springa stig åre

Drömmigt, långt och jobbigt på fjället

Jag brukar säga att jag tränar för att kunna göra vad som helst när som helst. Som att ta ett spontant långpass på fjället för att vädret var fullkomligt magiskt igår kväll. Egentligen hade jag inte tänkt mig 25 km, det bara blev så. Och när det blir så är det en trygghet att veta att kroppen klarar det; både när det kommer till mental uthållighet, att ha muskler och ligament som klarar rätt krävande fjällterräng med mycket upp och ner. Upp är jobbigast för konditionen men nerför är faktiskt värst för knän och sådant. Framförallt är det tryggt att ha en kropp som klarar många kvällstimmar på ett fjäll med stadig energinivå. Det är en lång väg hem och det finns ingen taxi att ringa på fjället…

Min egentliga plan var att ta kabinbanan upp och ta mig runt Blåsten och sedan upp på Lillskutan. Men jag var så inne i min löpning att jag missade där stigen avvek mot Blåsten så jag drog rätt ner mot Bielkes gruvor istället. Jag insåg att jag missat min stig rätt tidigt men det finns något inom mig som inte gillar att vända om – så jag fortsatte rakt ner för fjället istället, mycket väl medveten om att detta skulle bli en lång kväll.

När jag tog kabin upp så slog det mig att det är en häftig tur på sommaren. Man ser verkligen berget på ett helt annat sätt än på vintern och det är knäppt att tänka att här snart ligger ett tjockt lager snö – ovanpå alla klippor. Det är häftigt att se alla downhillcyklister och vandrare som små dockor – det är verkligen galet fint!

Det första jag gjorde var att ta mig upp till toppen; det är mellan en och två kilometer upp dit och för några veckor såg det ut såhär. Vilken skillnad va! För såhär fint var det igår kväll (den blå himlen var tydligen åt andra hållet…):

Åreskutan Åre trails Åreskutan Åre trails

Åreskutan runt är en dagsvandring – eller ett fullgott dagsverke om du vill springa fjällterräng. Gårdagskvällens version blev lite annorlunda: jag tog kabin upp och gick upp till toppen, sedan sprang (eller jag gick mest eftersom det är rätt brand nedför på många ställen) jag ner till Bielkes gruvor. Där hade jag valet att springa västerut och komma fram i Ullådalen – eller springa österut och dessutom välja omvägen över Lillskutan, vilket skulle innebära en hel del höjdmeter.

Jag valde österut. Lillskutan står ju på min bucket list för sommaren, och jag hade ju inget annat planerat för kvällen.

Åreskutan Åre trails Åreskutan Åre trails Bliz Åreskutan Åre trailsÅreskutan Åre trailBielkes gruvor Åre trail

Åreskutans norra sida brukar vara min värsta del längs den här leden; det är blött i markerna och Blåsten kastar en mörk skugga över stigen och alla känslorna i kroppen. Att vara här är att vara långt bort från allting och jag längtar alltid några kilometer framåt. Och tids nog kommer man ju dit!

På bilderna nedan ser ju terrängen rätt fin och lättsprungen ut, men det beror mest på att jag inte hade kameran framme när det var blött och jävligt…

Blåsten Åre trail Åreskutan Blåsten Åre trail Åreskutan Blåsten Åre trail Åreskutan

När leden började gå utför och jag hade valet att fortsätta så tills jag kom fram till byn, så valde jag istället att göra en avstickare upp mot Lillskutan. Och jag är så sjukt nöjd att jag gjorde det; vilken utsikt! Perfekt för en kvällstrött sol!

Längs vägen upp passerade jag ett stort och tjockt snötäcke som kylde fötterna och gav några meters äventyr. Snö när det är 25 grader varmt är exotiskt! Några meter högre upp kom jag äntligen upp över krönet och såg civilisation igen; kabinbanan tornade upp sig långt där borta och himlen var full av skärmflyglare. Känslan av att vara långt borta ersattes med en mycket härligare känsla av ett perfekt kvällsäventyr som jag delade med många andra – trots att jag aldrig såg någon särskilt nära.

Lillskutan Åre Lillskutan Åre Lillskutan Åre

Jag hade inte särskilt bråttom den sista vägen ner. Utanför Platåkåtan som serverar mat till hungriga skidåkare om vintrarna, satte jag mig på en pall och mediterade lite till vackert kvällsljus. Sedan promenerade jag nedför skidbackarna och fick ont i tårna av allt nedför.

Även om jag vill vara tränad för att kunna göra en sådan här grej alldeles spontant så betyder det inte att det inte är jobbigt. För jobbigt är det. När det bara går brant uppför, uppför, uppför. Eller bara brant nedför, nedför, nedför. Eller när myggorna flockas kring ens kropp vid vattenstoppen eller när myrmarken sväljer både skor och vader. Men det är stor skillnad på när det är hopplöst jobbigt – och när det jobbiga är hanterbart och liksom går att borsta bort. Det sitter till viss del i kroppen. Men det sitter också väldigt mycket i huvudet.

En sista grej – om du springer på fjället, se till att ha med fjällkarta och förstärkningsplagg! Det gör också stor skillnad att springa med terrängskor. Jag har alltid en ryggsäck med mig när jag springer fjällterräng; i den har jag bland annat vattenflaska och myggmedel. Jag borde också ha med mig ett första hjälpen-kit! Jag springer helst med skärm och glasögon för att inte bli bländad av solen. I så teknisk terräng är marginalerna små och att snubbla eller att inte se var man sätter fötterna är inte ett alternativ.

Åreskutan Åre trail IMG_0760 Åreskutan Åre trail IMG_0775

Sommarens första stiglöpning på fjället – Kläpphögarna i Ottsjö

Så kom sommaren med värme och en fullkomligt bländande vacker morgon med den spegelblanka Åresjön som tog sovmorgon medan jag kammade mig och gick till jobbet. Många timmar senare, på kvällen när övriga Sverige intagit TV-soffan, åkte jag till Ottsjö för att uppleva sköna maj på fjället. Det är något med de evighetslånga kvällarna som väcker semesterkänslan till liv och som gör dagen oändlig.

Jag ville ta mig an en kortare tur och tog sikte på Kläpphögarna. Beroende på var i Ottsjö man börjar så är det typ 3 kilometer upp till den lilla toppen som är en alldeles lagom trailrunda en morgon eller kväll.

Vill du variera dig ska du springa Platåleden i Ottsjö och göra en avstickare till Kläpphögarna (men pass på skylten som kommer rätt så snabbt och är lite otydlig när det börjar gå utför).

Den bekanta känslan av vattnet från myren som sipprade in och ut genom mina trailskor följde med mig längs rundan och jag försökte väcka mina vrister som legat i någon form av vinter- och vårdvala och kände ovana inför det instabila underlaget. Syresättningen gick för högvarv upp till toppen och lyckobubblorna exploderade när jag var där uppe.

Äntligen har jag gjort sommarpremiär på fjället!

Kläpphögarna led i Ottsjö - bilder från traningsgldje.se Kläpphögarna led i Ottsjö - bilder från traningsgldje.se Kläpphögarna led i Ottsjö - bilder från traningsgldje.se Kläpphögarna led i Ottsjö - bilder från traningsgldje.se Kläpphögarna led i Ottsjö - bilder från traningsgldje.se Kläpphögarna led i Ottsjö - bilder från traningsgldje.se Kläpphögarna led i Ottsjö - bilder från traningsgldje.se

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!