När vi stack ut klockan 16 var det mörkt. Supermörkt. Och det stormade utanför dörren – även om dagens tidigare spöregn åkt vidare någonstans. Men det är lustigt hur stormen liksom bedarrar några minuter efter det att man stuckit näsan utanför dörren och gått ut. Varje gång samma sak. Det är som att man inte märker det när man väl börjat springa. Ja, om det inte blåser motvind förstås. Då märks det r e j ä l t.

Jag sprang med Grabben och han är bra som sällskap när det ska hållas ett visst tempo eller springas fartlek. Det blev några tempoöpningar uppför backar och mellan lyktstolpar och formen känns grymt mycket bättre nu än på länge. Det har gått bättre och bättre hela hösten, och allra bäst på loppet i Amsterdam i höstas. Jag ska fortsätta träna fart och ett och annat löppass och se hur tiderna utvecklas i vår. Det är extremt sällan jag hakar upp mig på vad klockor och prylar ger mig för siffror – och mitt PB-lopp i Amsterdam sprang jag helt utan klocka och mellantider. Frihet i ett par löparskor!

Efter dagens fartlekspass åkte vi till fantastiska Pio Country Club. Det är väldigt speciellt det där stället. Jag var där på julbord för 2 år sedan och det är nog det bästa julbord jag ätit. Både då och nu. Fast som vanligt är det alltid första tallriken som är godast. På Pio har de många olika sorters lax, till exempel confiterad lax eller lingongravad eller kanelgravad – förutom alla de där vanliga sorterna. Sådant gillar jag.

Det är förresten 26 träningspass kvar till nyår – och ungefär lika många dagar.