I maj för nÃ¥gra Ã¥r sedan blev jag övertalad att springa Dublin marathon. Och det gick ju bra. Nu har jag blivit övertalad igen. Att springa mÃ¥nga mil i svenska fjällkedjan – om mindre än 90 dagar. Och jag har inte sprungit ett riktigt löppass sedan 2016. Men jag tänker att det ska nog gÃ¥ ändÃ¥, väl medveten om att utmaningen verkligen börjar nu.

I augusti ska jag springa 11 mil på Kungsleden tillsammans med Annika. Som vi har gjort äventyr ihop. Sprungit 4-dagarslopp på Cypern, den där maran i Dublin och Jämtlandstriangeln till exempel. Och som hon försökt locka med mig på saker efter det. Utan framgång. Tills hon nämnde Kungsleden och jag fick stora öron.

Min största utmaning är att komma igÃ¥ng med min fjällöpning i lagom takt efter operationen och att förlita till mig alla de mil jag redan har i benen. Annikas största utmaning verkar vara vilken ryggsäck hon ska springa med…

Här kan du läsa äventyret längs Jämtlandstriangeln och jag tror att Kungsleden kommer bli ungefär likadant. Vi har fler dagar på oss men jag kommer få minst lika ont i magen av eviga skrattanfall och Annika kommer bli irriterad på mig minst lika många gånger för att jag vägrar gnälla om något. Det blir kul. Vi har alltid kul. Jag ser fram emot augusti!

Typ sÃ¥här kommer det se ut – fast mer:

För exakt en vecka sedan gick vi i mål efter att ha sprungit Dublin marathon. Jag önskar att jag kunde konservera känslan och ta fram den för att känna lite på den nu och då.

De första dagarna efter maran gick lÃ¥ngsamt, det var sÃ¥ fascinerande att känna igenom hur kroppen kändes – för att sedan tänka att igÃ¥r sprang jag eller i förrgÃ¥r sprang jag. Men sedan gick det sÃ¥ snabbt och nu är det en vecka sedan och känslan av marathon har lämnat kroppen och kvar är bara minnena.

> Här är blogginlägget jag skrev direkt efter vi sprang: en slags race report från Dublin marathon

Dagen efter loppet var jag stel i musklerna. Jag sa till Annika att det är som träningsvärk efter ett body pump-pass fast värre! Jag har nästan aldrig haft träningsvärk från löpning förut; inte ens när jag sprang Jämtlandstriangeln (+50 km) eller Tjejmarathon (+50 km) eller när jag sprungit 6-timmarslopp eller 12-timmarslopp eller 24-timmarslopp.

Vi sprang i mÃ¥ndags och i tisdags gick vi pÃ¥ shoppingrunda och det var skönt att fÃ¥ gÃ¥ även om vi gick lÃ¥ngsamt. Det blev mer än 10 000 steg den dagen; det var väl vÃ¥r shoppingiver… Vi suckade bÃ¥da inombords när det var en butik pÃ¥ tvÃ¥ plan och det gick väl an att gÃ¥ trappan upp med nedför var det värre. SÃ¥ vi Ã¥kte hiss. PÃ¥ kvällen bastade vi och badade jacuzzi.

På onsdagen åkte vi hem och när vi landade i Sverige på eftermiddagen kände jag att jag kunde gå snabbt och ta stora steg. Det var bara lite stelt när jag suttit stilla.

På torsdagen hade alla marathonminnen krupit ur benen och sedan gick hela helgen och idag är det måndag och jag känner att snart ska det bli härligt att springa igen. Det kommer dröja innan jag längtar efter ett marathon men jag ser fram emot att tassa fram på en magisk stig typ jättesnart.

Jag grävde lite i arkivet igÃ¥r kväll inför min föreläsning imorgon. Det fanns en hel del tokiga saker där. Som…

> Den gången jag sprang marathon på löpband.

Vi gjorde det pÃ¥ ett SATS-gym i Stockholm och personalen undrade hur lÃ¥ngt ett marathon var. SÃ¥här i efterhand minns jag det som oändligt trÃ¥kigt och det är skönt att jag har det bakom mig och inte framför mig. Att ha överlevt det är ett bra mentalt verktyg inför framtida fysiska utmaningar som kräver en bra jämförelse när jag fÃ¥r en dipp. Typ ”har jag haft sÃ¥ trÃ¥kigt och genomlidit ett marathon pÃ¥ löpband sÃ¥ kan jag klara av detta ocksÃ¥”.

> Den gången jag sprang ett 12-timmarslopp i Trollhättan dagen efter midsommarafton.

Vi dök upp på startlinjen kl 12 efter att ha legat på stranden i några timmar och gjort ett pit stop på Max (kan ha varit Burger King). Sedan sprang vi väldigt många varv på en slinga som var runt 1200 meter mellan kl 22 till 10 dagen efter. Jag kom nästan 8 mil.

> Den gången jag sprang ett 24-timmarslopp i Hallsberg.

24 timmar är mÃ¥nga timmar tänker jag sÃ¥här i efterhand. Jag minns att jag fick blÃ¥sor pÃ¥ fötterna som sprack och jag trodde att min fot exploderat. Det hade den inte, men jag var inte sÃ¥ van vid blÃ¥sor och sÃ¥dant dÃ¥. Det är jag inte nu heller, där och dÃ¥ var den enda gÃ¥ng jag haft blÃ¥sor som spruckit. Jag noterar att jag även den gÃ¥ngen hade märkliga känningar i samma knä som nu. Men det jag minns allra mest är hur stark jag var de sista minutrarna och hur alla krämpor bara försvann och hur jag sprang igen. Jag älskar den känslan – totalt uppfylld av endorfiner.

Här finns hela inlägget att läsa om 24-timmarslöpningen pÃ¥ varvbana. Tänk hur jag skrev min blogg dÃ¥ – sÃ¥ annorlunda! Bilderna är pixliga eftersom de omformatterats sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger under mina bloggflyttar mellan olika plattformar. PÃ¥ den tiden hade jag dessutom pyttesmÃ¥ bilder pÃ¥ bloggen.

> Den gÃ¥ngen jag cyklade 25 timmar i sträck – inomhus

Detta dygn i oktober/november 2010 har jag ganska färskt i minnet, förmodligen eftersom jag reflekterade väldigt mycket inför och efter det. Hallandsposten kom och ställde frågor inför evenemanget och när ska svara på varför och hur, ja då börjar man tänka efter lite mer på riktigt. Här är min berättelse från 25 spinningpass under ett dygn.

2011 var jag med och arrangerade ett Rosa dygn i Stockholm, men det har jag faktiskt glömt bort. Här kan du läsa om den dagen. Jag har också arrangerat en massa andra grejer, bland annat en träningsdag till förmån för när katastrofen lamslog Haiti.

Andra och mer nutida saker är att cykla till Åre och springa Jämtlandstriangeln, men det känns som igår. Eftersom tiden går så snabbt så får jag plocka fram dem ur arkivet snart nog.