Eftersom jag bara sprungit rundor runt 5-8 km sedan jag började springa efter min operation har jag gått och otåligt väntat på en längre utmaning. Idag tog jag den: Näbbkexleden i Bollnäs med start vid Bolleberget. Runt 16 km som blev någon kilometer till innan jag kände mig klar med långpasset. Stig, skog och evig grusväg.

Jag känner mig alltid stark när jag springer stig, oavsett om det går uppför eller nerför. Därför var jag lite förvånad när jag googlade åsikter om Näbbkexleden på internet och många uttrycker att det är jobbigt eftersom det går uppför. Jag minns inte de backarna. Däremot minns jag evighetsgrusvägarna på slutet. De är bara några kilometer men känns som några mil. Det var gassande varmt och jag tänkte mest på att dricka lemonad.

Det är svårt att tänka sig att jag opererades för tre månader sedan och för två månader sedan åkte jag på hike till England. För en månad sedan stoltserade jag med att kunna göra hopp på stranden i Lofoten och idag sprang jag 16 km utan att ens bli trött. Om en månad beger jag mig till nordligaste Sverige tillsammans med Annika för att ta oss an 11 mil på Kungsleden.

Näbbkex förresten, visst är det ett lustigt namn? Leden är välskyltad förutom på något ställe där jag funderade på om jag vikt av åt rätt håll men följ magkänslan så blir det rätt. På ett annat ställe blev jag jagad av några arga getingar som surrade omkring mig men mest av allt var jag och mitt springsällskap Hazel alldeles ensam. Sträckan runt 6-10 km minns jag som allra finast med perfekt Hälsingeskog att springa genom. Så hade det gärna fått vara hur länge som helst!

Bilder från ett annat ställe i Hälsingland. Med lika mycket grusväg.

Jag läser Josefin Dahlbergs blogg och föll handlöst för hennes uttryck power hour – som är det hon kallar sin träningstid för. Det är ju precis så det är med träning! Träning är inget straff, inget bantarknep eller något annat knasigt: det är tid för påfyllning, för bra grejer och för att bli stark kroppsligt och mentalt. Power hour. Älskar det!

Gårdagens power hour tillbringade jag i löparskorna med många minusgrader, djupsnö och bitiga vindar. Det var kallt. Och det var härligt efteråt när jag kom hem till take away från Broken (väljer alltid caesarwrap) och eld i kaminen. Känslan efter ett löppass som varit jobbigt, oavsett skäl även om väder är högst legitimt, är så himla skön!

Eftersom det var riktigt kallt hade jag på mig understället Nordic wool närmast kroppen, vilket är ett av de tre(!) underställ du kan vinna här. Första löppasset i min utmaning (uppmaning!) är därmed avklarat. 40 minuter distanslöpning. Löparåret har börjat.

Såhär skrev jag på Facebook igår:

Ju mer jag springer desto mer fascineras jag av hur löpning ger mig smarta lösningar på kluriga utmaningar. Men vilken är den optimala distansen för smarta idéer? Svaret: en vanlig femma i ett halvtråkigt elljusspår! 

Efter att ha sprungit de flesta distanser; från kortjoggar till halvmarathon, marathon och ultra på åtta sammanhängande mil så är den effektivaste distansen (definierat som idé per distansenhet samt minnesproduktion efter fullföljd distans) en helt vanlig medelmåttig femkilometrare. 

Lagom ska inte underskattas!

Och fick till svar:

Exakt! Läs/lyssna på boken ”Hjärnstark” av Anders Hansen. 30-45 min löpning på ca 70% av max (intensivare än så har inte samma positiva effekter på just hjärnan) verkar vara det optimala i många studier gällande ökad kreativitet, förbättrad koncentration, minne och stresshantering. Väldigt läsvärd bok gällande träningens effekter på hjärnan. 

I en språkinlärningsstudie exempelvis lärde sig de som körde glosinlärning under tiden som de gick intensivt/löptränade 20% fler glosor än referensgruppen som gjorde samma inlärning, fast utan fysisk aktivering i samband med.

Anledningarna till varför vi kommer träna i framtiden kommer antagligen förändras snabbt när företagen på riktigt inser värdet i en fysisk aktiv personal. Och för att inte tala om skolorna…

Det får mig att fundera på beteenden ur såväl ett privat perspektiv och ur ett samhällsperspektiv. Eller, snarare såhär: vi agerar knasigt. Jag lyssnade på P1 häromdagen (som jag så ofta gör) och det handlade om sjuvården. Någon inom branschen sa att vi har fel uppställning inom sjukvården; alltför många läkare när så otroligt många kommer in med åkommor som i grunden är psykiska. Beslutsfattare vet detta. Ändå tar omställningen så lång tid eftersom jag gissar att målsättningarna är för kortsiktiga.

Likaså är vi många som egentligen vet att vi kanske borde ställa om vår träning för ökade hälsoeffekter vilket skulle bidra till mycket mer positiva saker i våra liv än träning för andra mål (t.ex. utseende eller prestation). Men samma sak där, omställningen i vår hjärna tar lång tid – om den ens sker – eftersom målsättningarna kopplat till de ”andra” målen ger utdelning på kortare sikt.