För 2 veckor sedan bokade jag in mig på ett pass som Helena rekommenderade. Fredrik Anderssons lunchpump på SATS Hötorget. Det brukar vara sjukt mycket kö till det passet – så också denna gång. Det var bara det att det inte var Fredrik Andersson som stod på scen. Fredrik Andersson har hoppat häck nere i Skåne och det har ju jag faktiskt läst om här. Men att det skulle vara samma Fredrik kopplade inte jag.

Det stod en tjej på scenen istället. En pytteliten tjej som var grymt stark. Själv tog jag det lugnt med vikterna eftersom jag inte kört pump på år och dagar. Och jag vet varför. Alltså, jag har inget emot själva body pumpen i sig. Visst kan det vara kul att klämma in ett sådant pass ibland, även om jag gillar ”riktig” styrketräning bättre. Men det som gör att jag inte kör pump särskilt ofta är att det känns som man tränar med ett gäng hetsiga hyenor. Mitt under passet så vet alla att nu har vi kört sista grejen på bräda, och då ska hälften av deltagarna lägga tillbaka brädan på en gång. Och innan magträningen vill många lägga tillbaka vikterna. Jag stör mig på sådant. Och eftersom det tydligen är mer regel än undantag och något som uppenbarligen hör till själva pumpproceduren så håller jag mig borta från pumpen. Jag vill träna sådant jag blir glad av, inte sådant jag störs av. Enough said.

Jag sitter på Sandys och käkar en kycklingsallad medan jag skriver detta. Om det nu intresserar er?

Efter att ha sett en trafikolycka in action på väg ut på E18 (inga skadade men en kvaddad bakdel och en annan bil i diket) och sedan sett 2 väldigt-jävligt-näraolyckor begav jag mig till SATS Tule. Det är oklart om det var gym eller lekstuga. Personalen kom och satte hänglås på gruppträningssalen efter ett tag… Kan det vara så att gympatimmarna förläggs till gymmen? För det var en grupp tonårskids där och jag tror inte de var där frivilligt. Att låta eleverna gå och träna på gym istället för i skolan är rätt smart och skulle kanske fått mig att gilla skolgympan lite mer. Men lite gymvett – och framförallt instruktioner – behövs ändå!

Jag pysslade mest med min grej även om det var rätt trångt i Tules väldigt lilla friviktshörna. Det blev bi- och tricepsträning och 40 minuters mellanintensiv cykling på en faktiskt helt okej motionscykel. Jag ser fram emot att styra upp styrketräningen med PT igen. Förra veckans icketränande gjorde att jag tappade upp nästan allt det sug och ”momentum” som jag byggt upp under flera veckor. Nästa PT-tid är om 2 veckor då jag ska träffa min ”nya” PT.

Svart, svart, svart… skittrist!

Så kom den dagen när Sara äntligen fick återse gymmet. Det skedde på SATS Hötorget i arla morgonstund. Och även om det är roligt att vara tillbaka – så var träningen långt från optimal!

Jag var dumsnål och åkte nattbuss från Halmstad till Stockholm. Malmö Aviation hade billigare flygbiljetter men då skulle jag ta tåget till Göteborg, buss till flyget, flyga, buss från flyget och ja, ni fattar – visst låter det jobbigt! Nattbuss är smidigare, i teorin. I praktiken är det ett helvete: man sitter tätt, tätt ihop med väldigt skumma människor. Varför finns det inga lyxnattbussar? Med gott om utrymme och andra faciliteter! Jag tycker nämligen att nattresandet är tidseffektivt!

Jag angjorde Stockholm strax efter 6 imorse. För sent för att hinna vara med på Spark i bakens spinningpass, men för tidigt för att kunna komma in och få mig en frukost någonstans. Ögonen var trötta och kroppen sov fortfarande och jag tittade drömskt mot Scandichotellet vid Centralen. Åh vad härligt med en säng, tänkte jag och styrde benen mot SATS för att i alla fall få ligga på en matta en liten stund. Fast först väckte jag kroppen med lite styrketräning, även om att kalla det styrketräning är att ta i… jag skulle ju väcka kroppen efter lång tids frånvaro, inte döda den på en gång!

Sådär, nu är detta äntligen en träningsblogg igen!