Igår tog jag mig an en skidbacke. Jag hade siktet inställt på backintervaller men orkade inte göra något strukturerat och trodde överhuvudtaget inte att jag skulle orka springa något alls eftersom jag lämnat peppen bakom mig någonstans. Men om det är något jag är grym på så är det att lura hjärnan!

Såhär tänkte jag när jag kom till foten av skidbacken och påpassligt nog såg att det ringlade sig en grusväg upp längs med liften: första intervallen ska vara 100 steg, andra intervallen 90 steg, tredje intervallen 80 steg – och så vidare tills jag kom ner till tio steg vilket var sista intervallen. På så sätt hade jag hela tiden ett mentalt försprång eftersom varje kommande intervall skulle vara kortare än den föregående. Kortare – men också mer explosiv eftersom jag skulle ha mer ork. Dessutom hade jag bara några andetags vila mellan de sista intervallerna eftersom 30, 20 eller 10 steg inte är så många steg alls.

Intervallerna tog mig uppför berget till Tegefjälliftens bergstation och där uppe finns fortfarande spår av vintern genom ett stort ”apberg” där man sitter och hänger i solskenet när vädret vill sig väl. Jag klättrade högst upp och satt där ett tag jag med och blickade ut över fjällvärlden och unnade mig tre minuters meditation.

Kommer ni förresten ihåg den sommaren då jag tyckte det var en bra idé att bränna av 100 skidbackar? Här kan du läsa mer om den utmaningen!

Medan de flesta fortfarande satt och åt långfrukost, som sig bör en sömning söndagsförmiddag med regnrusk utanför fönstret, greppade jag en kettlebell och började gå uppför en skidbacke i Ullådalen. En rätt så lång farmer’s walk, om man ska prata samma språk som man använder i strongman training och crossfit.

Farmer’s walk är en superenkel och superjobbig övning: plocka upp något tungt och gå med det en bit. Det optimala är att ha ett tungt föremål i varje hand, men jag har bara en kettlebell så det fick bli den.

Min kettlebell väger 16 kilo vilket är för lätt för en traditionell farmer’s walk, för där går man ju vanligtvis runt 40 meter eller så. Min farmers walk skulle ta mig uppför en skidbacke, runda en lift och sedan gå nerför en annan skidbacke. 16 kilo var alldeles lagom då.

Jag gjorde dessutom en egen regel; varje gång jag ställde ner min kettlebell på marken så skulle jag göra 3 drag till hakan innan jag fortsatte uppåt igen. Jag var noga med att ha en stolt hållning och aktivera bålen även när det gick nerför och det därför är ganska enkelt att bära på något tungt.

Att bära tungt är en effektiv form av träning; testa så får du se hur du utmanar både flås och många muskler i kroppen! Bär en sandsäck till exempel, eller gå fram och tillbaka med kettlebells eller skivstänger eller hantlar i händerna. Tänk på hållningen och koppla på magstödet!

Jag minns fortfarande vilken eufori jag upplevde när jag testade strongman training första gången – hur kul var det inte att dra en bil liksom! Dagens pass fick mig att längta efter sådan träning igen. Jag gillar att känna mig råstark; vilket dagens pass på berget också gav känslan av.

Den här gången har jag också färskt i minnet; snacka om att uppleva något när man styrketränar!

Det har varit en regnruskig dag ända sedan jag vaknade strax efter klockan 6. Hazel och jag tog en kort promenad längs Åresjön och hörde bara vinden eftersom alla andra sov.

Klockan halv nio åkte jag mot Holiday Club och mötte en publik som nog var lite mör i kroppen efter en gårdag full av träning, men som ändå var laddad inför vad den här dagen skulle ge. Jag höll min föreläsning om att våga och tror att jag bjöd in till både skratt och funderingar. Om du var där och lyssnade så får du gärna maila mig (sararonne at gmail.com) och berätta vad du tyckte!

Nu sitter jag här med kaffekopp och eld i kaminen medan det smattrar mot fönstren. Jag lyssnar på God morgon världen i podformat och vill tipsa om den här krönikan av Johan Norberg om delningsekonomi. Resten av dagen kommer innehålla en del jobb framför datorn men först ska jag baka kolasnittar!

Jag grävde lite i arkivet igår kväll inför min föreläsning imorgon. Det fanns en hel del tokiga saker där. Som…

> Den gången jag sprang marathon på löpband.

Vi gjorde det på ett SATS-gym i Stockholm och personalen undrade hur långt ett marathon var. Såhär i efterhand minns jag det som oändligt tråkigt och det är skönt att jag har det bakom mig och inte framför mig. Att ha överlevt det är ett bra mentalt verktyg inför framtida fysiska utmaningar som kräver en bra jämförelse när jag får en dipp. Typ ”har jag haft så tråkigt och genomlidit ett marathon på löpband så kan jag klara av detta också”.

> Den gången jag sprang ett 12-timmarslopp i Trollhättan dagen efter midsommarafton.

Vi dök upp på startlinjen kl 12 efter att ha legat på stranden i några timmar och gjort ett pit stop på Max (kan ha varit Burger King). Sedan sprang vi väldigt många varv på en slinga som var runt 1200 meter mellan kl 22 till 10 dagen efter. Jag kom nästan 8 mil.

> Den gången jag sprang ett 24-timmarslopp i Hallsberg.

24 timmar är många timmar tänker jag såhär i efterhand. Jag minns att jag fick blåsor på fötterna som sprack och jag trodde att min fot exploderat. Det hade den inte, men jag var inte så van vid blåsor och sådant då. Det är jag inte nu heller, där och då var den enda gång jag haft blåsor som spruckit. Jag noterar att jag även den gången hade märkliga känningar i samma knä som nu. Men det jag minns allra mest är hur stark jag var de sista minutrarna och hur alla krämpor bara försvann och hur jag sprang igen. Jag älskar den känslan – totalt uppfylld av endorfiner.

Här finns hela inlägget att läsa om 24-timmarslöpningen på varvbana. Tänk hur jag skrev min blogg då – så annorlunda! Bilderna är pixliga eftersom de omformatterats så många gånger under mina bloggflyttar mellan olika plattformar. På den tiden hade jag dessutom pyttesmå bilder på bloggen.

> Den gången jag cyklade 25 timmar i sträck – inomhus

Detta dygn i oktober/november 2010 har jag ganska färskt i minnet, förmodligen eftersom jag reflekterade väldigt mycket inför och efter det. Hallandsposten kom och ställde frågor inför evenemanget och när ska svara på varför och hur, ja då börjar man tänka efter lite mer på riktigt. Här är min berättelse från 25 spinningpass under ett dygn.

2011 var jag med och arrangerade ett Rosa dygn i Stockholm, men det har jag faktiskt glömt bort. Här kan du läsa om den dagen. Jag har också arrangerat en massa andra grejer, bland annat en träningsdag till förmån för när katastrofen lamslog Haiti.

Andra och mer nutida saker är att cykla till Åre och springa Jämtlandstriangeln, men det känns som igår. Eftersom tiden går så snabbt så får jag plocka fram dem ur arkivet snart nog.