Om man hade reggat all sin löpning sedan man började springa hade man vetat hur långt man sprungit i sitt liv. Det vet inte jag. Men ibland tänker jag att det hade varit kul information.

Idag lade jag ytterligare fem kilometrar till handlingarna. Jag sprang med min sambo löpcoachen, och min hund Hazel. Vi är en löpglad liten trio som inte bangar mörker eller vinter eller lata nyårsdagar.

Jag brukar tänka att en bra måndag ger en bra start på veckan – precis som en bra nyårsdag ger en bra start på det nya året.

Innan vi stack ut knäppte jag igång bastun och den var tokvarm när vi kom hem igen. Kombon löpning och bastu är precis som det nya året ska vara – precis som längdskidåkning och kokosboll som vi slutade det förra året med. Eller cykling och fika till exempel. Eller traillöpning och pannkakor.

En bild från april 2015

Det är inte varje dag man springer och blickar upp mot fjället och himlen och ser det där omisskännligt gröna filtret liksom lysa upp natthimlen. Men igår var en sådan dag. Måndag. En bra dag.

Luften var kall och kristallklar. Lätt att andas. Den där doften av snö som snart ska komma.

Jag hade pannlampa på huvudet. Kläderna strösslade med reflexer. Och så fin frisyr där under mössan.

Jag har klippt mig; rejält dessutom. En lob! En riktig Årefrisyr sa min frisör. Ni får se den bättre en annan dag – fast ni som följer mig på Snapchat har ju sett en hel massa redan.

För exakt en vecka sedan gick vi i mål efter att ha sprungit Dublin marathon. Jag önskar att jag kunde konservera känslan och ta fram den för att känna lite på den nu och då.

De första dagarna efter maran gick långsamt, det var så fascinerande att känna igenom hur kroppen kändes – för att sedan tänka att igår sprang jag eller i förrgår sprang jag. Men sedan gick det så snabbt och nu är det en vecka sedan och känslan av marathon har lämnat kroppen och kvar är bara minnena.

> Här är blogginlägget jag skrev direkt efter vi sprang: en slags race report från Dublin marathon

Dagen efter loppet var jag stel i musklerna. Jag sa till Annika att det är som träningsvärk efter ett body pump-pass fast värre! Jag har nästan aldrig haft träningsvärk från löpning förut; inte ens när jag sprang Jämtlandstriangeln (+50 km) eller Tjejmarathon (+50 km) eller när jag sprungit 6-timmarslopp eller 12-timmarslopp eller 24-timmarslopp.

Vi sprang i måndags och i tisdags gick vi på shoppingrunda och det var skönt att få gå även om vi gick långsamt. Det blev mer än 10 000 steg den dagen; det var väl vår shoppingiver… Vi suckade båda inombords när det var en butik på två plan och det gick väl an att gå trappan upp med nedför var det värre. Så vi åkte hiss. På kvällen bastade vi och badade jacuzzi.

På onsdagen åkte vi hem och när vi landade i Sverige på eftermiddagen kände jag att jag kunde gå snabbt och ta stora steg. Det var bara lite stelt när jag suttit stilla.

På torsdagen hade alla marathonminnen krupit ur benen och sedan gick hela helgen och idag är det måndag och jag känner att snart ska det bli härligt att springa igen. Det kommer dröja innan jag längtar efter ett marathon men jag ser fram emot att tassa fram på en magisk stig typ jättesnart.