De senaste dagarna har det hänt att jag tänkt att jag ska ta tag i min löpning när det blir vår på riktigt. För jag har glömt bort att jag sprang en halvmara för två helger sedan. Då kommer jag på att löpningen inte alls är något jag behöver ta tag i, jag springer ju redan.
Och sprang det gjorde jag idag. Min hund Hazel har varit hos min mormor och morfar i Hälsingland under hela februari och igår kväll när jag körde ner från Åre så sågs vi igen. Idag sprang vi; för det är en av våra bästa grejer att göra tillsammans!
Det var kallt och snudd på skare imorse; ni som följer mig på snapchat (jag heter sararonne) såg att dagen var vacker redan då. Framåt lunchtid värmde solen upp till plusgrader och det var ljuvligt ute. En sådan där dag då man tar med sig termos och apelsin ut och fryser inte ett dugg när man tar av sig vantarna. Jag kunde inte hejda mig utan var såklart tvungen att Instagramma en hejdlöst nöjd selfie (jag heter sararonne där med).
Vi sprang en femma tillsammans till ljudet av fågelkvitter och snödropp från träden. Det var snöigt och sådan där halka som snö i plusgrader kan ge så jag valde dubbade löpskor – men mellan stigarna i skogen sprang vi en bit på min vackraste asfaltväg och där var vägbanan alldeles torr i mitten. Den där torra vägbanan tillsammans med gnistrande snö på åkrarna får det att pirra i kroppen av vårvinterglädje. Det liksom bubblar av förtjusning när jag inser att det är fantastiskt nu – och att det dessutom blir lika fantastiskt sedan. Okrångliga lyckobubblor!
Några av mina bästa springminnen med Hazel är för övrigt dessa:
> När vi sprang på fjället i juli och det var fullt med snö och faktiskt rätt så miserabelt
> När vi sprang Bäverkroken och jag undrade hur det skulle gå med den väldigt vingliga hängbron
Här är Hazel – hon fyller två år på lördag! Selen kommer från Sundpro.
