Träningsglädje

Jag tror att vi inspireras av olika saker lite beroende på hur vi mår. Vi läser bloggar med de filter vi bär med oss just för tillfället och allt det där varierar så himla mycket beroende på dag. En persons bravader eller liv kan vara det härligaste att läsa om ena dagen för att kännas jobbigt att ens titta på en helt annan dag.

Just nu inspireras jag av ett gäng människor som jag gärna vill lyfta här. Jag känner dem inte så väldigt mycket mer än att de ger mig tillfälle att blicka in i deras liv lite nu och då. Sådant är fint. Sådant är sociala medier när det är som bäst.

Alex fjälltur för några veckor sedan inspirerade massor. Ni kanske tror att jag inte bangar för något för egen del men det här med flerdagarslöpning verkar lite knepigt tycker jag. Men när jag läste om deras fjälltur tänkte jag att de enda gränser som finns är de man själv målar upp.

Sara Öhman på Instagram och särskilt de bilderna från när hon med kompis sprang Hälsingleden, komplett med lunchmackor i löparryggsäcken och allt. Sara verkar vara lite av en superwoman som gör grej på grej på grej och alltid fullt med energi men det i sig inspirerar mig just nu – lusten att alltid vilja upptäcka. Och så springa lite.

Jeanna är en av de klokaste människorna i mina flöden och vi har setts cirka en halv gång och det där skulle jag gärna vilja ändra på om jag fick chansen. Jag läser alltid hennes blogg som är full med det där som kallas livet och det är fint både när det är svårt, trassligt, mycket, ärligt, härligt och alldeles alldeles fantastiskt. Dessutom har hon nätets mest smittande leende.

Berätta vem du inspireras mest av just nu – och varför? Det vore så himlans härligt att läsa om!

Jag har tänkt, drömt och velat springa på Kullaleden ända sedan det här inlägget om drömstigar och vackraste lederna i Sverige. Tänk att jag varit i Mölle så många gånger utan att springa där!

Idag var det dags och jag började i Arild för att ca 17 km senare nå Mölle via Kullaleden (en del av Skåneleden) som hela tiden skulle gå längs havet. Precis som på så många ställen i Sverige är det sanslöst vackert – och på sina ställen brutalt kuperat.

Skåneleden har en alldeles fantastisk sajt (med betygs- och kommentarsfunktion – och folk som svarar!) som många andra borde ta efter men precis som på många andra ställen lyckas man inte helt med den fysiska markeringen på plats; det är otydligt där det borde vara som mest tydligt – till exempel i korsningar och på ställen där flera andra stigar går parallellt.

Jag tog fel på ett ställe och kom till Mölle alldeles för tidigt och fick inte ens hälften av distansen som jag tänkt mig. Därmed missade jag det allra vackraste. Så Kullaleden mellan Arild och Mölle är fortfarande ogjord och jag tänker, drömmer och vill fortfarande springa den.

I normalt mentalt tillstånd hade jag vänt tillbaka de få kilometrar jag hamnat fel men idag hade jag inte särskilt mycket glädje i kroppen och då är allting tungt och viljan gick inte att nå. Istället nöjde jag mig med en glass i hamnen och satt längst ut på piren och funderade på livet bortom horisonten.

Gårdagen blev vilodag och vi tog en tur till Öland. Vi åkte dit för att se sommarhettan dallra på asfalten och jag minns när jag cyklade över Alvaret för två vårar sedan. Jag tänker mig att det är lite som Route 66 fastän det ändå inte alls är det – det är en bucket-grej i mitt liv – apropå detta inlägg.

När vi kört över Ölandsbron två gånger svängde vi inom Kalmar för att fika med Karin Tri som har släppt sargen på riktigt och lever sin dröm. Vi hade såklart hur mycket som helst att prata om! Senast vi sågs cyklade vi i Åre – i januari!