Igår var första dagen som det på riktigt kändes som höst – och jag tände säsongens första brasa i kaminen. Dessutom var jag uppe på fjället för att filma en grej till jobbet. Åre-väder, pratade de om. Sådant där väder när det regnar och är soligt lite varannan minut.

Och just väder pratade vi om några timmar senare. För då hade jag fått besök av Angeliqa och Leanne som just nu vandrar Pilgrimsleden. De började i Selånger för 17 dagar sedan och ska till Trondheim. Det är så fascinerande att följa människor på deras äventyr; som Angeliqa – och som Kari som springer Gröna Bandet.

Angeliqa och Leanne kom med massor av energi trots alla mil i benen och det var så härligt att träffa dem och prata om allt möjligt och skratta åt små och stora saker här i livet.

De har den vackraste delen av Pilgrimsleden framför sig; såhär såg det ut när jag sprang en bit av den del som kallas för Karl Johans väg förra sommaren!

Jag tog en tur efter jobbet. En långtur. 30 km på fjället över gränsen till Norge. 30 kilometrar där det var både överjobbigt och jag överlycklig. Med inslag av katastroftankar och ett visst mått av död. Och en bit dubbelnougat.

Istället för att skriva om alltihop så har jag gjort ett podavsnitt om det. Lyssna till avsnittet ”följ med på långpass” i podcasten Träningsglädje TALKS.

Du kan lyssna i din podcastapp – eller klicka på länk här och lyssna direkt via dator. Har du aldrig lyssnat på en pod i ditt liv så är det dags att börja nu. Det är busenkelt!

Leden som jag sprang heter Pilgrimsleden eller St Olavsleden (det finns ju trots allt många Pilgrimsleder) och går från Selånger i Sundsvall till Stikklestad i Trondheim. Den är på totalt 50 mil men jag har hört att den allra bästa delen av St Olavsleden är den bit som går från Skalstugan längs Karl Johans väg (den gamla landsvägen från 1830-talet) över fjället och in i Norge. Den här biten av St Olavsleden har stått på min bucket list länge – nu tog jag äntligen chansen.

Jag mötte en familj som cyklade mountainbike. Gillar man inte teknisk stig utan vill helst cykla skogsväg eller övervuxen skogsväg som känns lite som stig, så gillar man den här vägen. Man är på kalfjället men man är skyddad av en allé med fjällbjörkar som följer med en hela tiden. På den svenska sidan är det inte särskilt kuperat utan väldigt lättcyklat. På den norska sidan är det mer kuperat men också roligare. Du passerar flera fjällbäckar och vattendrag, vindskydd och utedass. Norskarna har skyltat bättre och är kanske ute i de här krokarna mer.

För att hitta till den här delen av St Olavsleden ska du köra av E14 på väg 322 mot Norge. Kör förbi Medstugan och Skalstugan. Strax efter Skalstugan ser du en vägskylt där det står ”Den gamla vägen”. Här finns det några parkeringsfickor och här ska du stanna. Det är här det börjar!

Bilderna nedan visar underlaget och naturen rätt så bra. Och de där fjällbjörkarna alltså, de tar aldrig slut!

Svenska vägen Norska vägen  Lite vatten Riksgränsen  Björk efter björk efter björk… Jag la en sten här…  …och här var jag rätt så pigg Här var det rätt så fint  …och här var det bara långt. När regntunga moln möter solsken blir det magiskt  Fjällbjörkar i motljus alltså! Mot slutet blev allting till guld…  …men finaste vyn var nog ändå denna!

Jag betar av kilometer efter kilometer på Pilgrimsleden St Olavsleden (f.d. Mittnordenleden), vars hela sträckning går från Selånger i Sundsvall till Stikklestad i Trondheim (400 km).

Idag tog jag med mig Hazel och sprang sträckan mellan Undersåkers kyrka, förbi Ristafallet och till Englagård. Här fortsätter Pilgrimsleden mot Åre men jag tog träbron över Indalsälven och sprang tillbaka på den andra sidan. Det blev en ca 11 km lång Ristafallsrunda.

Ristafallsrundan har jag skrivit om förut, då var det en lövprakt utan dess like och snart står träden i full blom här och bildar en helt annan slags försommarfestival. Förra gången sprang jag fram och tillbaka längs ena älvsidan, men nu sprang jag runt.

Jag hade några optimistiska planer på att göra Ristafallsrundan ungefär dubbelt så lång genom att följa Pilgrimsleden till Brattland och springa över bron vid Undersåker. Det skulle i så fall bli ungefär 20 km. Såhär i efterhand är jag väldigt nöjd med mina 11 km, och en kall Cola Zero satt himla bra efteråt.

Ristafallsrundan är en platt och enkel stigrunda att springa. Det är inte särskilt kuperat för att vara i fjällvärlden och underlaget är springvänligt. Bara på enstaka ställen är det mycket rötter att se upp för. Längs vägen ser du Ristafallet ur ungefär alla tänkbara vinklar vilket gör den extra rolig att springa. Ett tips till dig som besöker Åre i sommar!