I Åre lyckas solen skina samtidigt som det ösregnar. En bedrift som gör den här byn smått fantastisk med sitt omväxlande väder och solsken sida vid sida som regntunga moln. Lite som att när man promenerar runt i tystnaden så går det inte att förstå 600 personer samtidigt öser järnet ett stenkast från jordens lugn som man står mitt i. Men det är kontrasterna som gör det och därför är Workout Åre ett sådant uppskattat event. I ena sekunden fullt adrenalinpåslag – men stänger du en dörr så susar fjället öronbedövande tyst.

En person jag äntligen fick träffa igår är Betty som jag lyckats missa så många gånger förr. Det var en av dagens höjdpunkter!

På kvällen var jag slut i rutan och kröp upp i soffan tillsammans med Hazel och kollade film. Nightcrawler och Unbroken fick underhålla mig tills jag inte orkade hålla ögonen öppna längre utan somnade med sövande regnsmatter utanför det öppna fönstret.

Idag fortsätter regnvädret och ger världen den där dimmiga söndagskänslan. Vi skrotar runt här hemma och gör ungefär allt och ingenting. Eftersom min hjärna är så projektstyrd så har jag i och med den här helgen stängt ett av dem, och samtidigt påbörjat många andra.

Regnjacka // Peak Performance. Tights // Nike Luxe. Stövlar // Stenk. Keps // Marmot trucker hat.

Det här med att ha hund är bra grejer för hälsan om jag enbart baserar hälsa på antal steg som jag går. Jag snittar högt de dagar jag har Hazel här i Åre! Igår landade vi på mellan 20-30 000 steg, men då sprang vi ju en bit också såklart. Oavsett fart under fötterna så är vi ute väldigt mycket och upptäcker nya grejer.

I lördags hade jag nog inte rört mig utanför dörren om jag inte haft hund – inte när det snöblandade regnet står som spön i backen och det är konstant jämntjockt och mjölkvitt ute. Med Hazel så checkade jag in på drygt 10 000 steg ändå.

Dagens pass hade kategoriserats som styrkelöpning, om jag orkat springa. Men grusvägen upp till Linbanans bergstation i Duved springer i alla fall inte jag uppför. Gör du? Vissa partier fick jag mjölksyra i benen bara av att gå uppför. Desto härligare när vägen svängde och istället korsade backen – vad lätt det kändes då!

När man nått Linbanans bergstation kan man när markerna väl torkat upp lite fortsätta vandringslederna mot Forsaskalet och runt Mullfjället.

Jag betar av kilometer efter kilometer på Pilgrimsleden St Olavsleden (f.d. Mittnordenleden), vars hela sträckning går från Selånger i Sundsvall till Stikklestad i Trondheim (400 km).

Idag tog jag med mig Hazel och sprang sträckan mellan Undersåkers kyrka, förbi Ristafallet och till Englagård. Här fortsätter Pilgrimsleden mot Åre men jag tog träbron över Indalsälven och sprang tillbaka på den andra sidan. Det blev en ca 11 km lång Ristafallsrunda.

Ristafallsrundan har jag skrivit om förut, då var det en lövprakt utan dess like och snart står träden i full blom här och bildar en helt annan slags försommarfestival. Förra gången sprang jag fram och tillbaka längs ena älvsidan, men nu sprang jag runt.

Jag hade några optimistiska planer på att göra Ristafallsrundan ungefär dubbelt så lång genom att följa Pilgrimsleden till Brattland och springa över bron vid Undersåker. Det skulle i så fall bli ungefär 20 km. Såhär i efterhand är jag väldigt nöjd med mina 11 km, och en kall Cola Zero satt himla bra efteråt.

Ristafallsrundan är en platt och enkel stigrunda att springa. Det är inte särskilt kuperat för att vara i fjällvärlden och underlaget är springvänligt. Bara på enstaka ställen är det mycket rötter att se upp för. Längs vägen ser du Ristafallet ur ungefär alla tänkbara vinklar vilket gör den extra rolig att springa. Ett tips till dig som besöker Åre i sommar!