Träningsglädje

Det finns något som väntar på mig och det känns härligt. Jag tänker på kilometer efter kilometer med stig som jag vill springa innan eldprovet i augusti: runt 11 mil på Kungsleden uppe i norr.

Jag är inte så bekymrad över träningen inför det. 11 mil är 11 mil men det är inte dagsetapperna i sig på runt 3-4 mil som jag behöver träna inför- Däremot är det att springa länge dag efter dag. Kroppen ska hålla – och pannbenet ska orka.

Nästa löppass blir runt 12-15 km och sedan vill jag få in två halvmaror back to back i juni; alltså att jag springer dem dagarna efter varandra. Måhända är det något entusiastiskt planerat eftersom jag sprungit totalt två löppass i år: ett på sex kilometer och ett trailpass på en mil men jag tänker att allting handlar om fart och jag är van att vara ute och gå och vandra under lång tid. Jag har samlat på mig en del mil sedan operationen ändå.

Den riktiga utmaningen blir att hinna med allting i juni. Jag kommer till Stockholm imorgon och slutet av veckan handla om att komma ikapp med allting som jag ligge efter med efter 300 mils magisk roadtrip. Och nästa vecka är en full on arbetsvecka som kommer att kräva 200% i såväl tid som engagemang.

Jag kröner den med inflyttningsfest och sedan nattkörning till Arlanda för att åka till Civezza med härligt sällskap. Och när jag kommer hem är det midsommar.

juni, jag älskar dig redan. Jag älskar ditt tempo, din variation och din intensitet. Ge mig lite långlöpning också så blir jag om möjligt ännu mer förälskad. Och just ja, helst några cykelpass i vindstilla solnedgång också. Eller begär jag för mycket nu?

De bästa resorna består av lika delar plan som spontana upptäckter. Det brukar bli bäst så. Här i husbilen i Lofoten har vi oftast en ungefärlig plan för dagen; oftast bestående av en avgångstid för när vi lämnar campingen och koll på var vi ska stanna för natten. Vi har också haft något stopp eller utflykt inplanerad, men resten händer under resans gång.

Som igår när vi var på väg mot Henningsvaer men såg en kritvit strand på vägen som vi var tvungna att stanna vid. Och som blev dagens bästa grej. Jag minns de kritvita stränderna från när jag var i Tromsö. Och det turkosa och kristallklara vattnet. Jättekallt förstås, men jag drömmer ändå om att bada varje gång jag tänker på det.

Det finns många magiska kritvita stränder i Lofoten och de flesta ligger tyvärr inte längs vår färdväg, men vi har passerat några stycken längs vägen och det är lika vackert varje gång. Jag kan inte se mig mätt på vyerna med snötäckta fjäll i bakgrunden. Kanske är det höjden av kontraster – och varför jag gillar det så mycket!

Ljuset är slående om nätterna här i Lofoten. I Bodø var det magiskt rosa när vi någon timma försenade checkade in på en camping eftersom färjan åkt ifrån oss. Det var en av de absolut finaste kvällarna även om just själva Bodø inte var så spännande i sig.

Igår natt tog jag och Katta en sväng i Lyngvaer där vi stannade med vår husbil för natten. Det var en magisk kväll och vi satt ute tills det blev jättesent och strax före midnatt gjorde vi varandra sällskap på en fotopromenad längs strandkanten.

Vi vadade över till en ö för att få bättre vyer mot bergen och när klockan var strax före ett var det som dagsljus runt omkring oss.

Jag tycker om ljuset och sover helst med ljus runt omkring mig. Jag vill inte dra för varken gardiner eller persienner. Allra helst vill jag somna med mörkret och vakna till ljuset men eftersom det aldrig blir mörkt behöver jag inte heller så mycket sömn.

I husbilen är det jag som går och lägger mig sist och som går upp först. Jag som ofta påstår att jag vill ha åtta timmars sömn för att fungera snurrar just nu på sex timmar, om ens det. Jag vaknar av mig själv och är pigg, och jag somnar snabbt utan att ligga och fundera på saker.

Det är precis så som jag tycker att saker ska vara. Effortless. Det är ett bra betyg på att man gör saker utifrån hur man egentligen mår, känner, tanker och tycker. En form av naturlig balans.