Löparskor är en passion som jag och min sambo delar. Han kan surfa i timmar och leta efter utvalda modeller som han måste köpa från en japansk webshop eftersom de inte finns någon annanstans. Jag är inte lika extrem; men det finns ändå få saker som går upp mot en riktigt bra löparsko.

Jag vill ha mycket känsla i mina skor. Sulan ska vara effektiv och ge mig bra markkontakt; jag vill känna vad jag springer på. Ovandelen ska vara smidig och överlag vill jag att hela skon ska se nätt ut.

Just nu går jag igång på diskreta och eleganta färger. En marinblå sko eller en helt svart sko, gärna med detaljer i guld eller någon annan snygg färg, suktar jag efter allra mest. Eller den här mjukt rosa löparskon (en Adidas energy boost) som många verkar ha gillat!

För inte så länge sedan var det extremt poppiga och färgglada skor som gällde, typ som den här. Oavsett färg på löparskor så tycker jag att något av det snyggaste som finns är en riktigt schysst kostym kombinerat med rena och fräscha sneakers.

Jag är lite av en skosnörd och har till och med ägnat ett helt podavsnitt åt löparskor. Kolla in avsnitt nummer 15 av podden Träningsglädje TALKS!

Kommer du förresten ihåg mitt mycket angenäma nyårslöfte från några år sedan som i allra högsta grad hade med löparskor att göra? Jag försökte hitta bloggposten där jag skrev om det och här nämner jag det i alla fall…

Vilken sko jag helst springer i beror på var jag är. Min skogarderob ser helt annorlunda ut här i Åre jämfört med när jag är i Stockholm till exempel. Och det beror också på säsong. Men, dessa skor har jag sprungit flest mil i under se senaste sex månaderna:

1. Inov-8 X-talon 212

Den här skon är en riktig trotjänare. Jag minns när jag köpte förlagan till just den detta skopar – jag sprang i dem i åratal. Förra året köpte jag mig en nyare modell och jag skulle behöva uppgradera dem på nytt.

Just dessa stackars skor mår inte helt hundra just nu. De doftar inte rosor eftersom jag uppenbarligen spenderar mycket tid på myr och i kärr. Som den här gången till exempel (som var ljuvlig). Eller den här gången (som var helt förskräcklig).

Jag springer alltid i terrängskor skor när jag springer på stig; de har bra grepp på stenar (mindre bra på blöt spång) och jag kan springa rätt genom fjällbäckar och lerpölar. Jag har också terrängskor från Icebug men det var länge sedan jag använde dem nu.

När jag springer terräng är markkänslan extra viktig eftersom jag behöver parera slirigt underlag och ha både kropp och koordination på helspänn för att så snabbt och smidigt som möjligt ta mig över rötter, stenpartier och håligheter.

2. Adidas Ultra Boost

Den här skon fick jag i april i våras och jag skrev om dem då, läs här: recension Adidas Ultra Boost.

Det är en så himla skön sko som ger mycket känsla och alldeles tillräckligt med stabilitet för mig. Jag springer däremot inte med dessa i regn eftersom de inte håller fötterna torra alls; ovandelen är virkad (typ) och släpper igenom all väta. Men jag älskar dem ändå och de har nött många mil i sommar. En himla bra allroundsko på slät mark för alla typer av pass.

3. Adidas Adizero Boston Boost

Det här är mina snabbaste skor just nu. De ser oansenliga ut men jag tycker att de är dösnygga på foten. Så självklara och lätta och mina nya favoriter efter dessa löparskor som jag älskat så länge.

Jag har inte sprungit så himla många pass i mina Boston vilket syns – de är ju så rena och fina. Just därför så väljer jag mina pass med dessa skor med omsorg. Men, ge mig ett pass med regn så kommer dessa att se lite mindre polerade ut och därefter kommer de få följa med på många pass framöver!

Nu vill jag veta vad du tycker – vilka löparskor är dina absolut bästa?

Jag grävde lite i arkivet igår kväll inför min föreläsning imorgon. Det fanns en hel del tokiga saker där. Som…

> Den gången jag sprang marathon på löpband.

Vi gjorde det på ett SATS-gym i Stockholm och personalen undrade hur långt ett marathon var. Såhär i efterhand minns jag det som oändligt tråkigt och det är skönt att jag har det bakom mig och inte framför mig. Att ha överlevt det är ett bra mentalt verktyg inför framtida fysiska utmaningar som kräver en bra jämförelse när jag får en dipp. Typ ”har jag haft så tråkigt och genomlidit ett marathon på löpband så kan jag klara av detta också”.

> Den gången jag sprang ett 12-timmarslopp i Trollhättan dagen efter midsommarafton.

Vi dök upp på startlinjen kl 12 efter att ha legat på stranden i några timmar och gjort ett pit stop på Max (kan ha varit Burger King). Sedan sprang vi väldigt många varv på en slinga som var runt 1200 meter mellan kl 22 till 10 dagen efter. Jag kom nästan 8 mil.

> Den gången jag sprang ett 24-timmarslopp i Hallsberg.

24 timmar är många timmar tänker jag såhär i efterhand. Jag minns att jag fick blåsor på fötterna som sprack och jag trodde att min fot exploderat. Det hade den inte, men jag var inte så van vid blåsor och sådant då. Det är jag inte nu heller, där och då var den enda gång jag haft blåsor som spruckit. Jag noterar att jag även den gången hade märkliga känningar i samma knä som nu. Men det jag minns allra mest är hur stark jag var de sista minutrarna och hur alla krämpor bara försvann och hur jag sprang igen. Jag älskar den känslan – totalt uppfylld av endorfiner.

Här finns hela inlägget att läsa om 24-timmarslöpningen på varvbana. Tänk hur jag skrev min blogg då – så annorlunda! Bilderna är pixliga eftersom de omformatterats så många gånger under mina bloggflyttar mellan olika plattformar. På den tiden hade jag dessutom pyttesmå bilder på bloggen.

> Den gången jag cyklade 25 timmar i sträck – inomhus

Detta dygn i oktober/november 2010 har jag ganska färskt i minnet, förmodligen eftersom jag reflekterade väldigt mycket inför och efter det. Hallandsposten kom och ställde frågor inför evenemanget och när ska svara på varför och hur, ja då börjar man tänka efter lite mer på riktigt. Här är min berättelse från 25 spinningpass under ett dygn.

2011 var jag med och arrangerade ett Rosa dygn i Stockholm, men det har jag faktiskt glömt bort. Här kan du läsa om den dagen. Jag har också arrangerat en massa andra grejer, bland annat en träningsdag till förmån för när katastrofen lamslog Haiti.

Andra och mer nutida saker är att cykla till Åre och springa Jämtlandstriangeln, men det känns som igår. Eftersom tiden går så snabbt så får jag plocka fram dem ur arkivet snart nog.

I helgen var jag ute och sprang långpass – jag tränar just nu inför marathon i Dublin i slutet av oktober. Jag har sprungit rätt mycket terräng under sommarhalvåret; men 20 km terränglöpning i fjällen är inte samma sak som att nöta 20 km på asfalt. Därför valde jag att springa helgens långpass på en grusväg – och sedan vända efter halva distansen.

Att springa terräng på fjället är lite som att vara ute på äventyr; som till exempel när jag sprang den här magiska rundan till pyramiderna och Issjödalen. Men på mitt senaste långpass ville jag inte ha ett uns äventyr. Jag ville bara känna hur kroppen kändes av 24 km platt mark under fötterna.

Jag började i Åre Björnen och sprang den hårt packade grusvägen mot Huså. Jag hade koll på de första fyra kilometrarna från det här löppasset, men blev förvånad när de sista tre-fyra kilometrarna (före vägen tog slut i Huså) bara gick rätt nedför. Jag visste ju att ju mer nedför det gick – desto mer uppför skulle det gå efter vändning. Och det gjorde det ju, med besked.

Trots att jag ofta springer runt två mil så kan jag inte låta bli att tycka att det är långt. Att vara mentalt stark är en av mina bästa grenar men idag fascinerades jag ändå över hur långt ett marathon är; och det rubbade min balans lite.

Jag tog fram mina starkaste vapen och satte ett kort marathonlopp i perspektiv; dels hur långt de som kör Ö till ö swimrum springer (mer än 60 km) men också hur fasansfullt långt många av de flyktingarna som just nu är fast i Europa, måste gå.

Jag gör ofta sådana jämförelser för att skapa perspektiv och göra det som jag tycker är jobbigt mer görbart. Det känns inte lika omöjligt då. Och såhär med någon dags perspektiv så undrar jag om jag var så himla trött egentligen? Det känns så långt borta.

Det var 12 grader och ruggigt ute – och eftersom jag visste att jag skulle springa långt och med låg puls så valde jag att springa med vinterjacka. Ett riktigt skönt val; det är min gamla favoritmodell Craft WP Stretch som bytt namn och nu heter Defense (den finns här!). Tightsen är kompression från Craft helt i svart (de finns här!). Skorna är ett par Adidas Ultra Boost; jag kommer springa marathon i denna modell men ska nog köpa ett par nyare skor inför loppet.