Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Idag berättar jag vem som ledde mig in i träningsvärlden. Fast det finns inte så mycket att berätta – för det mesta gjorde jag själv.
De allra flesta i min klass tyckte att skolgympan var pest och pina. Tills vi fick en annan lärare. Då hände någonting. Skolgympan började bli rolig. För det handlade inte om att rörelsetvång – det började handla om rörelseglädje. Att vi skulle få träna det vi tyckte var roligt. Att det var okej att inte göra kullerbyttor världsbäst eller att springa snabbast. Målet var att utmana oss själva och framför allt – att bli sedda oavsett hur snabba vi var eller hur snygga kullerbyttor vi kunde göra.
Jag tror inte det främjar hälsan hos eleverna särskilt mycket genom att öka antalet idrottstimmar. Däremot måste undervisningen ske på ett helt annat sätt. Hämta kunskap och inspiration från instruktörerna på gymmen och överför till skolidrotten. Få in glädjen i skolgympasalen!
I samband med att vi bytte gympalärare började jag springa samma slinga som vi sprang på skolgympan även på egen hand. Jag tragglade runt på den på kvällarna. Det som jag svorit över förut – gjorde jag självmant nu. Så jag har min gamla gympalärare att tacka för den där gnistan som tändes i högstadiet – och som nu brinner som OS-facklan.
[…] på den frågan finns här. Jag har ingen särskild idrottslig talang mer än att jag varit rätt bra på […]
I högstadiet hade vi idrott som var hemsk. Vi skulle samla poäng på allt, annars fick man inte G i betyg. Hade vi redskapsgymnastik (vilket vi hade nästan jämt) skulle man alltså samla visst många poäng på varje övning. Och jag som inte kunde hänga i ringarna och var rädd för att hoppa bock lyckades väl nätt och jämt samla ihop minsta antalet poäng.
Samma sak på utegympan. Man var TVUNGEN att springa 800 meter varenda gång för annars fick man typ inte G, man var tvungen att vara med X antal ggr på skridskoåkningen, annars fick man inte G.
Det var stor skillnad på oss som inte var så duktiga och på de som var bäst.
Att jag var rätt bra på bollsporter som basket och handboll räknades liksom inte. För på sådana lektioner räknade man inga poäng…
Tack och lov på idrotten på gymnasiet roligare! Då fick man gå till gymmet som låg i samma lokal istället, om man absolut inte ville vara med på inomhusfotbollen liksom. Huvudsaken man kom dit och visade engagemang i det man gjorde.
Jag har nästan bara haft gympalärare som inte alls inspirerat, utan bara hetsat till rörelsetvång, som du skriver.
Jag har haft en bra gympalärare, hon var aerobicsinstruktör och vikarierade i vår klass i kanske 3 veckor.
Jag undrar vad de egentligen lär ut på idrottslärarutbildningen när den bästa läraren jag haft inte varit utbildad där…
Tänk att skolgympan är så olika! I min skola hade vi alltid det elitsatsade ryska landslaget målsättningen för klassen på 56 elever. Vi skulle vinna ALLA tävlingar och cuper (och gjorde nästan det med). 90 % älskade gympan och redan i låg och mellanstadiet uttagningarna till klassens representationslag i Buster cup (handboll), Innebandy, Arla kannan, Snickers cup (fotboll), de poängen man fick för att göra lilla korset i ringarna / stora korset, springa spåret på tid, göra snyggaste kullerbyttan för poäng,, simma snabbast hoppa från 5:an, dyka från trean osv… tur för mig att jag älskat träning och elitsatsning – men om detta är metoden för att få svensson att börja älska rörelseglädje är frågan?!
Fantastiskt att på egen hand börja göra det som tidigare varit pest och pina på gympan!!