Jag brukar säga att jag tränar för att kunna göra vad som helst när som helst. Som att ta ett spontant långpass på fjället för att vädret var fullkomligt magiskt igår kväll. Egentligen hade jag inte tänkt mig 25 km, det bara blev så. Och när det blir så är det en trygghet att veta att kroppen klarar det; både när det kommer till mental uthållighet, att ha muskler och ligament som klarar rätt krävande fjällterräng med mycket upp och ner. Upp är jobbigast för konditionen men nerför är faktiskt värst för knän och sådant. Framförallt är det tryggt att ha en kropp som klarar många kvällstimmar på ett fjäll med stadig energinivå. Det är en lång väg hem och det finns ingen taxi att ringa på fjället…

Min egentliga plan var att ta kabinbanan upp och ta mig runt Blåsten och sedan upp på Lillskutan. Men jag var så inne i min löpning att jag missade där stigen avvek mot Blåsten så jag drog rätt ner mot Bielkes gruvor istället. Jag insåg att jag missat min stig rätt tidigt men det finns något inom mig som inte gillar att vända om – så jag fortsatte rakt ner för fjället istället, mycket väl medveten om att detta skulle bli en lång kväll.

När jag tog kabin upp så slog det mig att det är en häftig tur på sommaren. Man ser verkligen berget på ett helt annat sätt än på vintern och det är knäppt att tänka att här snart ligger ett tjockt lager snö – ovanpå alla klippor. Det är häftigt att se alla downhillcyklister och vandrare som små dockor – det är verkligen galet fint!

Det första jag gjorde var att ta mig upp till toppen; det är mellan en och två kilometer upp dit och för några veckor såg det ut såhär. Vilken skillnad va! För såhär fint var det igår kväll (den blå himlen var tydligen åt andra hållet…):

Åreskutan runt är en dagsvandring – eller ett fullgott dagsverke om du vill springa fjällterräng. Gårdagskvällens version blev lite annorlunda: jag tog kabin upp och gick upp till toppen, sedan sprang (eller jag gick mest eftersom det är rätt brand nedför på många ställen) jag ner till Bielkes gruvor. Där hade jag valet att springa västerut och komma fram i Ullådalen – eller springa österut och dessutom välja omvägen över Lillskutan, vilket skulle innebära en hel del höjdmeter.

Jag valde österut. Lillskutan står ju på min bucket list för sommaren, och jag hade ju inget annat planerat för kvällen.

Åreskutans norra sida brukar vara min värsta del längs den här leden; det är blött i markerna och Blåsten kastar en mörk skugga över stigen och alla känslorna i kroppen. Att vara här är att vara långt bort från allting och jag längtar alltid några kilometer framåt. Och tids nog kommer man ju dit!

På bilderna nedan ser ju terrängen rätt fin och lättsprungen ut, men det beror mest på att jag inte hade kameran framme när det var blött och jävligt…

När leden började gå utför och jag hade valet att fortsätta så tills jag kom fram till byn, så valde jag istället att göra en avstickare upp mot Lillskutan. Och jag är så sjukt nöjd att jag gjorde det; vilken utsikt! Perfekt för en kvällstrött sol!

Längs vägen upp passerade jag ett stort och tjockt snötäcke som kylde fötterna och gav några meters äventyr. Snö när det är 25 grader varmt är exotiskt! Några meter högre upp kom jag äntligen upp över krönet och såg civilisation igen; kabinbanan tornade upp sig långt där borta och himlen var full av skärmflyglare. Känslan av att vara långt borta ersattes med en mycket härligare känsla av ett perfekt kvällsäventyr som jag delade med många andra – trots att jag aldrig såg någon särskilt nära.

Jag hade inte särskilt bråttom den sista vägen ner. Utanför Platåkåtan som serverar mat till hungriga skidåkare om vintrarna, satte jag mig på en pall och mediterade lite till vackert kvällsljus. Sedan promenerade jag nedför skidbackarna och fick ont i tårna av allt nedför.

Även om jag vill vara tränad för att kunna göra en sådan här grej alldeles spontant så betyder det inte att det inte är jobbigt. För jobbigt är det. När det bara går brant uppför, uppför, uppför. Eller bara brant nedför, nedför, nedför. Eller när myggorna flockas kring ens kropp vid vattenstoppen eller när myrmarken sväljer både skor och vader. Men det är stor skillnad på när det är hopplöst jobbigt – och när det jobbiga är hanterbart och liksom går att borsta bort. Det sitter till viss del i kroppen. Men det sitter också väldigt mycket i huvudet.

En sista grej – om du springer på fjället, se till att ha med fjällkarta och förstärkningsplagg! Det gör också stor skillnad att springa med terrängskor. Jag har alltid en ryggsäck med mig när jag springer fjällterräng; i den har jag bland annat vattenflaska och myggmedel. Jag borde också ha med mig ett första hjälpen-kit! Jag springer helst med skärm och glasögon för att inte bli bländad av solen. I så teknisk terräng är marginalerna små och att snubbla eller att inte se var man sätter fötterna är inte ett alternativ.

Vattenfallet Brudslöjan som faller precis över den norska gränsen bortanför Storlien kan vara Åres absolut bästa vattenfall. Ristafallet och Tännforsen i all ära; men det är något alldeles särskilt med att komma så nära ett vattenfall att det liksom slår direkt emot en när man står nere vid dess fot. Och att stå alldeles nära där det stupar rätt över kanten och känna förnimmelsen av svindel i benen.

Brudslöjan har precis allt; förutom ett kommersiellt intresse som gör att det inte är så välkänt och omskrivet. Och så var det ju detaljen att det faktiskt inte ens ligger i Sverige, utan några meter från riksgränsen. Vilken otur för Sverige!

Vattenfallet ser ut precis som en brudslöja när man står längst nere där det forsande vattnet landar, i Teveldalen. Uppe i luften ser man spår av Rypetoppen som är en stor äventyrspark som smälter in fint i naturen, med ziplines och andra höghöjdsgrejer i trädtopparna.

Det är så knasigt att tänka att mammutar gått och betat här under samma tid som själva vattenfallet formats. Mammutarna har försvunnit – men det 24 meter höga vattenfallet finns kvar och är oföränderligt från år till år, även om det säkert formats om en hel del sedan istiden då kanjonen började formas.

Att hitta till Brudslöjan är enkelt; åk förbi tullstationen mot Norge och stanna till där du ser en träportal på vänster sida som visar var stigen börjar. Leden är spångad men det är rätt blött på sina ställen. Har det regnat så kan stenarna vara hala – var försiktig! Branta trappor leder ner vidare ner till vattenfallet. Härifrån finns också en stig som går ner till Teveldalen.

Jag tog med mig min kompis Pernilla till Brudslöjan igår kväll; det var en perfekt och alldeles lagom hike en måndag efter jobbet. Det hade regnat under dagen men så sprack det plötsligt upp till kvällen och vi fick en dos ljuvligt solsken. Bra måndagskväll!

Häromveckan vandrade – och halvsprang – jag Offsjörundan från Edsåsdalen förbi Lyckans läger vid Lilla Offsjön. Jag ville reka lite, för redan innan min premiärtur sa jag till Katrin att jag ville dit och bo en natt.

De två stugorna vid Lyckans läger har varken el eller vatten; utanför finns eldstäder och i stugorna finns gasol. Just nu i början av juli är det ju ljust hela dygnet men annars får pannlampor och stearinljus lysa upp i mörkret. Vatten hämtar man från sjön ett stenkast från stugan; för att dricka, borsta tänderna eller diska. Jag älskar livets kontraster!

Jag är ingen vandrare; oavsett om jag går eller springer så väljer jag alltid terränglöparskor. Vet jag om att jag blir blöt om fötterna (vilket man i princip alltid blir i fjällen eftersom det är mycket myrmark) så väljer jag oftast tunna strumpor i merinoull eller tunna teknologiska funktionsstrumpor (det beror lite på hur länge jag ska vara ute). Jag har ett par byxor som är lite vandringslika, annars har jag på mig löpartights. Istället för flanellskjorta väljer jag funktionsplagg på överkroppen – material som andas och som torkar snabbt. Ibland underställströja beroende på väder och temperatur. Här är en tur från förra året som rätt bra beskriver fördelarna med allt det här…

Men jag har insett att om jag ska övernatta och äta mat och så på fjället så måste jag ha en ”riktig kniv”. Bland annat.

Men vi tar det från början! Igår kväll, efter att jag och Katrin jobbat klart på våra respektive jobb, möttes vi i Edsåsdalen. Jag hämtade ut en stugnyckel och så satte vi på oss ryggsäckarna och gick längs led 221. Det var en välbekant uppförsbacke och stig och spång som jag mindes tydligt från förra gången. Och ungefär samma väder. Tunga moln och ett lite trött dagsljus som höll sig jämnt såväl dag som natt. Det finns fler väder som är vackra förutom sol – och detta väder med tunga moln är ett av dem.

Katrin stannade till vid en porlande fjällbäck och tog fram sin klarröda mugg i emalj och fyllde den med friskt och klart fjällvatten. Vid Vackermon tog hon fram några chokladbitar och så stod vi där och blickade ut över myr och fjäll. Jag brukar vara rätt så duktig på att stanna och insupa miljön också när jag springer, men att fjällvandra ger ändå mer tid (och lite mer ork) att se sig omkring och mikropausa. Fjällvandrarens främsta ledord (om man räknar bort allt som har med säkerhet att göra) är att inte ha bråttom.

På en spång mötte vi en löpare som tidigare sprungit om oss alldeles i början. Han struntade i spången och sprang på den blöta myren vid sidan av. Just då tänkte jag att det är den grejen som jag älskar med att springa på fjället: friheten. Att inte begränsa sig. Det såg härligt ut och den löparglädjen inspirerar mig till nästa löptur på fjället och jag funderar lite på var jag ska springa då – det finns ju så många möjligheter!

Efter drygt en timma kom vi fram till Lyckans läger och jag tycker att det är en alldeles lagom tur efter jobbet – och före jobbet morgonen därefter.

Förutom de två stugorna vid Lyckans läger finns en bastu och stor brygga med badstegenere vid Lilla Offsjön. Jag hade planer på att bada (baddräkten var nerpackad!) men vi spenderade kvällen framför en sprakande eld istället – och hade det riktigt bra där.

Katrin stod för provianten och oj som hon gjorde det – men det borde jag ju ha förstått efter att ha läst detta inlägg! Till förrätt dukade hon upp charkuterier och ostar och fröknäcke och grejer. Jag hade med mig en flaska Tavernello som jag lägligt nog fått i ett pressutskick och som passade alldeles lagom på fjället. Dessutom hade jag virat in vinglas i min packning för den rätta lyxkänslan.

Till varmrätt grillade vi lax i halster över öppen eld. Halstren hängde utanför ena stugan och bjöd på riktig fjällstugeromantik! Hade vi köpt fiskekort så hade vi kunnat fiska både öring och röding i sjön men det får kanske bli någon annan gång. Eller så får det förbli en härlig tanke…

Katrin skivade grönsaker som hon lade i folie och som fick tillagas på elden, och så rörde hon ihop en sås dessutom. Vilken fjällmiddag!

Det var en magisk kväll som bjöd på glimtar av blå himmel men mest hängde molnen tunga över fjälltopparna. Jag mådde toppenfint under min mössa och hade det så himla bra mellan stugorna, fjällbjörkarna och sjön!

Lite senare tände vi en massa värmeljus inne i stuga och eldade i kaminen. Vi hämtade vatten från sjön och diskade ute i det fria. Katrin hade med sig världens smartaste alltiallogrej från försvaret (köps på Apoteket) som funkade fint som diskmedel – och jag blev glad när jag insåg att jag har en exakt likadan tub hemma i mitt städskåp (som jag fått i ett pressutskick för länge sedan) som jag måste börja använda… nästa gång jag ska ut på tur.

Klockan tre på natten vaknade jag av att det var så himla varmt. Ute var det alldeles ljust så jag tassade ut och satte mig på en bänk och betraktade världen en lång, lång stund. Jag funderade på ett gryningsdopp i sjön men jag funderade nog lite för länge – för till slut gick jag in istället och sov några timmar till.

På morgonen kokade Katrin gröt och trollade fram frallor och avokado och grejer. Jag fixade specialkaffe och när allt var uppätet packade vi ihop oss och promenerade ner till Edsåsdalen igen. Hösten hängde i luften och eftersom jag var nöjd med min sommar redan den 6 juni så kände jag förväntan i kroppen inför det som kommer. Den känslan har nog aldrig varit såhär tidig tror jag.

Strax före klockan 10 var jag tillbaka på kontoret igen, fällde upp skärmen på min Macbook och skickade dagens första mail.