Träningsglädje

Jag har aldrig vandrat i Norge förut, men har hört en hel del berättas om det. Om att det det som är lätta vandringar för en norsk är brant och utmanande för en svensk. Vi har lite olika skalor för det där kan man säga. Reinebringen i Lofoten är en medelsvår vandring som egentligen inte är så lång men däremot brant med svenska mått och med rätt mycket rullsten.

Men när man tror att man aldrig ska nå toppen så är man ändå där och står på kammen och blickar ut högt över Reine på ena sidan och havet på den andra. I vanlig ordning glömmer man strapatsen upp så snart man är där så ja, det är alltid värt det!

För att komma till leden upp till Reinebringen så parkerar du i Reine och sedan går du på sidan längs bilvägen mot Å (söderut). Följ pilarna i marken som markerar var du ska vika av vägen och ta dig upp på en stig. Sedan är det bara att följa den och besluta dig för det mest vettiga stigvalet när de delar på sig, för det gör de.

Vi har haft magiskt fint väder i Lofoten hela tiden så det är svårt att föreställa sig att det kan vara på något annat sätt här. Men det kan det tydligen, intygade en tjeckisk vandrare som vi mötte längs vägen och som inte ville sluta prata med oss.

När vi kom till toppen brassade Katrin på gnocchi med kapris på sitt Trangiakök och så åt vi lunch på en bergskam i Lofoten med världens bästa utsikt. Det var faktiskt inte särskilt dåligt alls.

Katta fyllde år vilket vi påminde henne om hela dagen. Det är alldeles särskilt bra att åka snålskjuts på vänners födelsedagar och bara göra härliga saker. När vi kom ner till Reine igen tog vi husbilen och körde till Lyngvaer camping. Vi kom dit lagom till kvällssolen och poppade bubbel och dukade fram chark och ostar.

Vi är äntligen i Lofoten med vår husbil. Det har sedan start känts som resans slutmål men målet med resan är ju resan själv och allt som händer under tiden. Som att somna till dagsljus och vakna till dagsljus. Som att blicka ut över berg och fjordar längs vägens gång. Som att bromsa för renar längs vägen och peka ut alla älgar. Som att stanna till på en camping och genast ta ut chark och ostar och poppa en flaska Bollinger.

Begreppet #saralyx myntades under The Villa Weekend och jag gillar det. Det handlar inte om lyxen i sig utan om kontrasterna. Som att svänga av pÃ¥ en camping och dricka champagne och fÃ¥ present av Katrin; champagneglas i form av kÃ¥sor frÃ¥n Åre glasblÃ¥seri som det stÃ¥r vÃ¥ra namn pÃ¥ och ”äventyr deluxe”.

Vi tände en brasa med ved vi haft med från Hälsingland och sedan tog Katrin fram sin murrikka och brassade portobelloburgare. Jag fick i uppdrag att fixa en parmesancréme och Katta fixade picklad rödlök. Sedan gick vi visserligen in i husbilen och åt middagen men vi fick några timmar utomhus med bergen på ena sidan och havet på den andra. Och sedan färgades himlen rosa på nytt och i vanlig ordning gick vi och lade oss alldeles för sent eftersom det är fullkomligt omöjligt att gå och lägga sig före småtimmarna här uppe i norr.

I onsdags eftermiddags hämtade vi upp en husbil från Touring Cars och började köra norrut. Vi har kört runt 120 mil genom Sverige och Norge och står nu och väntar på den sista etappen innan vi kommer till Lofoten som vi längtat till i flera månader. Vi ska fota den här husbilen, en Hobby Siesta A65, och förhoppningsvis leverera fina bilder i magisk miljö till vår uppdragsgivare som hyr ut husbilar.

VÃ¥r resa med husbilen kommer att ta ungefär en vecka och även om vi bara kört i ungefär tvÃ¥ dagar ännu sÃ¥ är det som att vi sett allt. GÃ¥rdagskvällen var magisk även om vi inte hann med den nattfärja som vi tänkt pÃ¥ grund av vägarbeten – men istället fick vi en alldeles ljus natt med rosa himmel, en golden hour som aldrig tog slut och hav och berg. Att passera polcirkeln var magiskt; det var nÃ¥got särskilt när vi körde förbi gränsen som markerar den yttersta latituden där solen inte gÃ¥r ner vid sommarsolstÃ¥ndet.

Att köra husbil är relativt enkelt bara man tänker pÃ¥ att man faktiskt kör ett rätt sÃ¥ stort fordon. Det gick fint att köra dels ut ur Stockholm, dels pÃ¥ E4:an och pÃ¥ de norrländska öde vägarna där vi bara sÃ¥g älg och ren – och sÃ¥ smala slingriga norska vägar där det mest kör andra husbilar och lastbilar.

I bilen finns prick allt man behöver; till och med dusch! Katrin lagar fenomenalt god fjällmat och inledde resan med att fixa röding och färskpotatis. Vi tog vattnet frÃ¥n forsen där vi stannade och kryddade med fjälluft och lite annat lokalproducerat som hon köpt med sig. Katta och jag har hittat resans temasÃ¥nger och skrÃ¥lar bäst vi kan frÃ¥n förarsätet. Om kvällarna kryper vi upp i vÃ¥ra sängar – det finns plats för sex stycken – och blickar ut i ljuset som aldrig tar slut innan vi drar ner persiennerna och sover gott. Det är som det ska vara pÃ¥ roadtrip och sÃ¥ som jag förväntat mig att det ska vara i husbil.