Såhär skrev jag på Facebook igår:
Ju mer jag springer desto mer fascineras jag av hur löpning ger mig smarta lösningar på kluriga utmaningar. Men vilken är den optimala distansen för smarta idéer? Svaret: en vanlig femma i ett halvtråkigt elljusspår!
Efter att ha sprungit de flesta distanser; från kortjoggar till halvmarathon, marathon och ultra på åtta sammanhängande mil så är den effektivaste distansen (definierat som idé per distansenhet samt minnesproduktion efter fullföljd distans) en helt vanlig medelmåttig femkilometrare.
Lagom ska inte underskattas!
Och fick till svar:
Exakt! Läs/lyssna på boken ”Hjärnstark” av Anders Hansen. 30-45 min löpning på ca 70% av max (intensivare än så har inte samma positiva effekter på just hjärnan) verkar vara det optimala i många studier gällande ökad kreativitet, förbättrad koncentration, minne och stresshantering. Väldigt läsvärd bok gällande träningens effekter på hjärnan.
I en språkinlärningsstudie exempelvis lärde sig de som körde glosinlärning under tiden som de gick intensivt/löptränade 20% fler glosor än referensgruppen som gjorde samma inlärning, fast utan fysisk aktivering i samband med.
Anledningarna till varför vi kommer träna i framtiden kommer antagligen förändras snabbt när företagen på riktigt inser värdet i en fysisk aktiv personal. Och för att inte tala om skolorna…
Det får mig att fundera på beteenden ur såväl ett privat perspektiv och ur ett samhällsperspektiv. Eller, snarare såhär: vi agerar knasigt. Jag lyssnade på P1 häromdagen (som jag så ofta gör) och det handlade om sjuvården. Någon inom branschen sa att vi har fel uppställning inom sjukvården; alltför många läkare när så otroligt många kommer in med åkommor som i grunden är psykiska. Beslutsfattare vet detta. Ändå tar omställningen så lång tid eftersom jag gissar att målsättningarna är för kortsiktiga.
Likaså är vi många som egentligen vet att vi kanske borde ställa om vår träning för ökade hälsoeffekter vilket skulle bidra till mycket mer positiva saker i våra liv än träning för andra mål (t.ex. utseende eller prestation). Men samma sak där, omställningen i vår hjärna tar lång tid – om den ens sker – eftersom målsättningarna kopplat till de ”andra” målen ger utdelning på kortare sikt.
Jätteintressanta tankar och jag kan bara hålla med! Man får aldrig så bra idéer som när man rör på sig och det märks verkligen skillnad på kreativiteten om man bryter av med fysisk aktivitet.
Det där med sjukvården är också intressant. jag har de senaste fyra åren d.v.s. från 16 års ålder flertalet gånger besökt sjukvården i tron av allt från struma till tumörer. varje gång får jag höra att jag ”bara är stressad”. så den här veckan tänkte jag avlasta sjukvården lite och har istället beställt tid hos en psykolog. för första gången någonsin försöker jag lösa rätt problem och inte bara dem som uppkommer av stress 🙂 ska bli spännande att se vilka resultat det ger.
intressant!! fast ”bara” framför stressad är en fascinerande (dålig) värdering.
Intressant att läsa. Jag springer oftast 5 km, ibland upp till 8 (kommer nästan aldrig upp i en mil!). Höll upp en dryg vecka pga halsont och fick en kort tur med barn igår, tänkte idag passa på att jogga 8 km. Inga problem att orka men ändå jobbigt, liksom. Så tänkte jag att jag skulle ta med känslan från turen med barn: riktigt långsam jogg som man knappt blir trött av! Och jag lyckades springa rätt sakta, hade absolut orkat lite mer och var aldrig uppgiven pga ork. Men. Jag tog inte med mätning och låter ändå inte bli att kolla klockan inne, hemma. Drar av ett par minute för att knyta skor och så, och får fram en ungefärlig tid. Som är säkert 4 minuter sämre än vad rundan har brukat ta. Så vad vill jag? Vad gör jag? Springer jag sakta och njuter eller ångar jag på och tar tid? Både och – eller kanske varken eller… Jaja, långt inlägg blev det men jag tänker att jag ska vara nöjd med de vanlig 5 km i flackt spår ELLER vara glad över längre turer oavsett tid.
skit i klockan säger jag!
Det är samma sak med kroppen och rehabiliteringen. Efter många operationer ligger rehab på vårdcentralen. De får panik och vill anställa fler läkare fast de borde koncentrera sig på sjukgymnaster som kan rehabilitering. Lika dant med kuratorer för att man ska få hjälp med att acceptera sitt nya jag.
Precis, tror samma sak händer exakt överallt.
Otroligt intressant. Måste klicka hem den boken. tack för tips 🙂
ja 🙂