Träningsglädje

Den här veckan är det tänkt att jag ska gå från 25 till 17 träningspass i min #50challenge. En challenge som startade ungefär i mitten av november och som går ut på att träna 50 pass fram till nyår. Det är rätt kul att hänga med i utmaningen på Twitter med just hashtaggen #50challenge – vi är ett gäng som kör… Någonstans bland mina planerade pass finns det här monsterbenpasset: finalen på 8 veckors fokus på vinterformen!

Måndag: morgonpass, antingen yoga eller powerwalk

Tisdag: PT-träning och löpning

Onsdag: Cykel och träning med NTC-appen

Torsdag: Vila (eg längdskidträning på InMo men jag har lovat bort mig på teater…)

Fredag: Morgonpass eller eftermiddagsträning av något slag

Lördag: Yoga

Söndag: Löpning

Jag säkrade dagens D-vitamin under en mils löpning mellan Tylösand och Möllegård. Vi fick ömsom sol ömsom piskande regn och decemberstorm. Strandskogen skyddade mot det mesta, förutom sandkornen som ven när vi närmade oss havet. Tänk vilken förändring i landskapet ”lite” vind kan åstadkomma. Vid ”heta hörnan” nedanför hotellet hade halva stranden liksom blåst bort – och Restaurang Salt stod ösligt och halvt bortblåst.

Kroppen kändes pigg och glad. De rosa skorna gjorde sig fint mot både lera och grönskande gräsmattor och fick följa med in i duschen efteråt. Rosa skor ska vara rosa, inte bruna… Om ni kikar riktigt noga på bilden nedan så ser ni att jag har nya tights på mig. Jag fick dessa Nike Pro (och den alldeles superba sport-bh:n Nike Victory) på en träff med Nike Training Club förra veckan men tightsen funkar inte så bra på min kropp. Jag upplever att de är lite slappa i midjan och liksom hasar ner hela tiden. Så jag sprang runt och var tvungen att dra upp tightsen en gång var 300:e meter för att inte visa halva rumpan… Förutom den lilla detaljen så gillar jag tanken med Nike Pro – kläder i yppersta funktionsmaterial. För bästa effekt ska man inte ens ha trosor under. Funkar bra som underställ eller under shorts. Trodde de skulle funka bra som löpartights men njaaa.

Om 25 träningspass är det 2012.

När vi stack ut klockan 16 var det mörkt. Supermörkt. Och det stormade utanför dörren – även om dagens tidigare spöregn åkt vidare någonstans. Men det är lustigt hur stormen liksom bedarrar några minuter efter det att man stuckit näsan utanför dörren och gått ut. Varje gång samma sak. Det är som att man inte märker det när man väl börjat springa. Ja, om det inte blåser motvind förstås. Då märks det r e j ä l t.

Jag sprang med Grabben och han är bra som sällskap när det ska hållas ett visst tempo eller springas fartlek. Det blev några tempoöpningar uppför backar och mellan lyktstolpar och formen känns grymt mycket bättre nu än på länge. Det har gått bättre och bättre hela hösten, och allra bäst på loppet i Amsterdam i höstas. Jag ska fortsätta träna fart och ett och annat löppass och se hur tiderna utvecklas i vår. Det är extremt sällan jag hakar upp mig på vad klockor och prylar ger mig för siffror – och mitt PB-lopp i Amsterdam sprang jag helt utan klocka och mellantider. Frihet i ett par löparskor!

Efter dagens fartlekspass åkte vi till fantastiska Pio Country Club. Det är väldigt speciellt det där stället. Jag var där på julbord för 2 år sedan och det är nog det bästa julbord jag ätit. Både då och nu. Fast som vanligt är det alltid första tallriken som är godast. På Pio har de många olika sorters lax, till exempel confiterad lax eller lingongravad eller kanelgravad – förutom alla de där vanliga sorterna. Sådant gillar jag.

Det är förresten 26 träningspass kvar till nyår – och ungefär lika många dagar.