Att uppleva flow är en härlig känsla. Det är något som ligger bortom tid och rum; en känsla av ingen ansträngning. Jag upplever rätt ofta flow när jag springer. Ur det flowet kommer ofta bra idéer. De föds ur ingenstans känns det som – och landar liksom rätt i skallen.

Jag upplevde flow igår. Jag hade precis sprungit tre kilometer åt ett håll och vände hemåt igen och tyckte att det var lite segt men helt plötsligt så hade jag sprungit två kilometer utan att liksom minnas var de stegen hade tagit vägen. Istället hade en tanke landat i mitt huvud som löste en av mina bryderier på jobbet. När den kom så var det så självklart och jag ville skynda mig hem för att skriva en strategi och liksom landa tanken på riktigt.

Sådant flow är tacksamt. Kan du känna igen dig i känslan? Hur skulle du beskriva den?

I söndags kväll sprang jag trappintervaller med benböj mellan varje set. Totalt blev det 15 trappintervaller fördelade på 3 set med 5 intervaller i varje set. Mellan varje set gjorde jag 15 benböj. Jag minns fortfarande träningsvärken från en gång för länge sedan då jag la upp ett pass på ungefär samma sätt. Aj aj, alltså!

Men det var egentligen inte intervallerna i sig jag vill skriva om. Det var hur jag tänkte innan: hur svårt det var att komma ut – och hur jag löste det.

Hela helgen hade jag en plan om att jag skulle springa intervallerna på söndag kväll. Efter att ha spenderat förmiddagen ute i fantastiskt väder ägnade jag eftermiddagen åt att jobba. Timmarna gick och det blev kväll och rätt så snart även mörkt. Jag brukar ha sjukt bra träningsflow sent om kvällarna så nu var det dags!

Det var bara det att jag var totalt opepp och det kändes så otroligt jobbigt att ta sig ut. Själva intervallerna tvekade jag aldrig över men just det där att ladda mentalt, byta om, snöra på sig skorna och det jobbigaste av allt – att faktiskt ta steget över tröskeln.

Jag ojade mig lite över det hela på Snapchat, för jag tänkte att om jag snappar om att springa backintervaller där så måste jag springa dem. Lite som att skapa sig ett eget grupptryck typ.

Sedan kom jag på vad jag skulle göra för att överlista mina tankar om att det var jobbigt att öppna dörren och gå ut: jag skulle helt enkelt öppna dörren några gånger för att upptäcka att det var sjukt enkelt och inte alls jobbigt. Så då gjorde jag det: öppnade dörren och gick ut i strumplästen.

Och det var ju enkelt.

Efteråt fick jag energi och bytte om till träningskläder och stoppade fötterna i skorna – öppnade ytterdörren lite mer på riktigt och gick ut i aprilkvällen och sprang mina intervaller.

Det finns många sätt att överlista hjärnan på och det här var ett av dem. Det låter kanske knäppt och banalt men det som funkar funkar – och ibland är det mycket enklare än man tror!

Ljuset är verkligen ljuvligt just nu. Jag pratar inte ens solljus utan dagsljus. I förrgår var det rätt grått väder men jag kände att jag suttit framför en skärm alldeles för länge och haft alltför många tankar i huvudet så jag tog en paus före kvällsmörkret.

Den snön som finns på marken begränsar var jag kan gå ut och springa så jag tog vägen mot Duved. Och så sprang jag lite och så gick jag lite. Powerwalkade med ett samtal i lurarna och tog några löpsteg till en pod. Jag fokuserade på att hitta lättheten i steget och tänkte att mitt enda fokus var att längta till nästa löppass – att längta efter att springa igen. I måndags räckte det.

Med den lätta och enkla känslan i kroppen är det nära till hands att planera in sommarens löpturer. För de kommer bli många och långa. Här är min ständiga inspiration; listan över Sveriges vackraste leder!

De som står högst på min lista just nu är Ljusnanleden och Havsleden Ellen Keys led!

Såhär har det sett ut tidigare i vinter: