Självkänsla är något jag känner oerhört starkt inför – det är så himla viktigt för det utgör vem vi vågar vara. I slutändan: oss själva.

Jag har alltid varit övertygad om att min träning, den som började i unga år, har lagt grunden till min självkänsla. Jag visade för mig själv att jag kunde. När  jag tränar och när jag utsätter min kropp för utmaningar så lär jag mig om den. Framförallt har jag lärt mig att jag måste behandla min kropp schysst för att den ska funka och lyckas med det jag vill ta mig för.

Ägna en dag åt att analysera alla de tankar du ger din kropp. Från när du vaknar tills när du går och lägger dig. Vad är det egentligen du säger till den i det tysta? Är du schysst mot den, är du rättvis? Eller är du barsk och elak? Hur mycket hjälper du den på traven? Och hur mycket sparkar du på den, ger tjuvnyp och mobbar?

Att våga stå upp för sig själv kan kräva en del mod, men det kräver också att du bestämmer dig. I början handlar det om att putta bort de där tankarna som förminskar och förgör, att våga vägra lyssna på kroppshets och samhällets ideal. Efter en tid märker du att allt det där är en vanesak. Och att det börjar bli allt lättare att inte lyssna på de där som tjatar på utsidan.

Det finns så mycket vi ska uppnå enligt alla normer och ideal. Vi ska vara snygga och välutbildade, lyckliga och framgångsrika. Och allt det där ska mätas i en vältränad kropp som ändå aldrig riktigt duger.

Men vältränad och väl tränad är ändå två olika saker. Ditt liv är din turné. Och din turné väljer du helt själv bland all världens utmaningar. Vad vill du göra – och vad vill du stå rustad för? Det spelar ingen roll hur du ser ut; men bygg den styrka som behövs för att leva fullt ut.

Våga välja din väg och våga prioritera det du vill mata din kropp och din själ med. Våga blunda och våga välj bort bland de budskap där ute du inte förtjänar. Du är värd mer. Du vågar vara dig själv.

Här är en film från KESO som på ett fint sätt vill belysa just det här med självkänsla och ideal. Jag tycker att du ska titta på den!

Det här inlägget är i samarbete med KESO.

Lättnaden över gårdagen ligger fortfarande som ett guldskimmer över verkligheten idag. Det är stelt i benen och trampdynorna och tårna är ömma, men vad gör det på det stora hela. Jag har inte ont. Jag är inte skadad. Jag är hungrig.

Med gårdagen kan jag lägga marathonträningen åt sidan och tänka på nya saker. Jag har ett nytt fokus för november. Och jag har ju tagit sikte på nya utmaningar 2016.

Men vi börjar med november. Jag ser fram emot att ägna en hel månad att ”heal”. Att läka, stärka och bygga upp. Fokusera på svagheter. Fysiskt och mentalt.

Att sova mycket. Träna min core ordentligt. Äta bra. Gå mycket. Sitta still mindre. Att vara mer närvarande. Att må bra och leva innerligt. Det är inget stort steg för mig; det är precis så jag vill leva i princip jämt – men jag tror att den mentala pressen från Dublin ändå har legat där och varit konstant närvarande.

November alltså; jag ser fram emot dig. Du kommer med värme och kärlek.

Jag tänkte ta med er på min torsdag! Den började runt 06.30 när jag och min sambo vaknade och undrade om det redan var morgon. Det var det. 07.45 hängde jag på låset till Sally Voltaire med mina bloggkollegor – och strax efter klockan 8 dök de första inbjudna gästerna upp till lanseringen av Metro mode hälsa som jag skrev om igår. Såhär såg det ut (fotograf: Lisa Höök):

Efter frukosten sa jag hej då till alla och promenerade några kvarter bort till Scandic Klara som är ett riktigt bra coffice i Stockholm. Jag hade två tunga väskor; varav en var en välfylld goodie bag från frukosten. Lite senare på förmiddagen kom Linda – blogmama och grundaren av Better Bloggers – dit och så satt vi och jobbade där hela dagen.

När klockan blev en bit efter 16 tog jag mitt tunga pick och pack och begav mig hemåt. Rusningstrafik är inte riktigt min grej – så snart jag kommit innanför dörren tog jag en dusch. Skorna jag sparkade av mig är för övrigt nyköpta från USA, jag går nästan alltid i Timberlandkängor och de jag haft i flera år nu är trasiga. Jag gillar dessa som är rätt så tunna och nätta!

Rätt så snart ringde min kompis Ella, hon stod utanför min port med bilen och vi åkte till Östermalm för att bära några flyttlådor – sedan tog vi en spontan middag på Kommendören som jag velat prova så himla länge. Jag vinkade till min mamma från gatan – för de bor där i krokarna och jag spejade upp mot deras köksfönster. Kommendören alltså; vilket himla bra ställe. Helt fantastisk mat och grym service! Vi tog in tre mellanrätter som vi delade på – och sedan delade vi på en gudomlig brownie med kolasås och lakritsglass.

Det var himla härligt att hänga med Ella, vi poddade ju senast på tema vänskap (prenumerera på Träningsglädje TALKS i din podcast-app), men jag fick också ett nytt träningsmål att sikta mot. Nu vet jag vad jag ska göra efter det att jag sprungit marathon och det är något jag verkligen vill träna inför, men som inte har ett dugg med prestation att göra. Kanske kan ni gissa – om jag ger er det här blogginlägget som ledtråd. Vad tror ni att det är?