Mina rätt så nya Adidas Energy Boost har samlat damm i skohyllan. De fick sig en springtur på snö i november 2016. Och kanske ett pass till. Sedan blev det inget mer för dem. Förrän idag: den 18 maj 2017. 5 dagar efter att jag startade den här bloggen för 11 år sedan, som jag för övrigt missat att fira.
Idag sprang jag och det var ett halleluja moment. Lite som när jag gick min första promenad efter operationen för sex veckor sedan (imorgon).
Det var lika delar tungt som euforiskt. Löpsteget kändes tryggt och säkert och sitter där det ska. Min kropp kan springa i sömnen. Och är jag vaken kan jag fortsätta en evighet. Men har man inte sprungit ett ordentligt löppass sedan 2016 så ska det nog kännas precis som det också under premiärpasset.
Subtraherar man kilometrarna från dagens löppass så är det bara 106 km kvar vi har att springa i fjällen om 70-ish dagar. Men det ska nog gå. Man springer med benen och man springer med huvudet. Och det senare är vältränat. Så nu är det bara att få några fler mil i benen så är det som om det senaste halvåret aldrig hänt.
Mitt under rundan när jag var som mest high on life var jag tvungen att messa Sandra pÃ¥ Craft och berätta hur mycket jag älskar min lila mellanlagertröja och hur mycket jag älskar mitt turkosblÃ¥ Comfortlinne. Kanske är jag knäpp, men jag blir tacksam när jag blir glad – och sÃ¥ känner jag att jag vill berätta det. Och dÃ¥ spelar det ingen roll vad det handlar om; tröjor eller vad människor betyder för mig.
