Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Svaret på dagens luckfråga är inte direkt något stort avslöjande. Jag skriver nämligen om det rätt ofta. Vad ger träningen mig?

Till skillnad från många andra är det inte tävlingsmomenter jag är ute efter i min träning. Jag kunde inte bry mig mindre om vem som kommer först, vem som lyfter tyngst eller vem som i en viss situation och en viss dag är bäst enligt en definition som ofta handlar om tid. So what? Jag är så pass anti tävlingsmomentet att jag inte gillar den sortens gruppträningspass där någon faktiskt kommer först.

Det träningen ger mig är upplevelsen. Yoga och löpning ger mig ungefär samma typ av upplevelse: ett obeskrivligt lugn och en härligt mjuk känsla av lycka. Det är sådana upplevelser jag är ute efter! Spinning ger mig en möjlighet att tokfokusera och känna mig odödlig. Det ger stärkt självförtroende och självkänsla. Till exempel.

Jag är medveten om att många tycker att träningen inte kan vara rolig jämt. Jag håller med. All träning är inte rolig. Det tycker inte jag heller. Men det slutar nästan alltid med någon slags glädje ändå. Känslan efter ett pass man inte alls var motiverad inför är riktigt skön. Det gäller bara att välja rätt pass för rätt tillfälle – den typen av valfrihet är en lyx för mig som inte tränar för ett prestationsbaserat mål. För mig är resan viktigast. Det är därför jag tränar.

Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Idag kommer ett avslöjande: vad tycker jag om bloggandet egentligen?

Varje gång jag känner att bloggandet påverkar mina känslor mer än jag känner att den borde har jag lovat mig själv att tagga ner. I alla fall om den påverkar mig negativt. Detta är min träningsblogg, inte mitt liv!

Så fort jag känner mig det minsta stressad, frustrerad eller negativt påverkad av bloggen tänds en varningssignal i magen och tacksamhet över att bloggen inte är jag. Jag är inte bloggen. Och jag förstår att det är oerhört jobbigt att blogga när bloggen är ens allt och när man själv inte är förmögen att dra gränsen.

Visst, jag vet att det är hisnande med uppmärskamheten, med gratisgrejerna, med statistikrekorden och allt det där. Men sedan kommer en negativ läsarkommentar eller att någon annan fått ett erbjudande man själv inte har fått – och då är framgångskänslan som bortblåst. Sådan berg och dalbana av känslor är onödig och jag har lovat mig själv att inte låta den påverka mina känslor. Det löftet till mig själv är jag oändligt tacksam för. Mitt liv imorgon skulle se likadant ut som idag även om jag skulle sluta blogga precis just nu.

För ett halvår sedan kände jag att bloggandet påverkade mig mer än jag ville. Jag började fundera på hur jag skulle blogga för att göra mina läsare nöjda. Jag jämförde mig med vad andra gjorde och insåg att jag höll på att tappa bort mig själv. Men jag har insett att det är mycket enklare att blogga utifrån vad man själv vill än vad man tror att andra vill läsa om. Dessutom blir det en bättre blogg. Sedan dess har jag bloggat med skygglappar.

Idag läser jag mycket färre träningsbloggar än tidigare – men fler bloggar från andra nischer. Det enda jag låter mig påverkas av är om andra skrivit om en viss produkt eller händelse (t.ex. pressutskick). Då skriver inte jag om det – den nyheten är redan gammal. Den enda riktiga bloggregel jag har är att jag ska vara först. Jag kan ha ett intresse av att publicera nyheter – men aldrig gamla nyheter.

Ibland funderar jag på om jag gör vissa galna grejer för att det är kul att berätta om dem i bloggen. Jag har kommit fram till att visst, bloggen motiverar mig till att genomföra prestationer men om jag någonsin skulle ge mig på en galen prestation enbart för att berätta om det i bloggen så ska jag allvarligt se över mitt bloggande. Då har jag tappat balansen.

Jag har valt att hålla min blogg personlig men aldrig privat. Jag är extremt medveten om alla digitala avtryck jag lämnar efter mig. Genom den här bloggen, kommentarer på andras bloggar, i forum, genom min Twitterfeed och via de positioneringstjänster jag använder. Därför filtrerar jag allt jag skrivit innan jag publicerar det: hur stämmer det här överens med den bild jag vill ge av mig själv? Det där personliga varumärket. I en allt mer digitaliserad värld är detta extremt viktigt – just för att allt vi skriver sparas. Alla kan läsa det. Din nästa partner eller din nästa arbetsgivare till exempel. Eller en sådan som jag i mitt arbete som analytiker av beteenden på internet.

Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Idag berättar jag vem som ledde mig in i träningsvärlden. Fast det finns inte så mycket att berätta – för det mesta gjorde jag själv.

De allra flesta i min klass tyckte att skolgympan var pest och pina. Tills vi fick en annan lärare. Då hände någonting. Skolgympan började bli rolig. För det handlade inte om att rörelsetvång – det började handla om rörelseglädje. Att vi skulle få träna det vi tyckte var roligt. Att det var okej att inte göra kullerbyttor världsbäst eller att springa snabbast. Målet var att utmana oss själva och framför allt – att bli sedda oavsett hur snabba vi var eller hur snygga kullerbyttor vi kunde göra.

Jag tror inte det främjar hälsan hos eleverna särskilt mycket genom att öka antalet idrottstimmar. Däremot måste undervisningen ske på ett helt annat sätt. Hämta kunskap och inspiration från instruktörerna på gymmen och överför till skolidrotten. Få in glädjen i skolgympasalen!

I samband med att vi bytte gympalärare började jag springa samma slinga som vi sprang på skolgympan även på egen hand. Jag tragglade runt på den på kvällarna. Det som jag svorit över förut – gjorde jag självmant nu. Så jag har min gamla gympalärare att tacka för den där gnistan som tändes i högstadiet – och som nu brinner som OS-facklan.