och som slutar i Huså.

Jag satte på Hazel selen och kopplade fast henne i midjan och så gav vi oss iväg. Jag minns vägen som rätt backig men den kändes trots det skön att springa. När vi kom till Fröå Gruva så vek vi av höger in i längdskidsystemet i Björnen och sprang en gammal skogsväg hem. Här går det skidspår på vintern och skyltarna sitter uppe även under sommaren. Där det är en massa sly och buskar just nu är det platt och fint till vintern. Som en annan värld.

Efter runt 7 km kom vi tillbaka till bilen. Hazel var lika pigg som vanligt – och jag själv, ja jag var lite mer nöjd än vanligt. Löpning har den effekten!

Andra plattare rundor som jag gillar att springa i Åre är:

> Ristafallsrundan (eller denna variant på leden runt Ristafallet)

> St Olavsleden mellan Åre by och Tegeforsen

> Blanktjärnsrundan (den är inte jätteplatt direkt, men går i alla fall inte upp på något fjäll…)

> Jörgens led är inte platt någonstans – men tar du liften upp så går det nästan bara nedför!

> Åreskutan runt – om du tar liften upp så blir det en halvmara med negativa höjdmeter.

Åreskutan bakom Fröå tjärn

Jag tog en tur efter jobbet. En långtur. 30 km på fjället över gränsen till Norge. 30 kilometrar där det var både överjobbigt och jag överlycklig. Med inslag av katastroftankar och ett visst mått av död. Och en bit dubbelnougat.

Istället för att skriva om alltihop så har jag gjort ett podavsnitt om det. Lyssna till avsnittet ”följ med på långpass” i podcasten Träningsglädje TALKS.

Du kan lyssna i din podcastapp – eller klicka på länk här och lyssna direkt via dator. Har du aldrig lyssnat på en pod i ditt liv så är det dags att börja nu. Det är busenkelt!

Leden som jag sprang heter Pilgrimsleden eller St Olavsleden (det finns ju trots allt många Pilgrimsleder) och går från Selånger i Sundsvall till Stikklestad i Trondheim. Den är på totalt 50 mil men jag har hört att den allra bästa delen av St Olavsleden är den bit som går från Skalstugan längs Karl Johans väg (den gamla landsvägen från 1830-talet) över fjället och in i Norge. Den här biten av St Olavsleden har stått på min bucket list länge – nu tog jag äntligen chansen.

Jag mötte en familj som cyklade mountainbike. Gillar man inte teknisk stig utan vill helst cykla skogsväg eller övervuxen skogsväg som känns lite som stig, så gillar man den här vägen. Man är på kalfjället men man är skyddad av en allé med fjällbjörkar som följer med en hela tiden. På den svenska sidan är det inte särskilt kuperat utan väldigt lättcyklat. På den norska sidan är det mer kuperat men också roligare. Du passerar flera fjällbäckar och vattendrag, vindskydd och utedass. Norskarna har skyltat bättre och är kanske ute i de här krokarna mer.

För att hitta till den här delen av St Olavsleden ska du köra av E14 på väg 322 mot Norge. Kör förbi Medstugan och Skalstugan. Strax efter Skalstugan ser du en vägskylt där det står ”Den gamla vägen”. Här finns det några parkeringsfickor och här ska du stanna. Det är här det börjar!

Bilderna nedan visar underlaget och naturen rätt så bra. Och de där fjällbjörkarna alltså, de tar aldrig slut!

Svenska vägen Norska vägen  Lite vatten Riksgränsen  Björk efter björk efter björk… Jag la en sten här…  …och här var jag rätt så pigg Här var det rätt så fint  …och här var det bara långt. När regntunga moln möter solsken blir det magiskt  Fjällbjörkar i motljus alltså! Mot slutet blev allting till guld…  …men finaste vyn var nog ändå denna!