Träningsglädje

När man gör någonting väldigt mycket, då slutar allt det andra att liksom existera. Jag har den senaste veckan sprungit väldigt mycket, och i princip alltid tagit en fika på mysigt gårdscafé eller liknande efteråt. Eftersom det blivit en så tydlig kombo finns det inte på världskartan att jag inte skulle åka på fikautflukt om jag inte sprungit innan. Det har ingenting med att vara nyttig eller så att göra, det har bara blivit en vana. Att ”bara” åka och fika känns som att bara gå halva vägen. Som att bara ha sko på ena foten.

Igår sprang jag inte en meter. Och jag fikade därför inte på något kul ställe. Jag satte mig på Espresso House för att jobba i några timmar innan jag läste böcker på balkongen.

Idag styr vi mot Bohuslän och häng med härliga vänner. Vi kommer säkert att hinna med en och annan löptur och jag ser fram emot att fota sommaren från den delen av västkusten där jag spenderade alla mina somrar som liten.

Igår kväll, när solen stod sådär lågt på himlen så som den alltid gör strax innan den dyker nedanför horisonten, tog jag bilen och åkte till min favoritstrand: Lynga strand en bit utanför Halmstad. Här är sanden ljuvlig och räfflorna tydliga under fötterna när man går ut i vattnet. Dessutom har man ofta stranden helt för sig själv.

Mitt ljuvligaste sommarminne från Halmstad är en dag förra eller förrförra sommaren då jag var på stranden prick hela dagen och inte begav mig hemåt förrän det blev kväll. Just den dagen har fastnat i min minnesbank. Jag minns precis hur klart vattnet var, hur stilla luften var, vilken bok jag läste och hur det doftade när jag gick genom strandskogen.

Igår kväll tog jag varken med mig filt eller bok. Stora, busiga vågor rullade in mot strandkanten och när molnen stod på glänt kikade solen fram med sina magiska strålar och spred ett fantastiskt ljus. Det behöver inte vara mer än så en julikväll för att det också ska bli oförglömligt.

Vad vore en sommar, eller ens ett par dagar i Halmstad, utan en tur på Prins Bertils stig? Åh vad jag har gått och sprungit och bloggat om den här vackra strandpromenaden många gånger. De gånger jag sprungit hela, från slottet i Halmstad ut till Möllegård, är dock få. Oftast nöjer jag mig med 13 km till Tylösand och tar bussen hem. Men idag var det prick 100 dagar kvar till Dublin marathon så då passade det bra med 18 km till Möllegård och cappuccino och glass på Riccardos.

Jag tänkte ge mig iväg redan på förmiddagen med så började det tvärt att regna så då tog jag en tupplur istället. Det vackra sommarvädret återvände efter lunch så då snörde jag på mig skorna igen och satte en pod (Kjell Enhagers Sommar i P1) i öronen.

Även om Prins Bertils stig hör till de vackraste vägarna jag sprungit så är det mentalt jobbigt varje gång. Eftersom jag sprungit här så många gånger vet jag var jag känner mig pigg – och var jag brukar känna mig trött. Strax innan Grötvik har jag till exempel alltid en dipp, fast mellan klippstranden efter Grötvik och fram till handikappadbadet och Svärjarehålan brukar jag känna mig pigg. Det där slår aldrig fel, och nu har det liksom satt sig som en vana.