Jag var inte först i min genre med pod, så istället för försöka göra något bra (som någon annan gjorde) bättre – så valde jag att göra något helt annorlunda. Likaså tänker jag med rörligt. När tanken fastnade i mitt medvetande så styrdes den automatiskt mot idéen att jag skulle göra något helt annat än det jag såg redan fanns där ute.

Idéen som skapades blev The Freedom Series. Något som inte riktigt går att ta på – utan snarare en känsla och en röd tråd. Jag vill väcka en känsla.

Tanken med The Freedom Series är att skapa en kollektion filmer som alla går under samma känsla: frihet. I helt olika skepnader och förmodligen i rätt olika stil. Eftersom de inte kommer produceras på löpande band så har jag ingen press på att ständigt leverera. Det känns skönt att ta det i takt med livet, och göra bra saker istället för massor med saker.

Min kompis Annika berättade att hon skrattade när hon såg slutet. Jag funderade på hur jag skulle avsluta filmen, men tänker att hälsovärlden behöver lite mer av detta för att inte bli så väldigt präktigt.

I samarbete med min multitalang till bror, Marcus Rönne, ger jag dig The Freedom Series, Chapter One: The Relief. Givetvis är det ett måste att klicka på play med bra ljud eller lurar. Han är också ett ljudgeni, min bror.

Alla avsnitt hittar du här!

Mörkt, stormigt och regnigt. Jag mindes hur underbart det var att springa i just det vädret förra gången – så jag hade inga problem att komma ut ikväll. Jag funderade mest över hur jag skulle hålla telefonen torr, när det är skitväder behöver jag lyssna på något annat än vindens dunder i mina öron.

Jag var ute i ungefär 40 minuter och hann springa 2 längre tröskelintervaller. Det var sjuhukt länge sedan jag sprang kvalitet eftersom en muskel i ryggen strulat men det kändes bra idag. Det kändes faktiskt fantastiskt. Och det finns inget annat att säga än det som redan sagts i det här inlägget:

Att springa är att leva. Men det behöver ju inte betyda att ju snabbare man springer desto mer lever man. Kanske är det tvärtom. Att den största njutningen infinner sig när man sänker tempot och vågar springa långsamt. När andningen är stabil och man flyter fram i en skön miljö, längs med havet, vid foten av ett berg eller varför inte på en stig i skogen?

Ikväll tog jag mig an Suljätten; en bergstopp i Kallbygden som enligt sägnen är en jättes näsa. Det var mitt sista löppass innan helgens kraftprov och jag tog det med ro, precis som jag och Annika ska göra i helgen.

Jag sprang där jag kunde, och där jag inte kunde springa så gick jag. Eftersom det nästan bara gick uppför på vägen upp (logiskt) så blev det som så att jag gick upp till största del – och sprang ner. Men eftersom det dels var väldigt brant nedför i början, och ibland lite för tekniskt för att springa, så sprang jag inte hela vägen ner heller.

Fint var det i alla fall! Det var soldisigt fram till runt klockan 20 och sedan blev det hur soligt som helst. Man kan ju tro att det skulle vara tvärtom.

Uppe på toppen blåste det friskt och det hade faktiskt varit skönt med en mössa där uppe. Det är en cool topp att vara på, perfekt för picknick men också ett tokbrant stup på ena sidan. Jag blickade ut över skogen och försökte se något levande (älg, ren, björn…) som hade varit kul att se på lagom avstånd men nä, inget. Bara jag.