Jag sitter på en buss mot Stockholm och känner mig extremt tacksam. Kanske kan känslan av tacksamhet också räknas in i begreppet hälsa? De dagar jag känner väldigt mycket tacksamhet är dagar då jag mår bra. Och mår jag bra så har jag en hög dos riktigt bra hälsa i mig.

De senaste gångerna jag har åkt mellan Åre och Stockholm har jag kört bil till Hälsingland till min mormor och morfar som just nu också är väldigt mycket hundvakt till Hazel. Från Hälsingland har jag sedan antingen åkt tåg till Stockholm – eller som idag: buss. Det är en rätt så tom buss jag sitter på med gratis och snabbt wifi. Saknas bara en latte i pappmugg så hade livet varit komplett just här och nu. Men jag får nöja mig med den där tacksamheten.

Jag är på väg mot Stockholm för ett kul frukostevent imorgon bitti – och för att om några dagar åka till Dublin och springa marathon. Efter att ha anmält oss för ett halvår sedan är det snart dags på riktigt; och oj vad vi skrattar på Snapchat om hur vi inte förberett oss de sista sex veckorna.

Här var mitt sista långpass och sedan dess har jag sprungit kanske två-tre gånger. Annika har också haft en hel del oflyt och har inte sprungit många kilometrar på länge heller.

Men det spelar inte så stor roll tänker jag; vi springer (och går) för upplevelsen. Eventuellt blir den där upplevelsen en rejält lång dag med ösregn men vi har i alla fall bokat hotell med bastu.

När tacksamheten är påtaglig spelar inte resten särskilt stor roll. Men var kommer den här känslan av tacksamhet från; den som drabbar oss med full kraft ibland – för att andra dagar vara helt borta. Eller är du en sådan som känner ett jämnt flöde av tacksamhet i princip jämt?

Voxnamacken, min favoritmack mellan Hälsingland och Åre.

Och så var det bara ungefär 20 dagar kvar till Dublin marathon och även om jag sprang en timme häromdagen så har jag inte fått till mitt sista långpass som tänkt. Det är jag egentligen inte så orolig för rent fysiskt – men det hade varit skönt för huvudet att få det gjort. Att kunna lägga ytterligare 30 km bakom sig och känna att ja, en extra mil kan jag nog springa på det här.

Just nu känner jag inte riktigt så. Alls. Det kommer kräva ett enormt pannben av mig för att ta mig runt den där marathonsträckan i Dublin den 26 oktober.

Först och främst känner jag ingen som helst trygghet i att jag är i bra form. Just den här punkten stör mig inte så mycket för jag har insett att jag tycker det är lika jobbigt att springa 5 som 15 kilometer. 15 tar lite längre tid och konstigt nog känner jag mig trött de första 5 – sedan går det bättre. Därför är 5 km alltid jobbigt.

Det som är lite värre är mitt knä som jag inte litar på ett dugg. Jag har inte ont i det, men det är stelt och jag märker att när jag kör på så blir det ännu stelare. Men som sagt, ont gör det inte så just nu räknar jag med att det kommer fixa sig och det är bara lite överansträngt.

Ja ungefär så är läget och detta marathon springer vi helt utan prestation – utan enbart på pannben, många tidigare mil i benen och med en trygg erfarenhet att ett marathon är ett marathon och det finns ett gäng andra saker som är värre.

Så var den här: månaden där precis allting ska hända. Oktober. Jag ser fram emot oktober även om jag inte kommer vara många dagar på samma ställe. Hazel får ta det lugnt i Hälsingland i ett gäng dagar medan jag flänger som en galning mellan jobb och resor och andra uppdrag.

Bland annat det här planerar jag ska hända under oktober:

> Jag ska åka på skärgårdshelg (redan nu till helgen faktiskt)

> Jag ska åka till Chicago med min sambo

> Jag ska gästa en podcast (inte min egen pod alltså)

> Jag ska kurera ett instagramkonto tror jag bestämt

> Jag ska vara med på en lansering

> Jag ska åka till Dublin – och springa 42195 meter

> Jag ska göra några intervjuer till min egna podcast

> Jag ska äntligen få hämta ut min nya bil som jag köpt men ännu inte berättat om

…och när den sista dagen i oktober passerat har jag och mamma bestämt att vi ska ta jul och börja med julbaket – för det är sådant man bäst ägnar november åt.

Men vad hände egentligen i september? Jo, det här:

Jag skrev ner 12 saker jag ville göra i höst och mycket har jag gjort men några grejer har jag kvar.

Jag flyttade bloggen hit till Metro mode!

Jag firade min födelsedag såhär brutalt bra

Jag upptäckte Välliste

Jag skrev det här inlägget som jag gillar riktigt, riktigt mycket – jag hoppas att du också gör det?

Jag gick med en 16 kilos kettlebell på fjället – och det var den bilden på mig du kunde se i tidningen Metro häromdagen

Jag träffade Charlotte Kalla

…och så spelade jag in en pod med Charlotte Kalla och fotade massor

Jag cyklade så snabbt jag kunde i gruset med min cyclocross, men det var ju typ bara i förrgår