Träningsglädje

Såhär är det: jag gillar inte tomatsås så värst mycket. Ketchup går an, men inte varma tomater eller tomatsås. Den tomatsås som är på pizzan är lite onödig tycker jag – därför gillar jag pizza bianco. Det är alltså pizza med vit sås!

Istället för tomatsås brukar jag ha crème fraîche som sås på pizzan; ibland smaksatt crème fraîche – och ibland helt vanlig naturell.

På dagens pizza hade jag naturell crème fraîche. Sedan strösslade jag över riven mozarella och så hade jag massor av skivad gul lök och några bitar taleggio. Sedan skjutsade jag in det där i ugnen tills det fått färg – och lade på en massa spenat när pizzan var färdig.

Pizzadegen då? Den är också enkel; 50 g jäst som blandas ut med 3 dl ljummet vatten. Häll i en generös nypa flingsalt och 3 msk olja och 6-7 dl vetemjöl. Blanda och knåda till en deg och låt jäsa i ca 30 minuter. Degen räcker till fyra pizzor.

Jag funderar lite på vad jag ska ha för topping till nästa gång? Istället för crème fraîche till sås kan man ju ha någon form av ricottablandning som bas. Tryffel hade varit gott också. Och kanske röd lök. Åh, det finns så mycket gott. Vad är din bästa topping?

> Här gjorde jag ”turbopizza” en gång; en pizza bianco med parmaskinka och ruccola. Supergod, snabb och enkel att göra!

Det är inte varje dag man springer och blickar upp mot fjället och himlen och ser det där omisskännligt gröna filtret liksom lysa upp natthimlen. Men igår var en sådan dag. Måndag. En bra dag.

Luften var kall och kristallklar. Lätt att andas. Den där doften av snö som snart ska komma.

Jag hade pannlampa på huvudet. Kläderna strösslade med reflexer. Och så fin frisyr där under mössan.

Jag har klippt mig; rejält dessutom. En lob! En riktig Årefrisyr sa min frisör. Ni får se den bättre en annan dag – fast ni som följer mig på Snapchat har ju sett en hel massa redan.

Jag vet när jag sitter i soffan hur träningsruset kommer att pirra i kroppen 30 minuter senare. Om jag väl tar mig ut. Jag kan bli avundsjuk på mig själv för den känslan; för den kan vara bland de mest välgörande i världen. Det är som att varje cell är rusig, som om varje liten mikroskopisk del av kroppen går från att halvslumra till att ha fest. Lite som en björk som går från aprilgrå till majgrön och blir levande och alldeles full av liv. Den känslan alltså. Den är oslagbar.

Igår kväll satte jag på mig mössan klockan 21. En novembersöndag är ingen ute klockan 21; det var bara jag och mina hörlurar som kapslade in världen i en mjuk och stadig rytm.

Asfalten gnistrade av förrädisk isbana för chanslösa sommarhjul men det gick fint att springa min backe. För varje intervall blev jag tröttare och gladare. Kanske den bästa kombinationen för mitt inre och för att dämpa söndagsvemodet.

Jag hade en plan med min träning och det var 15 minuter backintervaller, 10 minuter styrka och 5 minuter rörlighet. 30 minuter allt som allt – och en himla fin trippel som satte startskottet för kommande träningsvecka.

Känner du igen känslan som jag försöker beskriva här ovan? Vilka ord skulle du sätta på den?

Jag har ägnat mig åt att beskriva den där känslan några gånger – som här tillexempel:

> Om den kittlande känslan ovan mjölksyretröskeln