Mycket av det jag vill och strävar mot har uppstått från en skön känsla i magen som säger det här vill jag göra. Ibland när jag hör om andra som åker Vasaloppet eller cyklar Vätterunrundan så brukar jag känna efter extra noga om magkänslan kanske längtar lite, lite. Men det har den inte gjort hittills, och då hoppar jag över sådana typer av mål för att istället ägna mig åt andra utmaningar och drivkrafter.
Det brukar vara samma sak med nyårslöften, eller ja – snarare nyårsmålsättningar. De brukar landa som sköna känslor i magen de med. Ett sug som säger att det här vore verkligen roligt.
Häromveckan landade en sådan känsla någonstans i magtrakten, när jag satt på ett flyg och läste en sådan där tidning som alltid finns i flygstolen. Jag vet vad som ska gå som en röd tråd genom de saker jag väljer att fokusera på och träna mot 2016, och när vi kommer lite närmre nyåret ska jag berätta mer om hur jag tänker och vad jag vill göra. Vissa saker är redan bokade, andra planer har jag mest i huvudet.
Jag tycker om att både jobba med och leva i projekt med en början och ett slut och jag kan få lite existensiell stress när jag tänker att jag ska göra något för evigt. Herregud det blir så oändligt!
Ett exempel på min projektfilosofi är mitt löfte till mig själv om en lugn inre månad i november. Det har varit veckor med rätt mycket yttre stress i form av spretiga saker jag gjort – och att jag varit på så många platser och liksom haft så mycket olika saker igång samtidigt. Det har varit viktigt att ha tanken på det där inre lugnet som en motvikt; med meditation, med regelbundna påminnelser till mig själv om att ta ett lösare grepp om prestationsprinsessan och att inte alltid ha en plan b och c om saker och ting inte går i lås.
Katrin skriver en av bloggarna jag alltid läser: Katrins äventyr. Det är lite av en outdoorblogg som visar att äventyret är alltid nära tillhands och man gör det hur stort eller hur litet man vill. Hon uppmanar till en adventsutmaning; att ta med sig termosen och skapa sig ett eget litet äventyr varje adventssöndag.
Jag tolkar advent och termos med att ta en stund och vara närvarande i den tid som är nu.
Här i Stockholm kan en termos i naturen innebära att jag köper en take away-latte och går och sätter mig vid vattenkanten någonstans vid Smedsuddsbadet. Jag var där i morse i mörkret på en morgonpromenad och ville sätta mig på en bänk och blicka ut över ljuskäglorna som rörde sig på Essingeleden som ett vackert pärlhalsband över vattnet.
Man kan hitta lugnet vid de mest oväntade platser och här i Stockholm så tycker jag att mörkret hjälper.
I Åre vill jag lägga mig raklång i snön en sen kväll i tystnaden och blicka upp mot himlen som är strösslad med diamanter.
Halmstad bjuder på ett meditativt lugn utan dess like med en fantastisk kustremsa som inbjuder till långa stunder vid havet invirad i en varm jacka och med en värmande kaffe bredvid sig.
När jag tänker på inre lugn så ser jag en snöstorm framför mig. Det är väldigt mycket symbolik i det; det inre lugnet och den yttre stormen. Lite så jag gillar livet – jag blir för uttråkad när det är för lugnt runt omkring mig. Det är då jag behöver de där äventyren; så om stormen inte redan finns så ser jag till att skapa den där farten och fläkten jag behöver. Det är så jag får balans.
