Träningsglädje

Det blev ett fantastiskt soligt avslut på 2011 som jag spenderade på toppen av Åre under en klarblå himmel och strålande sol. Jag tar det som ett gott tecken inför 2012!

Hela Åre verkade ha tagit sovmorgon för liftköerna gick från att vara obefintliga till alldeles för långa precis efter klockan 11. Lagom till dess att vi tänkte fly fältet öppnade Gondolen upp till högzon och eftersom vi var precis vid rätt tillfälle vid rätt tidpunkt tog vi liften upp några meter närmre solen. I mars är soliga dagar på högzon vardagsmat – i december känns det extremt sällsynt… Skiddagen avslutades med skarpa carvingsvängar i Ullådalen innan vi åt årets sista lunch på Buustamon.

Gott nytt år allihopa! Ska du skjuta fyrverkerier så låt bli alkoholen tills efteråt! Ska du skjuta raketer (vilket jag egentligen inte tycker att någon ska) så var extremt försiktig! Fundera på en fyrverkerilåda i trä till nästa gång – eller svävande lyktor för en vacker och tyst upplevelse. Sveriges bästa nyårsfyrverkeri är Stockholms Stads officiella. Är du i Åre så ska du blicka mot Copperhill eller Duved. Alla tre är signerade Grabben på ett eller annat vis – förutom att skriva träningsblogg är han är en av landets mest prisbelönta pyrotekniker. Många av de svävande lyktorna står han också bakom – såväl som i år som förra året har vi paketerat och skickat iväg rätt många tusen svävande lyktor till privatpersoner och företag runt om i landet.

När vi gick upp imorse var det mörkt. När vi satte skidorna i skiboxen var det mörkt. När vi körde mot Björnens längdspår var det mörkt. När jag tog mina första stavtag var det mörkt. Men sedan – någonstans utmed milspåret – ljusnade det och solen kröp upp bakom träden, mycket mer morgontrött än mig.

Jag hade vallat skidorna med Vasaloppsmånga lager valla igår. Olika typer av blå valla. Det gav utmärkt fäste imorse – men obefintligt glid. Jag kunde till och med diagonala i utförsbackarna… Det var lugnt och skönt i milspåret och jag var i stort sett ensam. Spåren var helt nya och jag såg bara några enstaka märken från stavar i snön – förmodligen Grabbens.

Det gick rätt så bra där ute, med undantag av glidet, och även om jag hade några dippar då jag kände mig väldigt trött fanns det också tillfällen då jag var pigg. Vid just ett sådant tillfälle dök skylten om ett 15-kilometersspåret upp – och jag vek av på det utan att riktigt tänka efter. Väl ute på den extra slingan var det inte annat att göra än att åka på. Och ta paus och fota lite nu och då…

Just imorse var det inte alls roligt att åka 15km. Det hade varit mycket skönare att ligga kvar i sängen! Men nu såhär efteråt är jag som vanligt extremt nöjd med att jag faktiskt gjorde det. Tjejvasan är bara dubbelt så lång som morgonens distans – men då ska jag ha bättre glid!

Vid 11-tiden bytte vi skidor och stack ut i liften istället. Gigantiska köer väntade oss var vi än åkte men vi hann få se solen uppe vid trädgränsen innan den dök ner igen innan klockan blev 14. På det kan jag leva länge!

Det blev inte många meter skidor åkt under dagen (däremot desto mer tittande på skidåkning på TV…) så vi stack ut på kvällsskidåkning i VM8:an istället. Det var med livet som insats. Herrejäklar vad folk åker! Allra snabbast åker de som inte ens ”kan” åka. Minst hälften av dem borde haft dubbelt så brett mellan skidorna för att det skulle vara någorlunda mer säkert. När jag åkte kändes det som om det var med livet som insats inte på grund av att jag själv åkte dumdristigt utan för att alla andra gjorde det – och därmed utsatte mig för en rätt hög risk.

Förutom livsfaran så gillar jag kvällsskidåkning. Sikten är bra eftersom all belysning är påslagen till max. Jag har kopplat mitt liftkort till gratisappen MySkistar så att jag har koll på antal åk, fallhöjd och andra grejer. Enligt topplistan så har dagens ”mesta” åkare åkt drygt 12000 höjdmeter.